Kulturkollos Tisdagsutmaning: Selfie med aktuell julläsning

Tisdagsutmaningen på Kulturkollo är enkel och koncis: en selfie med aktuell julläsningsbok. Det som visade sig vara mindre enkelt var för mig att befinna mig i samma rum som a) något jag läser och b) något att fotografera med samtidigt som jag c) kommer ihåg att ta bild. Därför gjorde jag det mycket enkelt för mig nu, fyra dagar för sent. 
 
 

Jag sträckläste böckerna om Bricken av Vibeke Olsson under min förra julledighet, och har sparat på denna, bok nummer fem i ordningen – Glödens färger – till denna.

 
Hittills under ledigheten har jag inte haft tid att riktigt engagera mig i läsningen som jag vill, och på kvällarna har jag varit för trött för att läsa något särdeles djupt eller för den delen fler än typ tio sidor innan jag slocknar – men imorgon reser jag till Berlin – en resdag med mycket tid att läsa, på buss-flyg-Kastrup-flyg – så då är det dags. Som jag har längtat! 

2015: 214 – Betong fjäril betong av Ingrid Olsson

Åh, vad jag gillar Ingrid Olsson! Jag läste ju hela ”Långt ifrån”-serien av henne och blev lite trött på den mot slutet, men har även läst Jag vill bara att du gillar mig som var ett litet mästerverk. Har hört så mycket bra om Ingrid O att jag nu har köat upp ett helt gäng av hennes böcker i appen. Och Betong fjäril betong var en så utmärkt titel att den fick komma först. 
 
Anders och Silja är fjorton år och bor i samma miljonprogramsförort. Anders är punkare, hans mamma är alkoholist och han får klara sig själv för det mesta. Siljas mamma letar finlandssvenska karlar på nätet, och Silja vill inte heta som en Finlandsfärja. Men hon är duktig i skolan i alla fall till skillnad från Anders, som skolkar mest hela tiden. Jo, hon är kär i Anders också ja. 
 
Fast han blir kär i Sanna. Som kommer från de fina husen på andra sidan järnvägsspåren och har en liten fjäril i naveln. 
 
Dramat är förstås ett faktum. 
 
Det är väldigt välskrivet, väldigt politiskt medvetet och väldigt språkligt skickligt. Bildspråket är sprakande, det gillar jag skarpt! 
 
Som så ofta med kontemporära ungdomsböcker undrar jag om det verkligen är realistiskt – pratar och uppför tonåringar sig verkligen såhär? Men de gör väl det, antar jag, eftersom liknande språk och beteenden återkommer hela tiden. Det är väl bara jag och mina kompisar som hade en helt annan tonårstid. Ja, och så var det ju femton år sedan vi var tonåringar också… men det hör inte hit. 
 
Jag kommer att fortsätta med Ingrid Olsson, med god aptit. Mycket bra. 

Maria Lundqvists hår

 
Såhär har Maria Lundqvist håret i En underbar jävla jul och det vill jag också ha. 
 
Hur gör man, hörni? Går det ens med tjockt hår som gärna blir lite strävt vintertid? Måste man ha något att vika håret runt, liksom? Eller är det bara att göra en låg hästsvans och stoppa in allt håret över? 
 
Enlighten me! Det är så snyggt. Answers on a postcard? 😉 

2015: 213 – Konsten att skapa en tjej av Caitlin Moran

Förvarning: Detta kommer att bli den mest snodda recensionen i denna bloggs historia. Först kommer en baksidestext. Sedan en länk till en annan recension. Sedan några ord som jag har hittat på alldeles själv. Haha. Dolly Wilde hade förmodligen varit stolt över mig 😉 
 
”Året är 1990. Johanna Morrigan, 14 år, har skämt ut sig så fullständigt på lokal-tv att hon beslutar sig för att det inte är någon idé att vara Johanna längre utan återskapar sig själv som Dolly Wilde – snabbsnackande, hårdkrökande goth-hjälte och femme fatale på heltid! Hon ska rädda sin fattiga bohemiska familj genom att bli författare – som Jo i Unga kvinnor, eller systrarna Brontë – men utan det där med att behöva dö ung.
Vid 16 års ålder röker hon cigaretter, dricker sig full och jobbar för en musiktidning. Hon skriver pornografiska brev till rockstjärnor, har alla sorters sex med alla sorters män och sågar band i recensioner på högst 600 ord.
Men vad händer när Johanna inser att Dolly saknar något alldeles avgörande? Tänk om en låda full med skivor, en vägg full med posters och ett huvud fullt av pocketböcker faktiskt inte räcker för att skapa en tjej?

Konsten att bli tjej är en uppväxtroman i Doc Martens och trasiga strumpbyxor. En rolig, skarp och hjärtskärande berättelse om böcker, ångest, popmusik, socialism, eyeliner och att vilja bli kysst – och om att upptäcka, och uppfinna, sig själv.”

 
Malena Rydells recension i DN säger ungefär allt det jag vill säga, så jag föreslår att man läser den. 
 
För att läsa denna Bildungsroman är nästan berusande. Till dunkande toner av Stone Roses hos John Peel och tittande på Blur som spelar biljard på The Good Mixer. Där man ju varit en gång eller tusen. Och träffat Amy Winehouse på toaletten, för övrigt. Sedan är det väldigt intressant att läsa om arbetarklassen i England post-Thatcher. Jag minns när Thatcher dog och folk hyllade henne till skyarna och man ba’ ÖH, hon var en elak kapitalist. Folk tror fortfarande att hon var något bra och förtjänar hyllningar för att vara Storbritanniens första kvinnliga premiärminister och grejer. Då har man inte sett på nära håll vad hon gjorde med landet, det är ett som är säkert. 
 
Men alltså, LÄS denna. Gör det. Och lyssna på någon lämplig spellista samtidigt, med 90-talsindie och tidig britpop. För den är väldigt bra, även om jag liksom Rydell kan bli lite småtrött på glättigheten här och där. 

P4 upphör aldrig att förvåna

95% av tiden blir jag irriterad på gränsen till provocerad av P4:s låtlistor eftersom de verkar tro att man är lobotomerad och har glömt att de spelade exakt samma låt för en kvart sedan. Eller ett dygn, kanske. Max.   
 
Men så glimrar det till. Shawn Colvin i onsdags var ju ett exempel och nu spelade de plötsligt I was born on Christmas Day med St. Étienne. 
 
Så, det gör jag med. Varsågoda! 
 
 
Mvh Fortfarande lite chockad. 

Kortfilm på SVT: Elvakaffe

 

Såg en underbar kortfilm på SVT Play häromdagen – ännu ett exempel på vad jag skulle ha missat om jag hade hållit mig ifrån sociala medier. 

 
Handlar om fyra tanter som dricker elvakaffe och pratar. Men inte om stickning och barnbarn, precis. 
 
13 fantastiska minuter som inte lämpar sig för den som är rädd för tanter som vill fortsätta leva efter sjuttio. Eller kanske till och med börja leva. Titta här! Älskar biten i slutet när de visar tanterna som unga, visst känner man igen dem, men man hade kanske inte gissat att det var så de såg ut förr. 
 
Härligt!