När boken vinner över en innan den ens börjat…

Istället för att ta itu med den roman på 446 sidor som jag måste ha läst ut om ett drygt dygn börjar jag på Nick och Norahs oändliga låtlista av Rachel Cohn och David Levithan. Förstås. 
 
Och blir såld redan innan den börjar! 
 
 
Många av dessa låtarna är jag distinkt osåld på – behöver inte gå in närmare på det kanske – men Wrapped up in books, Jens Lekman (som jag just läste en beskrivning av som ”Kortedalas svar på Stuart Murdoch” och How fucking romantic på en och samma sida? 
 
I’m SO in. 

#PrayersforParis

Jag har svårt att ta mig för saker idag. Försökte ta en långpromenad men det blåser så förskräckligt. Har lyssnat på Lundströms Bokradio och första delen av bokcirkeln om The Bell Jar, det var förstås mycket bra och intressant. Tänkte på den igår, någon skrev i en bokgrupp på Facebook att de läste Ett tal till min systers bröllop av Linda Skugge, men det verkade inte som om vederbörande hört talas om Sylvia Plath förut men ville väldigt gärna läsa ”hennes böcker” nu när hon ”omnämns” i Skugges bok, och det slog mig att är man inte förberedd på att det mest handlar om poesi kan man nog bli… besviken är kanske fel ord, men något sådant. 
 
Läste en fin text på två vänners Instagram. 
 
 
 
Så jag skriver några rader. Lyssnar på något. Kokar en disktrasa. Tar en kopp kaffe till. Går en sväng. Slår upp en bok. 
Det går rätt bra det med. 

Kulturkollos tisdagsutmaning: Radarpar

 
Veckans tema på Kulturkollo har ju varit tvåsamhet, och jag har snickrat på Tisdagsutmaningen om radarpar sedan, ja, i tisdags. Nu är jag nog äntligen färdig! 
 
Alltså skriver Linda: Jag vill att du presenterar ett (eller ett par) par från följande kulturella områden: litteratur, musik, film, tv, (och så lite överkurs) teater/opera, sport. 
 
Och såhär skriver jag – från början, för som sagt – detta inlägg har jag skrivit i flera dagar: 
Radarpar, alltså! Detta är en utmaning som är svår – för att det finns så himla många att välja på… jag har svårt att tro att jag kan hålla mig till ett i varje kategori, så kan vi säga som brasklapp på en gång 🙂 Men mycket trevligt tema, denna tisdagutmaning hos Kulturkollo!

 

Litteratur: Ja, en väldigt snabb brainstorming gav mig så många förslag så att det snurrar hejvilt. Och då har jag bara kommit till Astrid Lindgren! Jag menar… Rasmus och Paradis-Oskar, Rasmus och Pontus i underbara men mindre omalade Rasmus, Pontus och Toker, Ronja och Birk, det finns så många. Och kom ihåg att jag inte ens har läst Mio min Mio eller Bröderna Lejonhjärta! Varför är ett mysterium – kanske trodde jag eller min omgivning att de skulle vara för läskiga, eller något. Hur som helst så vinner ju Emil och Alfred Lindgren-kategorin, inget snack.

Men det finns ju andra än Astrid Lindgren. ((Det säger väl rätt mycket att det är dit tankarna genast går.)) Tänk Eleanor och Park, till exempel. Frodo och Sam – fast jag har inte läst de böckerna heller. Laura och Pa i Lilla huset på prärien. Nalle Puh och Nasse. Hampus och Fideli i Den vita stenen… ja, det finns många! 

 

Musik:
Naturligtvis tänker jag först och främst på John Lennon och Paul McCartney – och då ska det ändå sägas att mina favorit-Beatleslåtar är inte nödvändigtvis skrivna av dem. Och så vet vi väl alla att nästan inga Beatles-låtar faktiskt är samarbeten mellan de tu – men det brukar vi välja att glömma bort. Men även Pete Doherty och Carl Barât i The Libertines, Shelly och Karen Poole i Alisha’s Attic, Dave Stewart och Annie Lennox i Eurythmics, Liam och Noel Gallagher i Oasis (ett sådant fantastiskt anti-radarpar egentligen!), Mick Jagger och Keith Richards, killarna i Pet Shop Boys, Björn och Benny, Frida och Agnetha, Gessle och Fredriksson…

Film:
Mickey och Mallory Knox, såklart! Antihjältarnas antihjältar! Men även Thelma och Louise, Romy och Michele, Jules och Vincent i Pulp Fiction, Joel och Clementine i Eternal sunshine of the spotless mind…

((Obs: Detta känns inte helt bra att publicera en dag som denna. Jag hoppas att ni förstår att jag skrev det för flera dagar sedan och naturligtvis inte sitter och tänker positiva saker om skjutgalningar idag. Tack tack.)) 

