Marian Keyes om att namnge karaktärer

 
Marian Keyes, queen of chicklit, publicerar små filmer på sin YouTube-kanal om ditten och datten i skrivarvärlden och annat. I måndagens avsnitt inleder hon med att prata om hur hon tänker när hon namnger sina karaktärer – jag tyckte att det var intressant! 
 
Och så är hon ju så söt och pratar så vackert. Biten om varför man inte kan kalla en snygg kille för Lance fick mig att få lite te i näsan. Rider. Jag säger bara – Rider. 
 
Detta kommer i början på klippet – sedan pratar hon om smink och Strictly come dancing och det roar kanske inte alla. Dock mig – nu måste jag kolla efter Bagsie på Debenhams när jag åker till London i maj! 

Top Ten Tuesday – Hallowe’en Freebie

 
Over to English! I haven’t done a Top Ten Tuesday in a while, so thought it could be fun to partake. It is after all a meme I very much enjoy – I just seem to forget about it… 
 
This week is a Hallowe’en freebie – and I’ve decided to go for a top ten of haunting novels or other texts. I am fond of the word haunting and am quite fond of things that are haunting – so there we are. 
 
  1. First up, of course – Rebecca by Daphne du Maurier. It wasn’t by chance that it became a Hitchcock film… I absolutely love this novel. Such a skilful piece of work.
  2. The Virgin Suicides by fantastic Jeffrey Eugenides. There is something haunting throughout this wonderful novel. 
  3. The Sound and the Fury by William Faulkner is not just a haunting novel – it appears that most of the members of the Compson family are indeed haunted themselves, in several ways. I love the Southern Gothic style and this is the epitome of it. 
  4. Dark Places by Gillian Flynn must have a place here. Not only the actual crime which was committed, but the environment, the society, everything is haunting and decaying. And amazing. 
  5. Suzanne Collins‘s Hunger Games trilogy is also very haunting to me. The feeling that someone is constantly out to get you – or well, not me, then – certainly qualifies in this category. 
  6. My favourite novel, The Secret History by Donna Tartt, has an incredibly haunting element to it. The paranoia, or whatever I should call it, of the group is so well described that it really feels like you are there. 
  7. Let the right one in by Swedish John Ajvide Lindqvist… well. It’s got vampires. And not shimmering, pansy ones but really scary ones. Excellent. 
  8. William Shakespeare deserves a place here, and nothing is more haunting to me than Macbeth. I vividly remember the first time I read it – I’m not one to be frightened by ghost stories per se, but this really did freak me out a little. 
  9. Ransom Riggs‘s Miss Peregrine’s home for peculiar children? Yes, I don’t think I need to say much more. Peculiar children’s home? It’s haunting. 
  10. I loved Paula Hawkins‘s The girl on the train – a big part of what I thought was so fantastic was the way in which an unreliable narrator makes everything haunting. You constantly have to be on guard with a narrator like Rachel – that creates an unbelievably eerie atmosphere. 
 

Sylvia Plath, Girl Detective

I förrgår talade vi om Karin Boye på vad som skulle ha varit hennes 115:e födelsedag – en talangfull kvinnlig poet som tog sitt eget liv alltför ung. 
 
Igår skulle Sylvia Plath ha fyllt 83 år – ännu en talangfull, kvinnlig poet som tog sitt eget liv alltför ung. 
 
Därmed läste jag en del artiklar och annat som kom upp på den officiella Facebooksidan och hittade något som vaken var tragiskt eller melankoliskt – någon har gjort en videoserie i korta avsnitt som heter Sylvia Plath, Girl Detective och gör en glad och rolig spin-off på hennes år på Smith College! Hennes välgörerska Olive Prouty försvinner spårlöst – Plath blir relegerad och bestämmer sig för att lista ut var Mrs Prouty har tagit vägen… 
 
 

Jag har inte sett något av avsnitten ännu – upptäckte detta igår när jag verkligen borde sova redan eftersom det var uppstigning 05:20 idag och lyckades motstå frestelsen. Men idag ska jag titta. Känner genast att detta är något för mig – mysterium, collegemiljö, femtiotal – och Sylvia Plath! 

 
Vi tar väl en dikt på det. 
 
Mushrooms
”Overnight, very 
Whitely, discreetly, 
Very quietly 

Our toes, our noses 
Take hold on the loam, 
Acquire the air. 

Nobody sees us, 
Stops us, betrays us; 
The small grains make room. 

