Kategori: 2010-tal

 

Hon är så ofantligt skicklig. Jag har läst de två tidigare romanerna som är skrivna under pseudonymen och blivit golvad (de två tidigare är Onda flickor och Granne med döden) – och jag läste hennes kolumner i The Independent i många år. Hon heter nämligen egentligen Serena Mackesy och har varit verksam som journalist på 1990-talet. Eller ja. Hon hamnade på tidningen på 90-talet som vikarie för sekreteraren på TV-tablåsidan och blev kvar. Det gäller alltid att få in en fot! 

 

De tre böckerna är helt olika varandra i intrig och utförande, men de har något gemensamt – den krypande spänningen. Och hon gör det så bra. 

 

I Den mörkaste hemligheten följer vi en sorts utökad familj – familj och vänner, kan man säga – under två helger. Den första helgen är under sommaren 2004, när treåriga Coco, del av ett tvillingpar, försvinner under en natt. Eller… gjorde hon verkligen det? Nästa helg är under sommaren 2016 (om jag räknar rätt) – när Cocos far hittas död på ett hotellrum i London. Vi får långsamt reda på vad som egentligen hände under den där helgen för tolv år sedan, genom olika personers perspektiv och berättelser. 

 

Och detta persongalleri! Vilken kavalkad av förskräckliga, hemska, egoistiska, giriga, jävliga typer, rent ut sagt! Och åh, så bra det är. Man fastnar något så oerhört i berättelsen. Ingenting är som man tror (även om jag hade mina aningar) och det är väl ett ypperligt betyg på en spänningsroman. Dessutom, dessa miljöer! Beskrivningarna av såväl Devon som Sussex är lätta att se framför sig – när vi besöker Cocos mamma och systers hem i Sussex förflyttas jag genast till en gammal kvarn där min gamla huskamrats pappa bor – det var längesen jag fick en miljö så klar för mig. (Upptäckte av en slump att jag var därnere för exakt tio år sedan – som tiden går!) 

 

Jag vill bara ha mer Marwood, gärna nu på en gång. Får försöka få tag på några av böckerna som hon skrivit under sitt riktiga namn när jag kommer till England om några veckor – även om de är en helt annan genre måste jag få mer. 

 

Tusen tack till Modernista för recensionsexemplaret! 

 

Baksidestexten på den svenska utgåvan säger såhär: 

 

”Hon heter Judith Rashleigh och har en blygsam anställning på ett av Londons mest ansedda auktionshus. På kvällarna jobbar hon som värdinna på en champagnebar. Men hon har bestämt sig för att ta sig fram här i världen – hon lär sig spelets regler, klär sig, talar och för sig på ett sätt som tilltalar de män som har något som hon vill ha.

När auktionshuset dras in i en skandal är det hon som får skulden. Hon har sett för mycket och måste betala priset. Då vänder hos sig till en vän som hon länge försakat. En vän som har hjälpt henne i livets svåraste stunder. En vän som en väluppfostrad flicka alltid bör hålla sig borta från: ursinne.

Mr Ripley möter Gone Girl i en mörk thriller som är omöjlig att lägga ifrån sig.”

 

Och vad säger jag då? Ja, jag vet inte. Jag har inte vetat vad jag ska säga sedan jag slog upp prologen. 

 

Chockerande, jo, kanske. Chockerande i den mening att detta verkligen inte var vad jag hade förväntat mig, kanske. Chockerande, som i att jag förstår inte att Norstedts har publicerat detta. Chockerande som i att jag blir väldigt förvånad över att jag faktiskt håller med om sista raden i baksidestexten. Det var väldigt svårt att lägga ifrån sig boken, men jag vet inte riktigt om det är för att den var så spännande eller för att jag ville bli av med den… 

 

Så. Nej, jag tycker inte att detta var en bra bok. Jag kände mig ungefär lika störd som efter Bucketlist – och inte för att de ”erotiska” scenerna är för mycket för mig, utan för att jag har slösat intelligens och  tid på detta. Jag blir förbannad över användandet av andra romaner för att sälja in skiten också. 

 

Amanda föddes och uppfostrades som Andrew, men visste tidigt att hon inte var kille. Redan i småskolan skrev hon berättelser där hon blev flicka och slapp bli vuxen som föräldrarna fick läsa, men det krävdes betydligt värre saker för att hon skulle tas på allvar, få börja med hormoner och till slut genomgå en könskorrigering. 

 

När vi först träffar henne har hon flyttat till sin pappa i Tennessee efter korrigeringen, för att få börja om på ny kula. Hon och pappan har inte haft så mycket kontakt de senaste åren, efter skilsmässan, men han vill gärna att hon kommer. Och det funkar relativt bra – Amanda träffar nya vänner i skolan och blir snabbt populär. Hon träffar dessutom sin första pojkvän, Grant, som kommer ifrån blygsamma förhållande och bor med sin mamma och sina syskon i en husbil, och bollar tre-fyra deltidsjobb för att försörja familjen. 

