Kategori: Litteratur

2015: 34 – You had me at hello av Mhairi McFarlane

Denna boken har tydligen hajpats hur länge som helst – jag hann bara se den bli hajpad i ett par dagar innan jag läste den. 
 
Rachel och Rhys är förlovade. Under ett gräl gällande musiken på det stundande bröllopet inser Rachel att hon inte alls vill gifta sig med honom. Kompisen Mindy fixar en lånelägenhet i det trendigaste området i Manchester. 
 
Så får hon reda på att universitetskompisen Ben har flyttat till stan igen. De var bästa vänner, och naturligtvis mer, och nu är han tillbaks och ‘lo and behold, de lyckas springa på varandra på biblioteket. Självklart är han lika tjusig som förr och självklart är han gift med en supervacker kvinna. 
 
Men de börjar träffas och umgås hur som helst, med mer eller mindre goda resultat. 
 
Om jag ska vara ärlig tycker jag att Rachel + Ben-historien är tråkigare än de övriga. Jag gillar verkligen bästa kompisarna Caro och Mindy, 
 
Så, såhär då. Det är förutsägbart – för det mesta. Men det är välskrivet och det är inte banalt. McFarlane är dessutom väldigt rolig – jag kommer inte på något på rak arm nu, men det finns massor av formuleringar och repliker som bara är comic gold. 
 
Så jag kommer att fortsätta att läsa det jag kommer över av McFarlane – hennes första bok, Here’s looking at you, finns ännu inte i min eboks-app och jag kan helt enkelt inte köpa nya böcker, så jag får helt enkelt hålla utkik 🙂 

2015: 33 – Låt det aldrig ta slut av Åke Edwardson

Det är en otroligt het sommar i Göteborg. En ung flicka hittas mördad i en park (som jag skulle tro är Slottsskogen). Inom ett par veckor hittas en annan flicka mördad på samma ställe, på samma plats. Kan detta ha ett samband med flickan som hittades strypt på samma plats fem år tidigare men där brottet aldrig klarades upp? 
 
Erik Winter följer den gamla utredningen samtidigt som han leder den nya. Det verkar omöjligt men Winter är helt säker på att mördaren kommer att återvända till brottsplatsen. Och då tänker han ta honom på bar gärning. 
 
Samtidigt har han blivit familjefar och går till jobbet i kortbyxor – vilket aldrig skulle ha hänt tidigare. Antalet sardellsmörgåsar och tjusiga viner är också lite diminuerat 😉 
 
Det blir en lång och kaotisk sommar, mycket mer psykologiskt än vanligt tycker jag, och Winter fattar beslut och gör saker som jag inte hade föreställt mig att han skulle göra, baserat på tidigare kunskap och bekantskap. Hur som helst är det som alltid mycket bra, spännande, gripande och förhållandevis lättläst, om man kan säga så utan att det låter som om jag menar banalt (det gör jag inte). 
 
Och som alltid älskar jag göteborgsskildringarna. Eftersom jag nu ”bestämt” mig för att det handlar om Slottsskogen så vet jag  precis vilken glasskiosk eller uteservering som åsyftas, och så vidare. Denna gången är man mycket ute i västra Göteborg, vid Saltholmen, och även där vet jag precis vilken glasskiosk som menas och vilka klippor Anne badar från… 
 
Rekommenderas, och som alltid vill jag ha mer Winter. 

2015: 32 – Katherine-teorin av John Green

Då var vi framme till min tredje lästa bok av John Green, nämligen Katherine-teorin (i original: An abundance of Katherines – mycket klatschigare, n’est-ce pas? 
 
I alla fall. Ännu en Bildungsroman, kan man säga. Inte oväntat från Green, förstås 🙂 
 
Vår huvudperson heter Colin. Han är sjutton år och underbarn, med en specialitet på anagram. En annan specialitet med Colin är att han har lyckats bli dumpad av nitton stycken tjejer vid namn Katherine under sitt liv. Alltid med samma stavning, märk väl. 
 
Nu har K-XIX dumpat honom och han är förkrossad på gränsen till förgjord. Bästa kompisen Hassan får honom att rycka upp sig, och de ger sig ut på road trip under sommarlovet före college. På grund av underliga omständigheter hamnar de i den lilla hålan Gutshot, där de får jobb och bostad hos en kvinna som äger en tampongsnörefabrik. Tillsammans med hennes dotter Lindsey Lee får de i uppgift att intervjua Gutshot-bor för sammanställning av en bok om orten. (Ärkehertig Franz Ferdinand ligger nämligen begravd bakom snabbköpet.) 
 