TV:
Här kan man ju finna massor av radarpar i många konstellationer, tycker jag – jag kan para ihop alla karaktärer i typ Vänner, How I met your mother, The Big Bang Theory, Seinfeld osv. med varandra och hitta massor av radarpar. Visst, Joey och Chandler t.ex är ju en klassiker, men jag tycker att Joey och Phoebe är hysteriskt roliga ihop, och Chandler och Ross, och… ja, ni förstår hur jag menar. Så jag kan ju hoppa över alla komediserier på en gång 😉 Mina favoriter är nog helt enkelt Barnaby och Jones i Morden i Midsomer. Ja, Jones är och förblir min favorit av Midsomer-assistenterna, antagligen främst för att han spelade Warren i fantastiska This Life då det begav sig.

 
Teater / Opera:
Opera vet jag inte så mycket om, men mitt favoritpar i teaterns värld är självklart Beatrice och Benedick i Mycket väsen för ingenting! Åh, de är underbara. Särskilt filmatiseringen ovan, av och med Kenneth Branagh och Emma Thompson – och med en massa andra stora namn, Denzel Washington och lite annat löst folk – är underbar. 

 

Sport:

Jag är ju den som fortfarande ryser när jag tittar på SVT:s VM-krönika från 1994, och nästan börjar gråta när Albert Svanberg säger ”Martin Dahlin hade fått en ny lekkamrat”. Alltså – Martin Dahlin och Kennet Andersson. Förresten hittade jag en helt fantastisk länk när jag skulle hitta citatet om lekkamrat – inte för att det fanns med just där, men om du som jag har varma minnen från 1994 så titta in här! 

Bonusmaterial:

 
 

Je suis Paris

 
Jag gick och lade mig tidigt igår. Så trött efter veckan och hade lust att bara ha lite lugn och ro. Därmed hörde jag inga nyheter efter typ kl 21 igår, och idag vaknade jag tidigt. Kollade på telefonen och det första jag såg på Facebook var att Cédric och Jean-Philippe är ”säkra från terroristattacken i Paris”. Så ja, jag vaknade ganska snabbt. En miljon tankar sätter ju fart på en gång – men den första är förstås ”vilken jävla terroristattack?”. 
 
Det här var ingen bra vecka, hörni. Det hände något annat fruktansvärt i torsdags som jag inte har skrivit eller pratat om – JAG mår bra, det är ingen fara, men det var hemska nyheter – denna veckan får väl gå till historien som en förbannad skräpvecka, helt enkelt. 
 
Samtidigt får man inte begrava sig i hemskheter. Det är en vacker morgon. Kanske tar jag en promenad när det ljusnat. 
 
Fast nu – lite mer lugn och ro, tror jag. Mycket kaffe och många lampor. 
 
Kram på er. Ta hand om varandra och kom ihåg det som är viktigt först. 

Ett recept i bilder

 
 
 
 
 
Camilla, ni vet från pensionerade Mind the Book, skrev igår på Facebook om sina måltider bestående av mozzarella och blodapelsin. Eller blush orange som hon så vackert skrev. Camilla har världens bästa smak på typ allt, så det var ju inget snack om saken. Jag fick seriös inspiration och grava cravings – har funderat på detta hela dagen – och nu har jag gjort en variant bestående av… ja, se ovan. Clementiner, mozzarella, ruccola, basilika och crema di balsamico. 
 
Väldigt gott. Fräscht och lätt men lagom mättsamt. Dessutom nyttigt, får man väl lov och säga. Jag känner att det skulle funka på julbordet, faktiskt, som ett avbrott med mycket arom och fräschör. 
 
Prova! 

En väldigt speciell dag på mitt jobb

 
 
Ja, utöver att jag fick en bild på Borat av chefen, som sedan bjöd på sju sorters kakor (syltkakor, drömmar, nöttoppar, kokostoppar, bondkakor, kattungor och kolasnittar, för den som undrar ;)) så startade en person som jag inte känner så väl ett mail till mig med ”Hej Bönan”, och en kvinna från Kina skrev att hon vill ta med sig en liten present till mig när hon kommer i december, och undrade om jag helst vill ha ”some Chinese cosmetics or some warming pantyhose”. 
 
Jag vet verkligen inte hur jag ska svara på något av dessa mail. Men jag är mycket road av dem. 
 
((Obs: Personen som skrev Bönan är kvinna, så det är inga trakasserier på gång, eller så.)) 

Nivåer av uppskattning

Jag har en ny chef, typ – det är väl inte helt officiellt, men det spelar ingen roll. Min gamla chef finns också kvar, för övrigt. 
 
Hur som helst, jag hjälpte min nya chef med en sak och detta är responsen: 
 
 
Sjukt nöjd, alltså. Idag har han dessutom tagit ämbetet som fikaansvarig på allvar och bakat sju sorters kakor. Nej, jag skojar inte. Jag har sett dem. Det är vad jag kallar dedikation!