Soft fists insist on 
Heaving the needles, 
The leafy bedding, 

Even the paving. 
Our hammers, our rams, 
Earless and eyeless, 

Perfectly voiceless, 
Widen the crannies, 
Shoulder through holes. We 

Diet on water, 
On crumbs of shadow, 
Bland-mannered, asking 

Little or nothing. 
So many of us! 
So many of us! 

We are shelves, we are 
Tables, we are meek, 
We are edible, 

Nudgers and shovers 
In spite of ourselves. 
Our kind multiplies: 

We shall by morning 
Inherit the earth. 
Our foot’s in the door.

2015: 176 – Bästisboken av Lin Hallberg

Här kommer bok nummer två om Klara, som vi lärde känna i Kompisboken. 
 
Anton, som kom till klassen i första boken, och Klara umgås intensivt på sommarlovet – såpass intensivt att han hjälper henne att skaffa en ny look. Och bli jättefräsig. Plötsligt väljer tuffaste tjejen, Auriel, ut Klara som kompis. Och det verkar som om hon varken behöver Anton eller Kompisboken mer. Anton tar över boken och gör den till sin Bästisbok. 
 
Han har det tufft i skolan – killarna testar honom hela tiden och han kämpar för att orka och hänga med. Han saknar Klara, den roliga, glada och snälla tjejen som han var van vid. I boken skriver han för att försöka förstå vad det egentligen är som har hänt. 
 
Ännu en varm, fin, bok för mellanstadieåldern ungefär – men som funkar alldeles utmärkt som lätt och trevlig läsning för vuxna också. Relationen mellan Klara och Anton är väldigt fin, och det ska sägas att trots att klassen är bråkig och jobbig så finns det en hel del fin sammanhållning och värme barnen emellan också. Jag känner igen det från min egen skoltid – vi var ingen mardrömsklass som Klara och Antons klass verkar anses vara av lärarna, men vi gick tillsammans till nian – många av oss sedan dagis – och var väldigt sammansvetsade. På gott och ont – det var inte alltid roligt att vara vikarie i vår klass kan jag tänka mig. 
 
Klassen får även en ny lärare i denna bok, nämligen, och det är inte helt lätt för stackars Linda. Men hon gör något väldigt bra på slutet – jag ska inte säga vad det är nu, men jag tror att det är ett rackarns smart drag! 
 
Jag antar utefter omslagen att de nästa två böckerna kommer att vara Kemal och Auriels, och det ser jag fram emot. De är inte de karaktärer som man direkt fattat varmt tycke för hittills, men man förstår ju att det ligger någonting bakom när mellanstadiekids är som de är. 

Kulturkollos tisdagsutmaning: Läslov!

 
Läsrörelsen har utlyst att vecka 44 numera är läslov, snarare än bara höstlov! Därmed lyder Kulturkollos tisdagsutmaning som följer: Om du hade läslov den här veckan vad skulle du läsa då?
 
Åh, vad jag önskar att jag hade läslov! Nu har jag allt annat än just lov denna veckan, det är full kareta ända till torsdag – med en långhelg i Warszawa som avslut, men då lär jag inte hinna läsa så särskilt mycket. 
 
Så om jag nu hade läslov skulle jag vilja läsa… 
  • klart Färjan, av Mats Strandberg, som jag tagit halvt ofrivillig paus från. Den är så intensiv att jag fick lägga ifrån mig den, och sedan har jag inte haft tid att verkligen sätta mig till och läsa färdigt. Kan inte läsa inbundna böcker i sängen pga skaderisken – jag tappar dem i ansiktet och får sår på näsroten… 
  • Bonjour Tristesse av Françoise Sagan, som äntligen landade i brevlådan igår. Har velat läsa den länge men det har inte blivit av. 
  • När hundarna kommer av Jessica Schiefauer, som ska landa i brevlådan vilken dag som helst. Det är ju månadens bok i Kulturkollo läser, så klart att jag ska ha hunnit klart med den innan diskussionerna börjar. Det är visserligen först 8:e november (tror jag?), så jag hinner 🙂 
  • Något av Gunnar Ardelius, som jag inte läst något av tidigare. Antagligen börjar jag från början med Jag behöver dig mer än jag älskar dig men jag älskar dig så himla mycket. 
  • Grenar av gift av Erin Kelly, som jag hört mycket gott om. 
  • Spådomen av Agneta Pleijel. Har bara läst Hundstjärnan av henne tidigare, men prisnomineringar ger ju alltid en viss lockelse. 
  • Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj – se ovan… 
  • Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov. En sådan där klassiker som jag har i min ägo och har velat läsa länge, men inte kommit mig för. Vet inte hur många gånger jag hört den beskriven som livsomvälvande – och det låter ju alltid intressant. 
  • Kafkapaviljongen av Tony Samuelsson – nästa bokcirkelbok, så det vore trevligt att få ett litet försprång. 
  • Glödens färger av Vibeke Olsson. Fjärde boken om Bricken, som jag sitter och håller på fast jag egentligen vill sträckläsa den nu på en gång! Läste de tidigare i julas, så det börjar bli dags 🙂 
…och säkert massor fler, men någon måtta får det väl vara, även om man är snabbläsare… 

