2015: 190 – Kärleksboken av Lin Hallberg

Nu är det dags för bok nummer fyra – den avslutande delen – i Lin Hallbergs fina serie om Klara, Anton och de andra. De tre första heter Kompisboken, Bästisboken och Svikarboken. 
 
Nu är det Auriels tur att vara huvudperson. Jag drog mig egentligen lite för att läsa den just för att jag verkligen inte tycker om Auriel – ja, jag vet att hon är ett barn (och ett påhittat barn ;)) – men jag tycker verkligen illa om henne. Har gjort sedan första början. No redeeming features. Hon är falsk, fjäskig och den värsta ögontjänare man kan tänka sig. Så är det. 
 
Auriel och tjejgänget – Meuish, Caro, Cissi och Amelie – bestämmer regler för sin vänskap, nu när de snart ska börja högstadiet. De ska aldrig ljuga för varandra, de ska aldrig snacka skit om varandra, de ska aldrig ta varandras killar, de ska aldrig tvinga någon att vara med på något hon inte vill, och de ska alltid hålla ihop. 
 
Men redan första kvällen hos Cissis farmor på landet bryter de varenda regel, och allt håller på att gå riktigt illa. Meuish paxar söte Aron på badplatsen, men han har bara ögon för Auriel. Cissi följer med till badet på natten fast hon inte vill eller får. Caro känner sig ful, fet och utstött. Naturligtvis råkar de i trubbel när Cissis farmor får reda på vad som hänt, och Auriel får det värsta straffet – de andra tjejerna får inte träffa henne mer för sina föräldrar. 
 
Isolerad och instängd startar hon en blogg. Där det också håller på att gå riktigt illa… 
 
Jag ycker inte alls mer om Auriel efter boken, men jag gillade att Kemal kom tillbaks i slutet. Honom gillade jag inte heller under seriens gång, så det var ju trevligt att han fick lite redeeming features i alla fall. Annars är detta en väldigt bra och autentisk bok om vänskap och den första kärleken. Jag har haft turen att aldrig hamna i sådana där tjejgäng, varken i dem eller utanför dem, men jag tror att det är hur vanligt som helst att det är som det är i Hallbergs böcker. 
 
Det känns skönt att serien är avslutad och cirkeln är sluten, får jag säga – Hallberg avslutar med flaggan i topp. Bra! 

2015: 189 – Av jord är du kommen av Christina Granbom och Thomas Erikson

Det här var något alldeles nytt och fräscht! En thriller om en begravningsentreprenör – ja, inte mig emot. Jag hade inte ens kommit över en recension av denna tidigare och vet inte hur jag lade den i bokhyllan på Nextory men det är jag väldigt glad att jag gjorde för den var underbar. 
 
Rita Benson är begravningsentreprenör i Arboga. Affärerna går väl sådär, och äktenskapet likaså. En dag kommer hon hem och upptäcker att maken Lars har stuckit. Och varenda öre har han tagit med sig också. Det hon inte vet är att han har rymt med en ny kärlek – en bekantskap han stiftat på sin blogg Av jord är du kommen där han skriver om livet som begravningsentreprenör. Ja, för det är han som har skött firman, som de tagit över efter Ritas far. 
 
Allt Rita har trott att hon vetat är borta på bara några minuter. Hur ska detta nu gå? 
 
Företagets pengar är också väck, och när Ritas pappa inser att det är Lars som har försnillat pengarna tar han sitt eget liv, för att slippa skammen och kanske också rädda Rita i och med livförsäkringen. Affärerna går fruktansvärt dåligt. 
 
Mitt i allt detta blir Rita vittne till ett dödsfall. Hon ingriper inte för att rädda, fast hon hade kunnat… och när de anhöriga kontaktar byrån för att ordna med begravningen betyder det ju många fina slantar i byråns kassa förstås… och det är ju just intäkterna som måste öka. Egentligen finns det ju bara ett sätt för en begravningsbyrå att tjäna pengar. Att folk trillar av pinn. 
 
Det är spännande, rafflande, välskrivet och oerhört humoristiskt. Jag skrattade högt flera gånger. Trots att det är både hemskt och ibland ganska obehagligt – lik och sådant är ju inte så mysigt kanske – är det fantastiskt roligt. Rita är en underbar karaktär – likaså flera av de andra vi möter – och jag är väldigt glad att detta är del 1 i en serie, för jag längtar redan efter mer Rita. Hoppas det inte dröjer för länge, författarna! 🙂 

Mmm, så skönt!

