Kategori: 2010-tal

 

Ni ska, för en gångs skull, få en baksidestext av mig – för börjar jag med någon sorts försök till sammanfattning lär vi sitta här till pingst… 

Istället för att ta det lugnt börjar Love leva som om varje dag vore den sista, och plötsligt vill alla ha honom. Läkaren vill åt hans hjärta i forskningssyfte. Kvinnor attraheras som aldrig förr. Och han som alltid varit osäker i relationer börjar dejta flera kvinnor samtidigt.

Love har sitt livs sommar, tills relationskarusellen snurrar igång något som skakar hans tillvaro i grunden. Med döden och kärleken flåsande i nacken tvingas han balansera på gränsen mellan sanning och lögn, vänskap och kärlek, tillit och svek. Allt för att förhindra en tragedi.” 

Mmm – på den vägen är det! Snabba ryck och svängar och mot slutet är man halvt utmattad. Vissa bitar är helt hysteriskt roliga – som när en av hans många kvinnor utpekas som nazist – lång historia – vissa är lite väl mycket transportsträcka för att jag ska vilja vara med hela vägen. Men visst är det kul och bra, och Morgan Larsson är en duktig skribent. Även om jag måste säga att jag föredrog Radhusdisco. 

 

Det handlar, i kort, om att arbeta på kontor. Men det är så mycket mer än så. Huvudpersonen, Emma, lyckas precis undvika fas 3 (eller liknande) när hon får ett vikariat på ett företag som gör självhjälpsböcker och anordnar föreläsningar om ledarskap. Lagom flummigt, sådär. Hon lyckas, med list och beräkning, se till att omvandla tjänsten till en fast anställning, och när hon ser sina arbetskamratar få sluta, en efter en, lyckas hon ändå med bedriften att klänga sig kvar. 

 

Detta är som en ny generation arbetarlitteratur – det handlar mycket om det varande klimatet, om att passa in, om Sveriges arbetsmarknad och arbetspolitik. 

 

Och det är så välskrivet att man dånar. Jag gick verkligen med plattan i handen hela tiden, lagade lunch med en hand och fick abstinens när jag duschade. Så himla himla bra. Och den var värd att vänta på – även om det var den som fick vänta på mig… 

 

Och jag blev inte besviken på Innan du dog heller – jag sträckläste den mer eller mindre, den var så oerhört engagerande. Ett par dagar efter läste jag att Linda Skugge tyckte att det enda som var spännande i hela boken var att en av personerna köper en superobskyr skiva. Jahopp. Så olika det kan vara. 

 

Men jag tycker att boken tar upp viktiga ämnen, utöver själva brottet, och det tycker jag väldigt bra om. 

 

Här, i alla fall, inleds boken med att en ung tjej, påtänd utav bara farao, bevittnar ett mord i ett parkområde i Stockholm. Eftersom hon inte är vid sina sinnens fulla bruk är hennes vittnesmål inte helt säkerställda – men hon minns en sak, och det är att mördaren yttrade ett namn när han sköt ihjäl sitt offer. Nisse. Det minns hon tydligt, även nu fem år senare när boken utspelar sig. 

 

Siri har lyckats gå vidare efter Stefans självmord, och är nu sambo med Markus och mamma till Erik. Hon börjar rensa i Stefans saker på loftet i stugan vid havet, och börjar upptäcka kopplingar mellan honom och mordet på hans gymnasiekompis då, för tjugofem år sedan. Hon blir mer och mer engagerad i detta och börjar mer och mer tappa greppet om situationen. 

 

Och vi är med då, för tjugofem år sedan, också. Får följa Stefan och gänget under sin tid på Norra Real, och det är ingen särskilt rolig läsning. Tänk, vad jobbigt det måste vara att få reda på hemska saker om en älskad människa efter hens död – det måste ju vara förskräckligt. 

 

Tempot är högt, språket är bra, det är oerhört flytande och medryckande. Jag är jätteimponerad av detta. 

 

Nu tycker jag att böckerna om Cecilia Lund är underhållande, och väljer därmed att hålla mig till det. Lite som det där jag pratade om i recensionen av Pojken som slutade gråta – man får ta saker för vad de är. Detta är en ganska underhållande roman med lite spänningsinslag. Så är det med det. 

