Kategori: 2020-tal

 

Jag föll pladask för Kristina Appelqvist när jag läste hennes första deckare om Helena Waller, på ett varmt hotellrum i Ystad för några somrar sedan. Hade knatat tillbaka från hotellet efter en fantastisk middag på bryggan i hamnen, köpt en kaffe på vägen hem och skulle egentligen bara gå och lägga mig men så började jag på Minns mig som en ängel och var genast fast. Det finns ju fler böcker som utspelar sig tidigare men i samma miljö också, om rektor Emma Lundgren och polisen Filip Alexandersson, som även dyker upp i Waller-serien. 

 

Miljön är Västgöta Universitet i Skövde, där Helena Waller arbetar som litteraturforskare med ett extraknäck som talskrivare. Universitetet ska anordna en Agatha Christie-festival, och samma dag som invigningen ska ske sätter både Helena och Emma sitt kaffe i halsen när de får syn på en annons i lokaltidningen: 

 

 

En tydlig nick Miss Marple-boken Ett mord annonseras, förstås: 

 

”A murder is announced and will take place on Friday, October 29th, at Little Paddocks, at 6.30 pm. Friends accept this, the only intimation.” 

 

Är det ett skämt? Eller någon sorts märklig hyllning till Agatha Christie? Det visar sig (förstås) att det är allvar när en av middagsgästerna segnar ner under festen – och det tar inte stopp där. Snart är det tydligt att någon kopierar mordmetoder från just Christies berättelser. 

 

I inledningen av boken sitter Helena Waller dessutom på ett tåg, och råkar höra en konversation mellan två kvinnor där den ena tror sig ha ett antal brev mellan Christie och kvinnans äldre släkting, som kanske har svaret på var Christie befann sig under den där mystiska perioden 1926, när hon försvann spårlöst och återfanns på ett hotell i Harrogate där hon hävdade minnesförlust? 

 

Det hela är mycket Christie-esque – förväxlingar och förklädnader, klurigheter och ett pampigt slut där avslöjandet görs. Jag njöt i stora drag! En perfekt pusseldeckare som jag plöjde under en stormig söndag. 

 

Jag hade höga förväntningar på Männen i mitt liv, inte minst för att kön på biblioteket var rekordlång redan när jag först hörde talas om den – och jag brukar inte vara jättesen på bollen. Hoppades på något nytt och fräscht och intressant, och tyckte att konceptet att lista alla män som huvudpersonen Sonia funnit sig i sällskap med, på ett eller annat sätt, verkade kul. 

 

Men jag vet inte. Det blir inte så kul. Inte så intressant och inte så nytt heller. Konceptet med ”listan” må vara nytt, men vad gäller att läsa om hur unga kvinnor i Malmö lever tycker jag bättre om Alice Dadgostar och Maria Maunsbach, till exempel. Jag uppskattar att det skrivs om frigjorda unga kvinnor, men jag ser inte riktigt meningen eller poängen i detta eftersom det finns noll karaktärsutveckling och föga insikt. 

 

Jag gillar språket, dock, och kan känna igen mig i en del av tankarna som man kan drabbas av i den där svåra perioden mellan ungdom och vuxen, när man inte kan förstå att man inte längre är tonåring och absolut inte kan förstå att man förväntas vara vuxen. Bitvis underhållande men till slut ville jag mest bara bli färdig.