 

Vissa av de nya vännerna är mer lämpligt sällskap än andra, kanske man kan säga, och naturligtvis blir det konflikter och annat. Det förbereds inför skolbalen och det smygröks, ni vet. Det är en ganska vanlig amerikansk tonårsberättelse och jag ska villigt erkänna att jag flera gånger glömde bort varför Amanda är annorlunda. 

 

Man kan tänka sig, om man vill vara cynisk, att allt är lite för ”lätt” i boken. Detta får sin förklaring i efterordet, som är otroligt starkt. Författaren har baserat berätelsen på sina egna erfarenheter som transperson, och har medvetet inte krånglat till det för att få berätta de viktiga bitarna inom ett rimligt antal sidor. Jag tycker att det var ett bra val och jag hoppas att denna kommer att nå ut till många personer, unga som gamla. 

 

Det är så fint. Så ängsligt, så vackert, så skört och samtidigt så starkt. Ett viktigt tema i hela romanen är rädsla och det skildras otroligt väl. 

 

Kulturkollo konfererade om boken för ett litet tag sedan, och jag rekommenderar verkligen att man läser den ”chatten” – det gjorde jag innan jag läste boken, och jag upplevde inte att det blev spoilers av det – jag ville gärna veta 

 

Jag var definitivt inte den enda som blev salig när jag läste att Helenas 100 Hemskaste skulle bli bok – och nu har jag äntligen läst den! Det blev en skön midsommardagseftermiddag i soffhörnet med boken i ena handen och en penna i andra, ivrigt nedtecknande boktitlar att leta upp och filmer att se… ljuvligt! 

 

Om jag börjar med att berätta att jag inte är någon skräckfantast, varken i litteratur- eller filmform, men att jag ändå njöt fullt ut av varenda sida i denna lilla pärla så säger det nog ganska mycket. Dessutom att jag nog kan tänka mig att bli en fullfjädrad skräckälskare, nu när jag har så många tips på vad jag borde ta mig för! Eller utsätta mig för, kanske man ska säga… 

 

Jag strösslar inte med femmor i betyg, men detta är en solklar femma. Just för att jag verkligen gillade allting. Texterna är fulla av värme, kärlek och inte minst humor, bilderna är ljuvliga – både illustrationerna och de utvalda omslagen / affischerna, det danska bandet och formatet inbjuder till att medföras i handväska, litteraturlistan, bibliografin och referensbiblioteket i slutet är en fröjd att botanisera i… ja, jag älskar verkligen allt. 

 

Boken kommer att ha en stadig plats bland mina favoriter, och det finns en stor chans att jag kommer att läsa om den inom kort. Ska bara låna hem ett gäng små postits från kontoret också och markera allt som jag vill, borde och hoppas hinna läsa eller se i sommar. 

 

Toppbetyg, alltså! Tack Modernista för recensionsexemplaret! 

 

Passa på att se Helena på Gomorron Sverige här, och lyssna på hennes medverkan i Lyckopodden här. Och läs hennes blogg, för tusan hakar! 

 

Åh, vad jag har längtat efter Dumplin’, ända sedan jag fick höra talas om den. Och åh, vad glad jag blev för recensionsexemplar från Lavender Lit! 

 

Willowdean bor i en liten stad i Texas tillsammans med sin mamma. Hon är tjock – hon säger gärna att hon är just tjock, varför hymla? – och hon är helnöjd med hur hon ser ut. Har alltid varit. Det är så befriande att det är inte klokt att läsa om hennes inställning till sin kropp, även om man får en lite besk smak i munnen när hon beskriver andra som är tjocka som en ”sämre sorts” tjock. 

 

Men hon är tonåring. Det är så tonåringar resonerar ibland. Det jag gillar är ju att för en gångs skull får någon tycka att det är okej att inte vara smal. Det är ju normalt inte det som skildras. Jag tror att väldigt många tror att alla som är tjocka inte vill något hellre än att bli smala. Think again, liksom. Det finns många som är nöjda med sig själva fast de inte drar storlek 38. 

 

Hennes mamma har aldrig kallat henne för något annat än Dumplin’ – därav titeln. Jag väljer att inte tolka det som nedsättande. Vem älskar inte dumplings? Mamman vann hur som helst en skönhetstävling i staden där de bor innan Willowdean föddes, och hon är numera smått besatt av tävlingen. Hon projektleder hela schabraket varje år och har många gånger föreslagit att Willowdeans bästa vän Ellen ska ställa upp… dock aldrig att Willowdean själv skulle göra det. 

 

På jobbet träffar Willowdean privatskolekillen Bo, och de fattar tycke för varandra – men Will är rädd att han vill hålla henne hemlig, när det egentligen är något helt annat han har i kikaren. Och i skolan träffar hon Mitch, fotbollsspelaren som har hedervärda avsikter. Innan hon vet ordet av är hon mitt i en kärlekstriangel – ja tänk, till och med tjocka tjejer kan få älskas och åtrås! Dubbelt upp! Hur som helst känner hon sig osäker och som om självförtroendet vacklar… 

 

Willowdean bestämmer sig för att visa vad hon verkligen går för och tillsammans med några vänner som inte heller följer idealen dyker hon upp på registreringsdagen. För det är inte hon som ska behöva ändra på sig. Det är tävlingen. 