Det blev en riktigt härlig promenad på sisådär 6 km – 8200 steg, någonting. Härligt! Det är grått och vått, men det regnar åtminstone inte. 
 
 
Satte på värmen hos farmor och farfar. Det är en ginst på gravstenen, för Halland. 
 
 
 
 
Träffade gullig tant och gullig hund när jag var nere och gick lite vilse vid Mårbackagatan. Nädå, jag gick inte vilse, men det var hemskt längesen jag gick just där. Och där har jag gått mycket i mina tweensdagar. Och cyklat. Och spelat fotboll och utomhusinnebandy och spanat på killarna från Bäckebolsskolan. 
 
 
Sparkade kring i löven. Det rasslade precis som det ska fast de var våta ❤ Observera gärna att det där inte är min mage som hänger / står rakt ut, jag böjer på knäna och det blåser bakifrån! 
 
Gick även och handlade, förnödenheter för en skön hösthelg. Te och liiiite lösgodis till eftermiddagens läsmaraton, ingredienser till en vegetarisk lasagne som jag ska laga idag – men kanske inte äta förrän ikväll, ett par korsordstidningar och färsk basilika. Var lite irriterad i kassakön för det gick så långsamt, men blev istället rörd när de två äldre herrarna framför mig köpte en glasstårta och två folköl, för det var den enes födelsedag 💕 💕 💕 💕 💕 
 
Jag tog bussen hem för jag hade för mycket att bära för att ens tänka mig samma sträcka tillbaks. Är nu parkerad vid köksbordet med en kopp Gamla Söder – testade att köra tepåsar i kaffebryggaren, det gick ju jättebra – väntar på att ugnen ska bli varm så att jag kan göra en rostbiffswrap med pepparrotsost, gurka och ruccola till sen lunch. 
 
Livet är förbannat gott just nu, det är det verkligen! 

2015: 188 – Misstag i Moskva av Simone de Beauvoir

Jag kom på idag att jag helt har glömt att skriva om denna – pinsamt, särskilt eftersom jag fick ett så vackert recensionsexemplar av fina förlaget Bucket List Books! Jag får be så mycket om ursäkt för det. 
 
Jag har varit i mycket kontakt med Simone de Beauvoir under universitetstiden, men jag har inte läst något av hennes skönlitterära verk tidigare. Vi läste oerhört mycket av och om henne i min Critical Practice-kurs, till exempel – min professor i den och några andra kurser var – eller är, säkert – en oerhörd frankofil med stort intresse för filosofi och feminism – så det föll ju sig ganska självklart att de Beauvoir spelade en stor roll i hans liv. Och därmed i våra! 😉 
 
Hur som helst så blev jag väldigt glad när jag fick mailet med förfrågan om jag kunde tänka mig att läsa och recensera Misstag i Moskva här på bloggen! Det är första gången som den översatts till svenska och utgivits här. 
 
Detta är en prydlig och vacker kortroman om paret Nicole och André. De är i 60-årsåldern, har levt tillsammans i många år, och ska nu resa till Moskva för att besöka Andrés dotter från ett tidigare äktenskap, Mascha. De känner förstås varann mycket väl, men när det gäller känslor finns det en viss ängslan emellan dem. De är artiga och belevade mot varandra, men var och en verkar tvivla på den andres tillgivenhet. 
 
Under veckorna i Moskva trängtar Nicole efter Paris. André förlänger trots det vistelsen – på grund av en miss i kommunikationen, kan man säga – och Nicole blir vansinnig. Vilket gör André vansinnig. Och plötsligt, nu när känslorna släpps fram, släpps alla känslor fram i en tsunami av gamla oförrätter och besvikelser. Perspektiven skiftar, och vi vet att båda två börjar planera för ett liv utan den andre. 
 
Parallellt med, eller egentligen mitt i, berättelsen utforskar de Beauvoir även saker som åldringsprocessen, sovjetpolitiken, klass, materialism och självförtroende. 
 
En riktig fröjd att läsa. Jag trodde, i och med att jag mest läst filosofiska texter samt väldigt högtravande texter om de Beauvoir att detta skulle bli ganska tung, existentialistisk läsning. Det var det inte. Det är snarare sobert och mondänt. Härligt! 

2015: 187 – Långt ifrån liten av Ingrid Olsson

Det är dags för bok nummer tre om Linnéa och de andra – de första två heter Långt ifrån cool och Långt ifrån kär. 
 