Colin är besatt av att lista ut varför alla dessa Katherines gjort såhär mot honom, och bestämmer sig för att utforma Katherine-teoremet. Vilket gör att det finns en massa matematiska faktoider i boken, och en miljon fotnötter – vilket hade varit betydligt enklare om jag inte hade läst den som e-bok – när jag i varje kapitel kom till fotnötternas förklaring hade jag ju totalt glömt referensen, så det blev lite tröttsamt. Men det är ju utformningens fel och inte boken i sig. 
 
Det är en rolig och finurlig bok, samtidigt som den har vissa delar som bara blir tröttsamma. Tjatet om att Hassan är överviktig till exempel – det dyker upp i de mest onödiga sammanhang där det inte har något med händelsen i sig att göra. Men det kanske finns någon mening med det som jag inte förstår. 
 
Annars, ja, trevlig läsning, ett par fniss här och där och till och med jag lyckades lära mig lite underliga matematiska termer und so weiter under läsningen. Nu längtar jag efter att hitta Var är Alaska? och Will Grayson, så att jag har täckt John Green – hittills. Han är nämligen förnämligt bra. 

2015: 31 – Paper Towns av John Green

Jag, som typ alla andra, älskade ju The Fault in Our Stars men jag har inte kommit mig för att läsa något mer av honom ännu. Nu råkade Paper Towns och An abundance of Katherines dyka upp i min eboks-app och då kändes det ju som rätt lämpliga val. (Letar fortfarande efter Var är Alaska?) 
 
Quentin – Q – har bott granne med Margo Roth Spiegelman hela livet och älskar henne på avstånd, för sin äventyrlighet och allmänna underbarhet. Som barn hittar de tillsammans en man i en närliggande park som begått självmord och ligger under ett träd. Efter det växer de isär som tonåringar kan göra. 
 
En natt dyker hon upp i hans sovrum – hennes pojkvän har varit otrogen och hon tänker utföra elva hämndaktioner – ninja style. Dagen efter är hon försvunnen. 
 
Quentin och hans vänner, Ben och Radar – underbara karaktärer – ger sig ut på en resa för att hitta henne. Men de misstänker det värsta… Margos bästa vän Lacey kommer också med på resan. 
 
Alltså, detta är ingen The Fault in our Stars – långt ifrån. Men det är en snabbläst och läsvärd ungdomsroman och jag kan gärna rekommendera den till YA-läsare. 

2015: 30 – Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper

Först och främst – originaltiteln på denna romanen är This is where I leave you. Utefter handlingen och språket kan jag visserligen förstå det valet, men nog är det en ganska konstig vändning? 
 
Hur som helst. Jag tyckte mycket om denna boken. 
 
En komiskt dysfunktionell familj samlas för att sitta shiva – en judisk tradition där familjen samlas och sitter på små stolar i en vecka medan all släkt och alla vänner kommer på besök. Det är familjens patriark som är död, och detta var hans sista önskan. Tydligen. 
 
Huvudpersonen, eller berättaren, är Judd – näst yngst av fyra syskon (de övriga heter Paul, Philip och Wendy). När berättelsen startar har han just upptäckt sin fru Jen i säng med hans chef Wade, vilket resulterar i en ganska hysteriskt rolig scen där Wade får en cheesecake i ändan. Han lämnar hemmet omgående. Wendy ringer och meddelar faderns död, och när Judd håller på att packa för att åka till föräldrahemmet för shivan dyker Jen upp och meddelar att hon är gravid. 
 
Och vilken familj han kommer hem till. Mamman är en mycket frigjord och framgångsrik psykiater. Wendy lever i vad som verkar vara ett ganska kasst äktenskap med Barry och sina tre döttrar. Paul är gift med Alice, som är Judds gamla flickvän. Och Philip, minstingen, dyker upp med en dubbelt så gammal kvinna. Med i huset finns grannen Linda som är mammans bästa vän, och hennes son Horry, som alltid varit nära familjen Foxman men blev misshandlad i en bar och fick permanenta hjärnskador, vilket märks då och då. 
 