Vacker morgon i Göteborg

Underligt, trolskt ljus idag. 
Jag hoppade spinningen. Får bli en annan dag. 5 pass på 3 dagar är inte så illa pinkat ändå. 
Passet med tränaren igår gick urbra! Var helt säker på att jag har dålig teknik på t.ex roddmaskinen och ”skidmaskinen”, att jag rycker för hårt och inte kommer upp rätt i ryggen men tydligen var så inte fallet. Fick dessutom lägga på mer vikter än hon först trodde i varenda maskin – ”du är ju jättestark!” – ja, jag har grundstyrka, men trodde inte att den var så bra. Men jojomensan, det gick bra! Tufft såklart, och jag behöver bli modigare på bänkarna för rygg och mage när man liksom hänger i tomma intet – men jag vågade i alla fall och det gick ju hur bra som helst. Man ramlar ju inte av i första taget. Och det är jäkligt häftigt när man vågar och klarar det! 
Allting handlar ju om att utmana sig själv – och förstås att inte slås ner om man inte klarar det på första försöket. Det är en magisk känsla när man upptäcker att man kan saker man inte trodde 🙂 
Ha en fin tisdag! Ännu en gång finns tidsinställda inlägg som kanske eller kanske inte dyker upp under dagen. Man får ta det som det kommer 🙂 

2015: 175 – Gården av Tom Rob Smith

Jag såg en intervju med Tom Rob Smith för inte alltför längesedan – kan inte för mitt liv komma på vilket programmet var, men om du vet får du gärna meddela, det var svenskt – och tyckte att det lät intressant med en brittisk författare som skriver om Sverige – särskilt den halländska landsbygden, där jag spenderat en del tid i yngre år. 
 
Och när den dök upp i appen var det en självklarhet att den skulle läsas. Och fort gick det. Jag lade knappt ner den alls. Nästan så att jag läste den på de korta promenaderna mellan bussen och jobbet också, men såg för mig hur jag skulle bli påkörd av en cykel om jag inte såg mig för – så uppslukad var jag. 
 
Daniel bor i Bermondsey, London, tillsammans med pojkvännen Mark. Allt går sin gilla gång, han designar takterrasser på frilansbasis, de har det ganska bra. Dans föräldrar – svensk mor Tilde, brittisk far Chris – har flyttat till en liten by utanför Falkenberg för att njuta av pensioneringen. Tror Dan, i alla fall. 
 
En dag ringer Chris upp Daniel och berättar att hans mor är sjuk – i sinnet, så att säga. Hon har drabbats av en psykos, har förskräckliga vanföreställelser och har blivit tvångsinlagd. Dan gör sig redo att resa till Sverige, men när han har kommit så långt som till Heathrow ringer hans mamma – hon är på väg till London. Ändrade planer, således – Dan väntar på Heathrow för att möta henne och tala med henne själv. 
 
Hon dyker upp och berättar att det är polisen hon behöver, ingen läkare. Hon och Dan gömmer sig i hans lägenhet, och hon berättar de mest fruktansvärda historier om galna grannar, vanvettiga brott, en försvunnen ung flicka, hemligheter och konspirationer där, enligt henne, Chris är delaktig. 
 
Chris ringer hela tiden och när Dan äntligen svarar tvingas han lova att hålla kvar Tilde i lägenheten till Chris kommer fram till England och kan ta hand om henne själv. 
 
Jag blev så greppad av denna boken att det är inte klokt. Man vet verkligen inte vem man ska tro på – argumenten är starka åt båda håll. Jag gissade väl rätt gällande vem som var pålitlig, men det var delvis för att jag hade läst någonting helt arbiträrt men relevant något innan jag läste romanen. Men även om man ”gissat rätt” så kommer slutet nog ganska garanterat som en chock.
 
Så välskrivet. Så spännande. Så oerhört bra! Det enda jag har att anmärka på är att de svenska miljöbeskrivningarna och beskrivningar av t.ex högtider och annat är lite väl mycket. Men jag köper det. De brittiska läsarna, som väl trots allt är den första målgruppen, tycker säkert att det är pittoreskt och stämningshöjande 🙂