Efter sommarlovet är det dags för Linnéa och resten av klassen att börja sexan. I sexan går man i ett annat hus, med högstadieeleverna, och det känns pirrigt! Men efter ett besök på högstadiet känns det inte bra. Linnéa känner sig liten och töntig. 
 
De andra tjejerna börjar hänga med de stora killarna – Vanessa blir till och med ihop med Tor i sexan! Men Linnéa vill ju inte hålla på och skolka och hänga i centrum. Förresten får hon inte det för mamma och pappa heller. Men hon vill ju inte bli utstött av Vanessa och Vera och de andra heller… 
 
Samtidigt har Vilmer blivit jättekonstig. Börjat klä sig i AC/DC t-shirts och har spikes i håret och tar av sig glasögonen. Det är ju nästan som om han försöker imponera på någon. 
 
Och vem är det som har klottrat på toaletten? Det står V ❤ X – är det Vanessa? Eller Vera? Eller…? Det blir stor uppståndelse på skolan. 
 
Ännu en rar, rolig och träffande bok om Linnéa och de andra. Det är ju mycket slitning mellan barndom och ungdom i den åldern, och jag tror att alla har känt så. Man vet liksom inte riktigt vad man är, och det vet inte de vuxna eller samhället heller. Och samtidigt är ju alla tolvåringar så otroligt olika! Vissa leker fortfarande med Barbie i den åldern, och vissa är ganska vuxna och mogna på riktigt. Jag säger inte att jag nödvändigtvis var en mogen tolvåring, men jag vet ju vad jag läste och intresserade mig för till exempel, och det var kanske inte direkt Barbiedockor. 
 
Jag tycker att Olsson lyckas bra med lösningarna i sina böcker också. Det är inte bara så att allt är frid och fröjd, utan det blir rimliga konsekvenser – och samtidigt släpper hon – genom föräldrarna – saker som helt enkelt inte är värda att rya och gapa om. 
 
Bra! Tråkigt att jag bara har en bok kvar om Linnéa, men jag bara måste ju veta hur det går för dem! 

Ut i skogen ska vi gå…

Tänk, nu har jag äntligen bloggat ikapp mig! Det blir som en privat stafett idag – dyker upp ett inlägg i timmen långt in på eftermiddagen 😉 
 
Jag hoppade över Friskispasset – jag satt med mitt kaffe och hade det så härligt och plötsligt var klockan massor – till förmån för en långpromenad istället. Som ska påbörjas nu – jag ska stoppa gravljus och braständare i min fina kasse från Shakespeare & Company, promenera till kyrkogården och sedan ner till torget för att handla förnödenheter (och kanske en bulle). Tänker mig Helge Skoog som läser Råna är guld av Catharina Ingelman-Sundberg i lurarna. Är ju fortfarande inte så bra på ljudböcker, men det vill jag gärna vara! 
 
Laterz, friends! 

2015: 186 – Sju dagar kvar att leva av Carina Bergfeldt

Jag har blivit rekommenderad att läsa denna ett tag, men har väl dragit mig för det lite grann eftersom jag förstått att det skulle bli riktigt jobbig läsning. Och det är det. Fruktansvärt tungt, rent utsagt. 
 
Carina Bergfeldt föddes 1980, och är reporter och kolumnist på Aftonbladet. Hon blev belönad med Stora Journalistpriset för sin text om massakern på Utøya 2012. Med andra ord drar hon sig inte för tunga ämnen som vi helst inte vill tänka på. 
 
2014 reser hon till Texas för att träffa Vaughn Ross, 41 år och dödsdömd. Han har suttit på death row i elva år, men har nu fått sitt datum. När Bergfeldt träffar honom har han sju dagar kvar att leva. 
 
Samtalet genom skottsäkert glas med Ross, som inte rört en annan människa på 11 år, blir starten på en vecka i Texas där hon inte bara träffar dödsdömda fångar, utan även en fängelsedirektör, en pastor, en kvinna som älskar en mördare, en familj som endast är ute efter hämnd, och en polis som avgett ett löfte. Det löftet kan bara infrias när giftet injiceras i Ross kropp. 
 