 

Jag har läst några recensioner där tyckaren anser att detta är den bästa av böckerna om Cecilia Lund. Jag kan hålla med på sätt och vis – den tar upp väldigt intressanta och viktiga historiska frågor – men jag tycker att den är lite för lång. Det kan ha med faktumet att jag lyssnade på denna i uppläsning av Anna Maria Käll att göra – hon har en lite sövande och seg röst, även när man lyssnar på högre fart än vanligt. Det tog någon vecka för mig att lyssna på denna för jag tröttnade helt enkelt efter en stund, trots att jag borde ha lyssnat klart på sisådär sex-sju timmar. 

 

Nu har en hemsk sak hänt Cecilias familj. Ja, igen. Denna gången är det mormor Sonja som blivit påkörd av en smitare, lämnad på gatan med ansiktet i gatan. Hon förs till sjukhus och det är oklart hur det ska gå för henne. Samtidigt kämpar ena systern med att inte bli gravid, andra systern med en oönskad graviditet, mamma Christina med sitt beroende och Cecilia själv med att vara bebismamma igen, samtidigt som hon blir ombedd att börja arbeta så smått på förlossningen igen. 

 

Så ja. Som vanligt händer det väldigt, väldigt mycket på en gång i den här kaotiska familjen. Men det finns mycket värme och kärlek, och det är väl det som gör att de hela tiden klarar sig. 

 

Jag tycker att Janouchs språk är genomgående bra och det finns ett visst driv som håller i sig hela tiden, men som sagt, den var lite lång. Jag ska nog inte lyssna på fler av böckerna, om det är Anna Maria Käll som läser resten av serien också. Så ja. Tre stjärnor på Goodreads är ett rättvist betyg. 

 

För jag tycker att Ninni Schulman är himla bra. 

 

Som vanligt brukar jag roa mig med att läsa andra recensioner när jag läst en bestseller, så att säga, och det var ju blandade åsikter om denna. Några saknade det värmländska, några undrar om vi verkligen har en så imkompetent poliskår i Sverige att journalister måste lösa alla brott (hej Camilla Läckberg!), några tyckte att den var tråkig och bara följer det gamla vanliga deckarreceptet. 

 

Jag vet inte, jag vill inte riktigt hålla med någon. Jag har lärt mig att ta saker för vad de är, nu är detta en svensk deckare i småstadsmiljö (klaustrofobin!) med en journalist i huvudrollen. Och jag tycker att Magdalena Hansson är en fantastisk huvudperson, för övrigt. Mänsklig, realistisk och känns… sann. 

 

Dessutom tycker jag att Schulmans språk är väldigt bra. 

 

Nu härjar en pyroman i Hagfors. Ett äldre par brinner inne, och inom kort sker samma sak i andra villor. Man upptäcker en koppling emellan de förolyckade – en rättegång i Finland för många år sedan – men är det verkligen den enda kopplingen? Den som de vittnade emot i mordmålet har alibi för bränderna. 

 

Jag tycker att det är lagom spännande hela vägen igenom, även om jag för en gångs skull faktiskt listade ut vem mördaren var i någorlunda god tid. (Det brukar inte hända – jag vet inte om jag är lite dum eller om jag helt enkelt struntar i att försöka lista ut det då jag gillar att bli förvånad. Har kommit över folk som påstår att de alltid vet vem mördaren är efter en tredjedel av en deckare – ganska imponerande kan jag tycka med tanke på att allt som oftast har mördaren inte ens dykt upp i handlingen så tidigt. But I digress.) Det flyter på på ett mycket trevligt sätt och ja, jag tycker att det är riktigt bra. 

 

Dessutom, precis som hos Jansson, Jungstedt och Kallentoft, tycker jag att det är en lagom blandning mellan privatliv och arbetsliv hos huvudpersonerna. Poliserna är inte huvudpersoner i Schulmans bok, men man tycker om dem också. Ja, de bra av dem då. 

 

Och nu ska det inte ta lika lång tid innan jag läser nästa bok – Svara om du hör mig – för den har jag redan hemma 🙂 

 

Stella är en av de populära tjejerna i skolan. Har massor av kompisar, killarna gillar henne, allt sådant. 

 

Bästa vännen heter Sigrid – men Stella vill inte vara bästis med henne längre. Hon är nämligen hals över huvud jättekär i henne. 

 

Jag vet verkligen inte vad jag ska skriva förutom att det är så himla bra. Och äkta! Mailväxlingen med en äldre lesbisk kvinna har kritiserats i vissa recensioner, och jag tyckte inte att hela var nödvändig kanske – men annars var det en väldigt fin sidohistoria. 

 

Och även om det är 2010-tal är det förstås inte friktionsfritt med homosexualitet. 

