Kategori: 2010-tal

 

 

Simon Spier är sexton år och gay – men inte öppet. Den ende som egentligen vet är mailkompisen Blue, som han kommit i kontakt med genom skolans Tumblr-konto. Simon vill inte ha något drama i sitt liv – förutom på scenen i skolmusikalen. Men en dag hamnar hans mailkonversationer i fel händer, och personen som kommer på honom sätter igång en utpressningsplan – han vill att Simon ska se till att han får ihop det med Simons tjejkompis Abby. 

 

Nu måste Simon kliva ur sin bekvämlighetszon – på fler än ett sätt. Och det blir inte enkelt. 

 

Men det blir fantastiskt roligt! Samtidigt som det är varmt och väldigt fint och inkännande. Hela vägen igenom, faktiskt. Jag älskade den, och den är redan nu en stark contender till platsen som Månadens bästa bok hos Mias bokhörna. 

 

Becky Albertalli är en helt ny bekantskap för mig, och jag hoppas på att göra närmare och tät bekantskap med henne för jag är oerhört imponerad av Simon och hans värld. Så himla bra. 

 

Ändå kände jag att jag verkligen ville läsa hennes bok – och efter mycket om och men lyckades jag få tag på den till plattan. Och det är jag så glad för! 

 

Amy Poehler är en vansinnigt rolig tjej. Men hon är inte bara rolig – hon är driftig, smart och klok också. Det var en ren fröjd att läsa dessa ”memoarer” – hon är ju inte så gammal – och det är på något sätt väldigt härligt att läsa om kändisars tidiga år inom showbiz, tycker jag. Det känns ju nästan som skadeglädje när man läser om vissa vansinniga boendesituationer och så – men även om jag nu aldrig varit inblandad i showbiz så kan jag ändå känna igen mig, i det där unga, brinnande, ambitiösa. Men det är inte för ambitiöst, för det ska ju vara roligt också! 

 

Och det är det. Hela vägen igenom. På ett ömsint och på många vis faktiskt ganska lågmält sätt. Inte hela tiden – ibland är det allt annat än lågmält – men det är samtidigt fint. Hon skriver om viktiga och känsliga saker också, och jag kommer alltid att beundra denna styrka och förmåga att kombinera humor och allvar. Som ni säkert vet! 

 

Jag rekommenderar denna å det varmaste – mycket bra. Ser fram emot att bekanta mig mer med Amy P! Och för den delen flera andra som hon talar om, som Tina Fey och Mindy Kaling. Vi behöver fler roliga tjejer, helt enkelt! Amy Schumer har redan hittat sin plats i mitt hjärta – mer om det snart! 

Herregud, vilken vansinnig läsupplevelse! 

 

Okej. 

 

Så Mrs Stephen Fry är antagligen inte Stephen Fry. Men det vet vi inte. Han har hur som helst skrivit ett väldigt lustigt förord till boken. Det verkar som om Mrs Stephen Fry är någon okänd person, som startade som en Twitterpersona och blev oerhört populär (jag har a

ldrig hört talas om henne) och därmed lyckades skriva en bok – sin dagbok om sitt liv som gift med Stephen Fry. 

 

Hennes Stephen Fry är fönstertvättare som främst gillar att ligga på soffan och dricka öl. Typ. Med andra ord ganska raka motsatsen till riktiga Stephen Fry. De bor i samma område som familjerna (Graham) Norton, (Dale) Winton och en till känd homosexuell kulturpersonlighet som jag inte kommer ihåg vem det var, nu. I detta parallella universum är dessa kända bögherrar alltså gifta familjefäder. 

 

Och det är rätt roligt. Väldigt småstadsbrittiskt åt white trash-hållet. Stephen och Mrs Fry åker på kärlekssemester till ”Paris” (egentligen Blackpool), spelar rollspel i sovrummet på söndagsmorgnarna och äter fasansfulla mängder Spam. 

 

Och på den vägen är det. Underhållande – men väldigt överarbetat. Det är väl största anledningen till att man inte rimligtvis kan tro att det faktiskt är Stephen Fry som skrivit. 

 

Vissa bitar är dock riktigt lyckade – särskilt när Mrs Fry börjar läsa Stephens Twitter och undrar varför han ljuger om resor och kulturella evenemang – som såklart är på riktigt fast… ja, ni fattar. Det blir ganska stökigt. 

 

Hur som helst, en rätt kul och lagom rafflande dagbok som underhöll ett par kvällar. Mer än så är det inte – och mer än så behöver det kanske inte vara heller 🙂 

 

Och det kan man väl säga att tjejerna i Emma Jane Unsworths Animals gör. Fast de har väldigt kul under tiden. 