Det är så starkt. Så tufft, så tungt, så rentav mäktigt. Jag har aldrig varit för dödsstraff, och jag är om möjligt ännu mer motsatt det efter att ha läst denna dokumentär. Den är så välskriven och så djupgående att det inte är av denna världen. Strålande bra. Och framför allt viktig. Vi måste  veta om de här sakerna. Det är en travesti att världens mäktigaste land, världens största demokrati, fortfarane exercerar dödsstraffet. 
 
Läs och förfasas. Och framför allt, lär dig något. 

Kvinnoalfabetet – Bokstaven L

Torsdagar är ofta intensiva dagar för mig, och denna veckan var då sannerligen inget undantag – med frukostmöte, lunchmöte och jobbevent på kvällen. Men jag klagar ju inte, särskilt som jag inte behövde spendera en krona på mat på hela dagen 😉 Nä, skämt åsido – så i torsdags hann jag inte svara på härliga Kvinnoalfabetet, och igår var jag på tok för trött för att tänka – och de tankar jag hade var helt upptagna av fina filmen. Men nu har jag både tid och inspiration! Dags för L som i lördag! 
 
1. Nämn en favoritförfattare med för- eller efternamn på L. 
 
 
En kort fundering – sedan var det självklart. Louise Boije af Gennäs. Jag läste Stjärnor utan svindel för första gången när jag var femton-sexton år någonting, och föll pladask. Denna fantastiska kärlekshistoria, detta ljuvliga språk, dessa underbara skildringar av Stockholm – en stad som jag inte känner så väl, men som jag ändå tog till mig så starkt – och även av London, som jag vid det laget längtade så till. Romanen satte igång massor av tankar i mig om saker som jag tidigare inte funderat på så mycket, särskilt feminism och politik. Abstrakta ämnen för mig som tonåring, men här förstod jag, väldigt mycket. Denna underbara skildring av kärleken – vilka två, eller fler, som än faller pladask för den – tog mig med storm. Jag har sedan dess läst det mesta av BoG och tycker om allt. En annan pärla i katalogen är Ju mer jag ser dig – också en av de bästa svenska romaner jag har läst. Den har allt. Särskilt musik. 
 
2. Det finns ju annan kultur än böcker. Vilken kvinna med för- eller efternamn på L vill du lyfta fram, som är kulturell men inte just författare? 
 
 
Här fick jag inspiration av Lindas egna svar, men det känns klockrent att svara Lily Allen. Har gillat henne länge och lyssnar ganska ofta på henne, även om jag ska medge att jag inte lyssnat på alla tre albumen utan har kört fast i ett urval låtar som jag loopar – Smile, LDN, The fear, Alfie, It’s not fair och den alldeles briljanta F*ck you. Hon är så himla härlig. Jordnära, tuff som bara den och låter ingen sätta sig på henne. Särskilt inte George W Bush, som så tydligt är i F*ck you (jag stjärnmarkerar så att ingen råkar illa ut på jobbet ;)). Sedan är hon ju skitsnygg också. 
 
3. Berätta om en kvinna med för- eller efternamn på L som du beundrar. Det kan vara en känd eller okänd kvinna, död eller levande inom vilket område som helst. Motivera gärna ditt svar. 
 
 
Någon gång i slutet på 90-talet – det kan till och med ha varit samma sommar som jag läste Stjärnor utan svindel för första gången för det var i Ätrafors, hittade jag Lindas samlade – Linda Skugges krönikor mellan 1993 – 1995 – i bokhandeln i Falkenberg för ett par tior. Jag köpte den och läste och läste och läste flera gånger till. Sedan dess har jag följt praktiskt taget allt Linda har skrivit, och jag är ett stort, stort fan. Det finns visserligen saker som hon skrivit som jag inte håller med om, men det betyder ju inte att det inte är bra. Det är inte min sak att avgöra. Men hennes böcker är strålande, såväl de ”kröniska” som skönlitterära och jag beundrar henne oerhört. Hon jobbar stenhårt, hon är mamma till tre döttrar och hon är oändligt produktiv. Mycket tuff kvinna. Jag läser hennes dagböcker från 91 – 93 just nu faktiskt, Mest av allt vill jag hångla med nån, och våndas med tonårs-Linda! 
 
4. Vilken kvinna med för- eller efternamn på L är du nyfiken på, men har ännu inte upptäckt? 
 
 
Jag har ännu inte läst något av Donna Leon, men är nyfiken på henne. Det jag läst om henne och hennes böcker är mycket lockande! 
 