Det är en lång historia med många flashbacks, som förklarar en del av varför särskilt bröderna har ett så krångligt förhållande. Men även de hemskare bitarna är fantastiskt roliga. Alice kräver att Judd ska göra henne med barn och han fattar knappt själv vad som hänt. Wendy involverar sig med Horry. Och ännu ett väldigt oväntat förhållande dyker upp mot slutet… 
 
Njutbart hela vägen igenom. Och med några riktiga gapskratt, sådana som man egentligen sällan erfar med böcker. Rekommenderas! Och den har tydligen blivit film också, jag kan tänka mig att den gör sig väl på the big screen. 

2015: 29 – I grunden utan skuld av Viveca Sten

Då jag verkligen tyckt om de andra två böckerna i Sandhamnsserien som jag läst, I den innersta kretsen och I stundens hetta var förväntningarna på I grunden utan skuld höga och jag blev inte besviken. 
 
Nora Linde får av en slump reda på att hennes man är otrogen. För att komma ifrån allt tar hon barnen med sig och åker till huset på Sandhamn på sportlovet. En dag när barnen är ute och leker gör de ett makabert fynd i snön – en svårt sargad kvinnokropp. Kan det vara flickan som försvann i september? 
 
Thomas Andreasson på Nackapolisen och tillika Noras bästa vän deltog i sökandet efter flickan på hösten, men när snön och isen nådde Sandhamn fick man ge upp sökandet. Det troligaste vore att hon begått självmord och hamnat i havet. 
 
Nu blir han förstås inkopplad i utredningen. Och det är så otroligt spännande. Viveca Sten är en fantastisk historieberätterska och jag njöt av varenda sida. Mycket bra karaktärer, och man misstänker alla lite sådär lagom hela vägen igenom 😉 
 
Något som höjde denna läsupplevelse var den parallella historiska berättelsen om Thorwald från början på 1900-talet. Det låter lite Läckbergskt och javisst, man kan ju inte låta bli att se likheter, men det är ju faktiskt så att historien kan spela roll i nuet. 
 
Superbt! 

2015: 28 – Vi som aldrig sa hora av Ronnie Sandahl

Har ju hört talas om denna lite då och då sedan den kom ut men kanske inte har haft något jättesug efter den – det var dock inget att diskutera när den fanns för två kronor. Allt är värt en chans. 
 
Och absolut. Denna var lätt värd den timme eller så det tog att läsa den. 
 
Det handlar om tre tonårskillar i Falköping i början på 2000-talet – Kristian, som aldrig kommer nära en tjej, Hannes, som romantiserar tjejer, och Frippe, grabben grus #1, som sexualiserar dem. Man kan säga att de sitter fast mellan den gamla förlegade mansrollen och den nya. Någon recensent skrev att de får gråta (nya mansrollen) men kan inte (gamla mansrollen). 
 
Hannes känns mest som huvudperson. Hans före detta flickvän Wilma har förstört hans liv, och han flyr Falköping för att söka lyckan i Stockholm. Det gick inte sådär jättebra, så han kommer tillbaks med svansen mellan benen för att försöka igen. De går till samma ställen, blir lika packade på samma saker och drömmer om att slippa småstaden. 
 
Det är skoningslöst men ändå lite romantiskt – och då menar jag som motsats till cynism, inte kärleksromantik. 
 
Och det fyller mig av lycka över att ha sluppit att växa upp i en småstad… 

2015: 27 – Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Nu läste jag ju Cirkeln tidigt 2014, men eftersom Nyckeln nu kommit till min e-boksapp har jag bestämt mig för att läsa om de två första böckerna i Engelsfors-trilogin för att verkligen komma ihåg vad jag läser och vad som hände vem och när och var och hur. 
 
Den var naturligtvis lika bra denna gången. Om inte bättre, för jag läste den i ett lite lugnare tempo denna gången. 
 
Som jag skrev förra året – den har verkligen allt. Jag är otroligt förtjust i karaktärerna (okej, de flesta i alla fall) – även de som inte är särskilt sympatiska är så välkonstruerade att man inte kan låta bli att bli alldeles vördnadsfull. 
 
Engelsfors är en gammal bruksort i Bergslagen. Risig, sliten, omgiven av skogar där folk ofta går vilse. En elev hittas död på gymnasieskolans toaletter. Alla tror att det är självmord – men några vet sanningen. 
 
En natt när månen färgats röd förs sex tonårsflickor, alla mycket olika varann, till ortens folkpark. De vet inte hur de kommit dit och de vet inte varför de är där. Men de får nu reda på sanningen om vilka de är. 
 