 

Så himla bra. Åååh, vad jag är glad att jag har upptäckt Sofia Nordin. Hon har skrivit en dystopisk serie också, och även om jag inte är någon stor fantast av dystopier och fantasy och sådant så kommer jag att ge den en chans för jag tycker så mycket om Nordin. 

 

Läs! Hoppas att denna läses i skolor. 

 

 

Detta är min första Montelius i textform. Och det var intressant, urflippat, overkligt, ohälsosamt och tokigt. Och ganska roligt, på köpet, även om jag får säga att jag är glad att det är en novell och inte en roman, för så länge hade jag nog inte riktigt orkat med huvudpersonen. 

 

Spännande, i alla fall, och jag vill gärna läsa Montelius romaner också. Snart! 

 

Saken är den att det är den. Delvis. Men den är så vansinnigt ojämn. Och persongalleriet är gigantiskt. Man skulle behöva en väldigt detaljerad karta över folket för att överhuvudtaget förstå någonting. 

 

Så, ja. Bitarna om systrarna och antikvariet är underbara. Bitarna som är mail mellan två tjejkompisar (eller ja, från en tjejkompis till en annan) är också strålande, tills de spårar ur. 

 

Men det är så mycket flum. Psykologanteckningar, schamaner, Zelda Fitzgerald, den eviga Suzanne Brøgger – nej, jag kan inte riktigt tycka om den. Om jag bara hade fått bryta ut berättelsen om systrarna, kanske fodrad med mailtjejerna, så absolut. Men jag fick liksom bara frågan varför? i huvudet – och det är ju inte nödvändigtvis vad man önskar sig av en roman. 

 

Så. Mer Majken och Gunnel, antikvariat, citatvägg och namedropping. Gärna det. Men inte allt det andra. Det blev bara tröttsamt och outgrundligt. 

 

Anna Alessio jobbar som historiker (typ?) på University College London. Hon har ett ganska bra liv – är i trettioårsåldern, trivs med sitt arbete och har mycket kul runt omkring. Syrrans bröllop, bland annat, tar upp mycket tid och tanke.

 

Men hon har ingen kille. 

 

Hon har heller inte alltid varit tillfreds med livet. Under skoltiden var hon gravt överviktig och mobbad – men har nu som vuxen bytt namn och skepnad och vill bara glömma allt det gamla. 

 

Naturligtvis dyker en av de värsta plågoandarna, James, upp i hennes liv. Hon gör sitt bästa för att försöka kamouflera vem hon egentligen är, men eftersom detta är litteratur är det inte så det går till 😉 

 

Låter det banalt? Det är det inte, för McFarlanes språk och humor är så fantastiskt välstämda. Jag tyckte i och för sig att denna var lite väl lång också, men det gör inte så mycket. Det är liksom njutbart hela tiden, och trots att jag läste den under en sömnlös natt vilket oftast inte betyder att läsupplevelsen känns så himla skön, så var jag glad åt den. 

 

Det är något väldigt roligt med att läsa om dessa stormiga italienska familjer dessutom. Jag föreställer mig ju typ familjerna i Real Housewives of New Jersey men med en brittisk twist och det är ohyggligt charmigt. 

 

Jag kommer att fortsätta att läsa McFarlane – jag menar, det är inte Nobelprismaterial, men det är väldigt bra ändå. 

 

Men nu gick det. Och jag är tacksam för att det finns en förteckning över persongalleriet i början av boken, för den behövs. Det är oerhört mycket folk att hålla ordning på. 

 

Det är 1953, och polioepidemin härjar i Sverige. Handlingen utspelar sig på och omkring ett lasarett i en småstad vid havet (i Småland, tror jag). Och vi följer sköterskestudenter, sköterskor, läkare, läkarfruar, överläkare, baderskor, skolflickor, patienter – och alla däromkring. Så ni kan ju tänka er. 

 

Det är en väldigt fin berättelse, som jag kanske tycker är lite väl lång. Vissa personer hade jag kunnat klara mig utan – inte för att jag tycker illa om dem eller att de egentligen är onödiga, utan för att det är så himla mycket FOLK. 

 

Men det är rörande. Och lärorikt! Jag ska villigt erkänna att polio för mig hittills har betytt ungefär vaccination och eventuell förlamning. Ni fattar? Nu vet jag lite mer. Och hu, vad skrämmande det är – inte bara att läsa om sjukdomen, utan att det finns så många i världen som är emot vaccination. Alltså, jag blir mörkrädd på riktigt, det svindlar lite när man tänker på det. 

 

Jag lär fortsätta med serien, och antagligen ganska snart. Det är en viktig bit svensk historia.