Stories from the city, stories from the sea

 

 

Men så dyker Reid upp. Son till paret som äger den lilla butiken där Molly sommarjobbar. Han älskar Tolkien och Game of Thrones och en massa annat nördigt. Först tycker Molly mest att de är vänner, men det är något oemotståndligt med honom ändå… 

 

Det låter förutsägbart, jag vet. Men det är inte riktigt det, ändå – boken behåller mitt intresse hela vägen och jag sträckläste den praktiskt taget. Älskade Albertallis förra, Simon and the Homo Sapien Agenda, så förhoppningarna var stora och jag blev inte besviken. 

 

Något som jag älskar är hur en väldigt brokig familj skildras som alldeles vanlig. Det görs ingen större grej av att Molly och Cassie har två mammor, en som bar dem för sjutton år sedan och en som födde lillebror Xavier två år tidigare. En är dessutom vit, och en svart. Inte heller är det någon stor grej att Cassie är gay. Nog för att det dyker upp en fördomsfull moster vid ett tillfälle, men det läggs ändå inte fram som något att lägga för mycket fokus på – läsaren får reda på hur familjen ser ut genom att Molly, som berättar i första person, berättar att hennes mammor kallar ett visst ansiktsuttryck The Molly Face. 

 

Riktigt, riktigt lysande ungdomsbok – med en ganska kroppspositiv vinkel. Heja! 

 

(Boken utspelar sig i Maryland och omkring Washington DC, platser jag gärna besöker i framtiden och därför kryssar jag ”Utspelar sig på en plats du skulle vilja besöka (men aldrig varit på) i Sommarbingo 2017!) 

 

 

Boken finns att köpa här eller här – jag hoppas att den kommer på svenska snart! 

 

Jag tycker att Griffiths går från klarhet till klarhet med karaktären Ruth. Nu är dottern Kate ganska stor, och det märks att det är lite enklare för Ruth att vara mamma till en individ som hon faktiskt kan samtala med och ha ett utbyte med. Jag förstår henne! Hon verkar dessutom ha kommit över sina kroppskomplex lite grann – det enda som nämns i den vägen är att hon blir nöjd när hon är och fikar med kollegor och de tar en bit kaka, eftersom det betyder att hon också kan göra det. Men det kan nog många identifiera sig med, nojor eller ej. 

 

Och hon arbetar ju också, förstås. När man tittar på möjligheterna att bygga ett sorts kulturellt centrum i tunnlarna under Norwich görs ett fynd – mänskliga ben. Vid första anblick tror man att de är mycket gamla – men man noterar även något annat. Det verkar nämligen som om benen kokats i någon form av kärl – kanske för att komma åt benmärgen. Benen visar sig vara ganska färska, och en mordutredning sätts igång. Parallellt med detta jobbar Ruth på universitetet, hänger med Kate på teaterrepetitioner och får hemska besked från föräldrahemmet i södra London. 

 

Samtidigt arbetar polisen med Judy Johnson i spetsen med försvinnandet av en hemlös kvinna. Det enda de fått höra från personer som känner henne är att hon kan ha gått ”under jorden”. Det kan vara ett talesätt – men det kan vara mer än så… den lokale experten Martin Kellerman kallas in på fallet, men kan hans nästan mytiska teorier om ritualmord, kannibalism och ett nästan parallellt universum under Norwichs mark verkligen ha något i sig? 

 

Det är helt underbart att få ”träffa” Ruth och resten av persongalleriet igen. Några av personerna som jag inte tycker behöver få så mycket plats är mycket riktigt med mindre än förut, och jag klagar inte! Det är så himla välskrivet, intressant och kusligt spännande – helt otroligt bra. 

 

 

Anna på …och dagarna går har också läst och gillat boken! Jag gissar att den kommer på svenska inom ganska kort, men så länge finns den att köpa på engelska här eller här. 

 

Och det var det! Åh, vad intressant det var. Boken behandlar svensk matkultur, kanske främst den importerade. Mest snabbmat – korvkiosker och bestämmelserna däromkring, motboken och andra bestämmelser kring utskänkning och lagad mat – visste ni t.ex att det fanns satta regler om hur mycket en grogg skulle innehålla av alkohol respektive blanddricka, och att den absolut inte fick serveras över disk? Fick även en ögonöppnare när det berättades om att det fortfarande inte finns renodlade ”barer” i Sverige – alla ställen med serveringstillstånd serverar även lagad mat. Så är det ju! Det har faktiskt aldrig slagit mig förut. 

 

Sedan är det pizza – vet ni att Karin Larsson, gift med salig Carl, förmodligen var den första som lagade pizza i Sverige? Hon blev bundis med en italiensk etsares fru, som gav henne receptet – hon fick skicka efter parmesan och annat till Sundborn från en specialbutik i Stockholm. Det är kebab och hamburgare, tacos och sushi och Karl XII:s snyltande i Bender… ja, det är helt fantastiskt bred och intressant läsning för en amatörfoodie som jag. 

 

Och visste ni att när makaronerna kom till Sverige skulle de kokas i en timme? Och att Gustav VI Adolf var med i Allt om Mat och lagade spaghetti? Eller att Gustaf V:s favoriträtt var en märklig paj som innehöll såväl kokt spaghetti som lite blandade inälvor? 

 

Strålande sammanställt, välskrivet och humoristiskt. Rekommenderas varmt!  

 

 

Ofiltrerat har också skrivit om boken, som finns att köpa här eller här!