Gymnasiet känns redan som om det är på liv eller död. Nu är det så på riktigt… 
 
Ni som hängt med här ett tag vet att jag läser väldigt lite fantasy och science fiction – men även att jag älskar Harry Potter och att jag egentligen är öppen för att prova det mesta om någon vars smak jag litar på går i god för det. Jag var inte så säker på att Engelsforsböckerna skulle vara något för mig men satan i gatan vad fantastiska de är. Jag ska läsa Eld nu snart och sedan blir det dags för Nyckeln – kanske till nästa helg, för jag misstänker att det är korkat att börja läsa den när jag inte kan ligga uppe och läsa halva nätterna 😉 

2015: 26 – Sol och skugga av Åke Edwardson

Åh, så nöjd jag blev när jag hittade inte bara en utan TVÅ Kommissarie Winter-böcker på loppisen förra helgen! 
 
Kommissarie Winter måste hastigt åka till spanska solkusten då hans mor ringer och meddelar att hans far ligger för döden. Det är inte den första hjärtinfarkten, men utan tvekan den sista. Winter har inte haft någon kontakt med sin far på många år, och dagarna han spenderar i Spanien blir tunga och svåra på många vis. Inte nog med det som händer på plats – han är dessutom på väg mot 40, hans partner Angela väntar barn och de ska flytta ihop – och han är inte så säker på att han är redo för något utav det. 
 
Efter faderns död återvänder Winter till Göteborg där han och kollegorna ställs inför ett bestialiskt dubbelmord – ett par hittas mördade i sin lägenhet, sittande i sin soffa – men mördaren har bytt plats på deras huvuden. Kort därpå inträffar ännu ett mord, till viss del identiskt med det första. 
 
En viss vägledning läggs ut av mördaren själv, och snart inser Winter att han själv är del i gåtan. 
 
Mitt i allt detta ska det firas millennieskifte i Göteborg… 
 
Som alla andra Winter-romaner var denna strålande, mycket spännande och välskriven och riktigt fängslande. Jag tycker att Winter är en så otroligt bra karaktär, han är lite snobbig och pretentiös här och där, men han är ändå trovärdig. Ett problem med böckerna är att de äter så himla god mat hela tiden, det är hopplöst om man läser mitt i natten för man kan inte låta bli att bli sugen på sardellsmörgåsar och kittostar och skaldjur och allt vad det är 😉 
 
De andra poliskaraktärerna är också väldigt bra. Halders, som var otroligt störig i de första böckerna, börjar bli mänsklig och de andra har jag gillat hela tiden. Mycket bra och jag är glad att det fortfarande finns massor av Winter kvar för mig att läsa! 
 
Och så får vi ju inte glömma de underbara göteborgsmiljöerna, så ofta sådana som jag vet precis hur de ser – eller såg – ut. Denna bok skrevs 1999 då jag gick på Schillerska och Winter bor runt hörnet, så jag kan verkligen se det framför mig. 

2015: 25 – Lejontämjaren av Camilla Läckberg

Det är många som tycker att Camilla Läckberg inte är rumsren, eller åtminstone att de som gillar henne inte är det.
 
Jag tycker att hon är ganska bra och har egentligen ingenting emot hennes böcker. Visst, det är mycket misär och elände och nej, det är inte helt realistiskt att Fjällbacka drabbas av så extremt mycket av de varorna samt mord, men där får vårt suspense of disbelief träda in för det är väl ungefär som stackars Midsomer. ((Rebecka och jag har planer på att skriva böcker om Fjällbacka som en zombiestad eftersom alla inom kort kommer att vara döda.))

Detta är nog det bästa jag har läst av henne sedan Stenhuggaren, som var den första Läckberg-boken jag läste för många herrans år sedan – det var nog en påskhelg faktiskt.

I alla fall. Här är det vinter i Fjällbacka. En flicka, Victoria, som försvann på väg hem från ridskolan fyra månader tidigare irrar svårt skadad, blind och halvnaken ut ur skogen och in på en bilväg. Bilen som kommer hinner inte väja och hon dör på en gång, utan att kunna berätta för någon om de oerhörda grymheter som hon utsatts för.

Samtidigt håller den – evigt rediga – Erica Falck på att forska i ett gammalt brottsfall där en hustru dömts för mordet på sin make. Men frun berättar ingenting, och Erica förstår att något inte stämmer. Kan den gamla parallella historian ha med det nya fallet att göra?

Ja, naturligtvis är det så – Läckberg kör alltid med parallella historiska historier (!) och på något vis har de alltid med varandra att göra. Ibland är det skickligare gjort än annars, men det är hur som helst välgjort i detta fallet.