Stories from the city, stories from the sea

 

Martina Haag är en av mina idoler. Det har Erik Haag också varit – en av mina stora kändiscrushar. Men, nää, nu är jag bara arg på honom. För hur det än är så är detta högst troligen den sanna historien om varför paret Haags äktenskap brakade samman med buller och bång. 

 

Som Petra, huvudpersonen, själv säger i boken – hon hade kunnat skriva denna historien om en familj blå flodhästar, men hur hon än hade skrivit hade mamma flodhäst blivit Petra (Martina) och pappa flodhäst hade blivit Anders (Erik). 

 

Petra har tagit ett temporärt jobb som stugvärd i Sarekfjällen, för att komma bort från Stockholm där äktenskapet brakat samman. Efter parterapi och försäkranden om att Anders inte alls träffat någon annan upptäcker Petra en kandelaber i sovrummet på landet, där Anders bott under inspelningarna av ett TV-program. Vem ställer levande ljus vid sängen när man ska sova, ensam? Det är något som inte stämmer. 

 

Till slut hittar Petra bevisen – och ungefär samtidigt erkänner Anders vad det är som hänt. För visst har han blivit kär i sin programledarkollega. 

 

Alltså, detta är så naket och sårbart och smärtsamt att det är inte klokt. Trots det lyckas Martina Haag med det hon alltid lyckas med – att låta humorn och lättillgängligheten skina igenom. Men det är hemskt, det är det. Vissa bitar är så plågsamma att läsa att det är inte klokt. 

 

Men. Slutet är hopp- och rogivande, och jag hoppas av hela mitt hjärta att det blir bra för Martina. Förlåt, Petra. 

 

Låter det läskigt? Det är det. Men så himla, himla BRA. Inte för att jag förväntade mig något annat av en av upphovsmännen till Cirkeln-trilogin, men jag menar – jag läser ju egentligen inte övernaturliga grejer. Scifi och fantasy och sådant, det är ju ingenting för mig? 

 

Men – recensionerna av Färjan var så hyllande, och från så skilda håll, att jag var tvungen. Åkte till och med in till stan enbart för att köpa den – jag brukar aldrig köpa inbundna böcker. 

 

Här möter socialrealismen det övernaturliga. Och det är socialrealismen som är så himla, himla bra. 

 

Vi får träffa ett stort gäng väldigt olika personer. Marianne, den äldre kvinnan som är så ensam, så ensam, och som söker ett litet… äventyr? De två tolvåriga kusinerna Albin och Lo, som varit oskiljaktiga som barn tills en familjehemlighet kom emellan dem. Calle, som brukade jobba ombord och nu har återkommit för att fria till sin älskade. Pia, säkerhetsvakten, och hennes kollegor som försöker hålla ordning i kaoset som kan vara en Finlandsbåt. Den avdankade, bedagade schlagerstjärnan som numera leder karaokekvällarna. Tjejkompisarna Madde och Zandra, som ska festa järnet med rosa fjäderboa på. Ja, ni fattar – en salig blandning av alldeles vanliga människor. 

 

Men det finns någon på båten som inte är en vanlig människa. Plötsligt är alla i livsfara. 

 

Alltså, ja. Jag tyckte att det här var så jäkla bra. Färjan är en av de mest intensiva romaner jag har läst – som jag skrivit förut så var jag tvungen att lägga ifrån mig den när jag hade läst kanske 70% av den, för jag blev alldeles omskakad. Den tar verkligen över hela tankeverksamheten, och det säger mycket. Jag är ju liksom en person som kan läsa och diktera samtidigt, typ. Men inte med Färjan – jag satte tänderna (!) i den och fick verkligen slita mig när det var dags. 

 

((Jag skrev faktiskt på Twitter – vilket blev retweetat av Mats Strandberg himself – att jag fick utöva våld på mig själv för att resa mig från soffan och gå på bio samma dag som jag köpte den – så var det. Nästan. Våld kanske var att ta i.)) 

 

Det är det här nakna och ängsliga som gör oss till människor som blir så starkt när hotet blir så nära och påtagligt. Japp, jag älskade varenda sida. Bara… wow. 

 

En sommar träffas två unga människor – Isak och Ester. De blir hals över huvud förälskade och nästintill oskiljaktiga. De blir symbiotiska – delar allt, såväl tid som känslor. Men så svalnar känslorna, i alla fall för Isak – men innan han riktigt hunnit förklara vad det är som händer sker det otänkbara. 

 

Isaks lillebror Anton blir skyldig till ett mord. Han och en annan kille slår och sparkar ihjäl en jämnårig. Vid en sjö. Låter det bekant? Ja, naturligtvis finns det starka drag av John Hron-tragedin i När hundarna kommer. Anton har hamnat snett och börjat umgås med nynazister, och på den vägen är det. 

 

Och Isak lämnar inte Ester. Istället klamrar han sig fast vid henne än mer desperat. Ester offrar allt och ställer upp för Isak och hans familj utan att blinka – hon tappar helt bort sig själv i detta känslomässiga kaos. 

 

Det är oerhört intressant, det här greppet att fokusera på gärningsmannens anhöriga, och inte bara de som blev kvar. Fast – dessa anhöriga blir ju också kvar. Gestaltningen av Anton och Isaks mamma är så otroligt stark. Hennes förtvivlan och ångest över att ha ”skapat ett monster” är omskakande. Som i alla komplicerade historier är det viktigt att åtminstone försöka se fler perspektiv än det första som slår en, tycker jag, och det är det som Schiefauer vill få oss att göra med När hundarna kommer – som är en helt fantastisk roman. 

 

enligt O skriver att den borde vara obligatorisk läsning i alla skolor, och jag kunde inte hålla med mer. Det är så, så viktigt. 

 

Titta in i Facebookgruppen ”Kulturkollo läser” om du har läst – mycket intressant där. 

 

Och, vad jag hoppas att Schiefauer vinner ännu ett Augustpris. Det är denna roman – och hon – sannerligen värd.