 

Vi är i Manchester, och vi vaknar hemma hos Tyler och Laura. Tyler är ursprungligen amerikanska och hennes pappa har köpt lägenheten åt henne. Laura bor där, lite utan anledning egentligen. Hon bara flyttade in för sådär tio år sedan när Taylor föreslog det. 

 

De två spenderar större delen av sin tid med att jobba sig igenom varenda vattenhål och knarkarkvart (okej, inte riktigt) i hela Manchester. Laura är dessutom förlovad med en pianist med lite annorlunda syn på det mesta än vad hon själv har – men av någon anledning är han ändå väldigt fäst vid henne. Inte helt lätt att förstå för en utomstående, för alltså – de beter sig verkligen som svin. 

 

Och det är ju ganska uppfriskande! Tjejer gör ju inte det så ofta. Caitlin Moran har benämnt Animals som en tjejversion av Withnail & I (som jag inte har sett, men det är väl också någon sorts non-stop fylleslag). 

 

Hela boken är ganska uppfriskande, för den bryter mot reglerna hela tiden. Dessutom är den väldigt effektiv i det den skildrar – man mår lite illa och känner sig lite trött under hela läsningen. Den är dessutom helt oerhört vulgär och ändå på något vis alldeles underbar. Fantastisk, faktiskt. 

 

Och naturligtvis även tänkvärd. Det allra första man tänker på är väl hur glad man är att man slipper hålla på som de gör. Men det finns en hel del annat att fundera över också – en del familjerelationer och annat dyker upp under handlingens gång, Tylers syster får barn, bland annat – och ja, även det är väl beskrivet och intressant. 

 

Riktigt, förvånansvärt, bra! Trevligt att öppna årets läsning med (jag läste ut den på nyårsdagen men började redan i Berlin). 

 

Turning Forty plockar upp Matthew från Turning Thirty – en bok jag har läst men uppenbarligen inte kommer ihåg särskilt mycket av. Visserligen snackar vi ju ett tioårshopp, under vilket Matt har flyttat utomlands i olika omgångar, gift sig och blivit rik på karriären och allt möjligt, så det kanske inte är så konstigt att jag inte riktigt minns allt som tydligen hände i förra boken. Jag kommer ihåg några namn, men inte alla. Men det är ju säkert tio år sedan jag läste Turning Thirty också, och det är inte direkt tunga romaner, så jag förlåter mig själv för det. 

 

Nu har Matt Beckford allt. Vacker fru, hus i Blackheath, bra jobb inom IT som låter honom resa över hela världen, Porsche i garaget – allt. Ja, utom ett trädgårdsskjul. Men samma dag som han får skjulet kommer Lauren, hans fru, hem och berättar att hon vill skiljas. Vilket förstås startar en enda stor karusell som resulterar i att Matt flyttar hem till pojkrummet i Birmingham, hos mamma och pappa. 

 

Och han har en plan. Han ska nämligen snärja sin gamla romans, Ginny. De hade ju en pakt för längesen – nog måste väl den fortfarande gälla? 

 

Och visst är det bra. Mike Gayle är en väldigt skicklig skribent – han får allting att låta realistiskt och liksom nedtonat, även när det inte alls är det. Vissa bitar fallerar lite grann, som när Matt först pratar om att han är hopplös på att flirta och sedan visar sig vara en riktig virtuos, och vissa bitar i relationen till gamle bästisen Gershwin är också lite underliga, minst sagt. Men jag gillar det ändå. Kanske är just denna boken på gränsen till för lång – kanske var jag lite otålig när jag läste för man undrar verkligen hur i hela friden Matt ska lösa sitt liv. 

 

Men såklart blir det bra. Det är feelgood ladlit, hur skulle det annars gå? Det blir bara inte riktigt som man har tänkt sig… 

 

Gayles karaktärer är verkligt bra. Föräldrarna är helt gyllene exempel på karaktärisering när den är som bäst. Och jag fortsätter läsa. Härnäst i Gaylehögen (som jag visserligen inte vet när jag återkommer till) tror jag är en skildring av en svensexa-möhippa-helg, berättad ur två perspektiv ~ rimligtvis ett manligt och ett kvinnligt eftersom bokomslaget är alternerat blått och rosa… blah. Men – jag återkommer med den 🙂 

 

Attachments faller någonstans mittemellan, tror jag. 

 

Först och främst var det väldigt härligt att läsa på engelska! Ja, Will Grayson, Will Grayson var också på engelska men jag började med denna först. Kanske borde jag börja översätta recensionerna, nu när jag hamnat på det spåret? 