Ett hedersomnämnande går naturligtvis till Barbro Lindgren, som hade kunnat passa in på både fråga 1 och 3 – men jag skriver ju om henne titt som tätt så hon fick inte vara med idag. Förrän på slutet, förstås 🙂 

2015: 185 – Lärjungen av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt

Jag tyckte att Det fördolda av herrar Hjorth och Rosenfeldt var fantastisk, och hade lätt kunnat plöja mig igenom allt som fanns tillgängligt om Sebastian Bergman och gänget, men jag höll mig lite grann. Det är ju så tråkigt att upptäcka en ny serie, läsa allt och sedan behöva vänta hur länge som helst på nästa del… så jag pace:ar mig lite grann. Oftast lyckas jag, ibland inte. 
 
Och jag blev ju inte direkt besviken på del 2. Herregud, så skickligt skrivet det är. Om jag inte ville gifta mig lite med Hans Rosenfeldt redan innan, så vill jag det garanterat nu. 
 
Man borde ju inte tycka om Sebastian Bergman, kriminalpsykolog med ett galopperande sexmissbruk. Men av någon anledning gör man det i alla fall. Kan inte förklara. I förra boken fick han reda på att han har en vuxen dotter, och nu försöker han få ordning på sitt liv. Det går sådär, kan man väl säga. Han raggar till och med partners på ABF-föreläsningar. Han vill inget hellre än att berätta för kvinnan som är hans dotter – som dessutom finns i hans direkta närhet större delen av tiden – men han kan inte, av rädsla för att förstöra hennes liv. Hon har redan en pappa, Valdemar, som hon står mycket nära. 
 
Kollegorna på Riksmord utreder en seire brutala kvinnomord, Tankarna går osökt till seriemördaren Edward Hinde, en dömd galning som Sebastian såg till att spärra in för ett antal år sedan. Mördarens modus operandi följer hans till punkt och pricka – alla kvinnorna mördas i sina sovrum, bundna med en speciell sorts strumpbyxor, och mördaren lämnar spår efter sig i skrubbar och garderober. Matsäck. Och en tom Klorinflaska. 
 
Sebastian inser snart att morden är riktade mot honom – alla kvinnorna är tidigare partners till honom. En av dem kan Edward Hinde omöjligt veta om – det var ju alldeles nyligen han hittade henne på ABF. Trots det måste det vara Hinde som ligger bakom – och som har någon som jobbar för honom på utsidan… 
 
Alltså, det var så spännande från början till slut att jag vet inte vad. Så skickligt upplöst och ihopknutet att man blir alldeles stum. Fantastiskt bra. 
 
((I och med detta inlägg inleder jag ett litet projekt med att kategorisera mera. Jag kommer att komma över 200 böcker i år, och det är svårt att få en bra överblick genom enbart Litteraturkategorin. Så jag provar! Kommer antagligen inte att orka gå igenom arkivet och kategorisera om, men det får bli bra ändå.)) 

2015: 184 – Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket av Gunnar Ardelius

Bara titeln fick mig ju att falla pladask här. Men jag föll pladask för hela boken. 
 
Gunnar Ardelius är ett nytt namn för mig. Lite underligt, för han har ju funnits i sfären ganska länge – denna, som är debuten, kom ut 2006 – men jag kanske inte har hållit så bra koll på ungdomsböcker förrän på senare år. Dessutom bodde jag ju i England när denna kom ut, och svenska ungdomsböcker blir inte direkt översatta till engelska på en gång (denna har visserligen blivit det, men… ja) – och får jag ju erkänna mina fördomar och säga att Gunnar inte låter som en ungdomsboksförfattare. Som bara vara 25 när han skrev denna, dessutom! 
 
Detta är en väldigt filmisk roman – hela boken består av korta scener, som skulle kunna vara en sorts… synopsis, fast det är inte ordet jag letar efter heller. Man sträckläser. Det finns inte annat att göra, för man måste få reda på vad som händer med Morris och Betty. 
 
Ung, hetsig, intensiv kärlekshistoria. Äldsta historien som finns? Kanske. Men den  känns hela tiden ny och fräsch, den är så rapp, så påträngande, så vacker. Het längtan mot trygghet och varma ryggar. 
 
Jag älskade vartenda ord, och kommer att läsa mer av Ardelius typ snart på en gång genast. Så himla bra. 
 
Jag avslutar med ett citat som jag markerade: 
 
 ”När vet man att det är slut?” / ”Kanske när man känner sig mer kär i sina minnen än i den man har framför sig.”