 

Så. 

 

Detta är växelvis en mailroman, växelvis vanlig prosa. Mailen utväxlas mellan Beth och Jennifer som arbetar på en tidning, prosabiten berättas i tredje person om Lincoln, som också arbetar på tidningen – men som någon sorts vakthund för webben och mail. Det är år 1999 när vi börjar, millenniumbuggen är ett stort hot, och det är allt elektroniskt – även mail och surf. Någon måste sitta på tidningen och läsa medarbetarnas mail ifall programmet flaggar för något otillbörligt… och det gör Jennifer och Beths mail mest hela tiden. 

 

Lincoln blir väldigt fäst vid tjejerna och kan inte låta bli att läsa när han sitter och jobbar på nätterna – och innan han vet ordet av inser han att han är förälskad i Beth. 

 

Det är en riktigt rar berättelse, faktiskt. Hade det inte varit för att det faktiskt var hans jobb att läsa alla flaggade mail hade det naturligtvis varit riktigt ruskigt beteende, men det var annorlunda förr. Min favoritdel är dock Lincolns vänskap med kvinnan som fyller på varuautomaterna och som han brukar käka middag med på nätterna, helt underbart. 

 

Så jodå! Det är en helt okej roman. Inget mästerverk, men den är trevlig och lite mysig sådär. Man vill liksom karaktärerna väl, och det är ju alltid en trevlig känsla. Tre tummar upp! 

 

==

 

This is Rainbow Rowell’s debut novel, but the third one for me. I wasn’t overly impressed with Fangirl but I adored Eleanor & Park. Attachments falls somewhere in between, I think. 

 

First of all, it was really lovely to read in English! It’s been a while. 

 

The narrative switches between e-mails and normal prose. The e-mails are sent back and forth between Beth and Jennifer, who work for a newspaper. The prose parts are third person stories about Lincoln, who also works at the newspaper, but as some sort of watchdog for the internet and e-mail. It’s 1999 when we begin, the millennium bug is a massive threat, and everything electronic too, it would appear – including e-mail and the web. Someone has to sit at the newspaper’s offices and read their co-workers’ e-mails – if the programme flags for something unsuitable… and Jennifer’s and Beth’s e-mails constantly end up being flagged. 

 

Lincoln grows very attached to the girls and can’t help but read when he’s working nights – and before he knows it, he realises that he has a crush on Beth. 

 

It’s a very sweet story, in fact. If it hadn’t been for the fact that Lincoln is actually doing his job when reading the e-mails it would have been massively creepy but things were, of course, different then. My favourite part must be the friendship which grows strong between Lincoln and the older lady who refills the vending machine and who he has his dinner with at night, it’s wonderful. 

 

So, yes! It’s a perfectly fine novel. It’s no masterpiece, but it’s nice and quite cosy. You want the best for the characters, and that’s always a pleasant feeling. Three thumbs up! 

 

Hon lämnar landsortshålan för Stockholm och juridikstudier, där hon träffar fina flickor från Öfvre Östermalm som helst av allt vill bli gifta. Och Agnes, som finns med sedan barndomen men har förändrats. Till det bättre. 

 

Cassiopeja bestämmer sig för att hon vill börja spela piano. Och det visar sig att pianofarbrorn bor i samma hus! Det är bara det att han inte alls är någon farbror – han är Casper, skitsnygg bartender… och sambo. Såklart. 

 

Det är plågsamt att vara ung och dum och kär, men det är även plågsamt att vara äldre och kanske lite förståndigare och läsa om det. För vissa saker Cassiopeja tar sig för är ju inte så himla bra. 

 

Samtidigt förstår man. Cassiopeja är nämligen ytterst trovärdig som karaktär. 

 

Jag tyckte oerhört mycket om denna roman. Den har legat på väntelistan i typ ett och ett halvt år, men jag kan inte svara på varför jag inte har läst den. Nu gjorde jag det, och det är jag innerligt glad över för ja, den är väldigt bra. Läs gärna ett citat från i måndags. 

 

Du känner igen titeln, säger du? Såklart du gör. 

 

 

Det är helt fantastiskt att Sandberg bara var tjugo år när hon skrev denna. Samtidigt gör ju det förstås att det hela är ännu mer trovärdigt. Jag läser att hon skrivit prisbelönta noveller tidigare och är inte förvånad. 

 

Nu har de skrivit tillsammans – om varsin kille som heter Will Grayson. 

 

Den ene Will Grayson är en ganska vanlig kille med en ovanlig bästis – Tiny Cooper.