 

Jag älskar denna boken. Helt otroligt bra. Sund, varm, vettig, rolig, ärlig, ömsint och kärleksfull. Willowdean är min nya idol och jag önskar att hon blev alla tonårstjejers förebild. 

 

Ett par citat ur den engelska utgåvan: 

“I hate seeing fat girls on TV or in movies, because the only way the world seems to be okay with putting a fat person on camera is if they’re miserable with themselves or if they’re the jolly best friend. Well, I’m neither of those things.” 

 

 

Extrapoäng för det fantastiska svenska omslaget! Jag gillar det engelska också – se nedan – men det svenska är så otroligt snyggt att jag skulle vilja ha det på väggen. 

 

 

Vi befinner oss i ett dystopiskt före detta USA. Efter tredje världskriget blev ingenting sig likt igen, och människorna lever nu uppdelade i olika kaster, från ett till åtta. Vår huvudperson, America, är en femma – femmorna är rikets underhållare, åt det fattigare hållet. 

 

Kronprins Maxon ska nu hålla en tävling där hans kronprinsessa ska koras. America vill inte ställa upp i tävlingen eftersom hon redan har en hjärtevän, Aspen som är en sexa, men han tycker att hon ska vara med för att få chansen till ett bättre liv och till slut mutar hennes mamma henne så hon går med på det. Dessutom får hennes familj därhemma pengar för att hon deltar. 

 

Hon färdas till det kungliga palatset där hon träffar sina 34 mottävlerskor, sina tjänsteflickor, blir stylad, intervjuad och så vidare. Ja, ni känner igen det där från Hungerspelen förstås. America blir osams med Maxon första kvällen, men de kommer sedan varandra närmare och han förstår varför hon faktiskt är där. 

 

Men rebeller försöker inta slottet, och beredskapen ökas med fler vakter. Under en av sina träffar får America syn på en kille hon känner igen och upptäcker att Aspen finns på slottet… 

 

Alltså, det är inget mästerligt hantverk, men det är underhållande, det är det. Jag lär fortsätta att lyssna på serien lite då och då, som tidsfördriv är det nämligen utmärkt. 

 

(Om någon råkar veta vilken podcast det var får ni gärna berätta det, jag kan inte komma ihåg om det var en svensk eller engelsk, ens, och hittar inte när jag googlar!) 

Den fullskaliga titeln av denna pärla är The art of asking – eller hur jag lärde mig att släppa oron och be om hjälp – men det fick inte plats i rubriken! 

 

Jag vill tacka Bucket List Books mycket varmt för mitt recensionsexemplar – för jag är så oerhört glad att jag har läst denna boken. 

 

Något att nämna här är att jag har spenderat mycket tid under det senaste året på en sorts inre resa. En resa som jag aldrig hade hamnat på om jag inte hade fått hjälp. Jag har även lärt mig att det absolut inte är något skamligt eller svagt med att be om hjälp. Man måste rädda sig själv innan man kan rädda andra, men det är inte många som kan rädda sig själva alldeles ensamma heller. Man måste kunna be om hjälp. 

 

Men även om jag vet detta, rent intellektuellt, tycker jag att det kan vara väldigt svårt att på något sätt visa att man inte klarar upp något själv. Numera gör jag det ändå, men det är inte alltid enkelt. 

 

Därför talade denna titeln väldigt tydligt till mig. Så fort jag fick höra talas om den satte jag upp mig på intresselistan för att få läsa den – och ännu en gång, jag är så glad över det. 

 

Jag visste vem Amanda Palmer var innan, jag har hört en del av The Dresden Dolls och jag visste att hon är gift med Neil Gaiman. Vad jag inte visste var att hon har arbetat som performancekonstnär eller att hon har en sådan oerhörd närvaro på nätet och i sociala medier. 

 

Denna boken är hennes memoarer hittills, skulle man kunna säga – berättelser om konstnärstiden, om att bo i konstnärskollektiv, om vänskap och kärlek. Och om hur svårt – rentav omöjligt – det kan vara att be även sina allra närmaste om hjälp. Men även, förstås, om att överkomma den där tröskeln och bara göra det. Ber man någon om hjälp kommer de i de allra flesta fall vilja hjälpa dig efter bästa förmåga. Så är det ju faktiskt. 

 

Amanda Palmer har sina hatare därute. Sådana som tycker att crowdfunding och couchsurfing är skamligt, som tycker att det är hemskt att använda sina sociala nätverk på internet för att finansiera sina konstprojekt och musikinspelningar. Låt dem hata då, säger Palmer. Och jag håller med. En annan sak jag lärt mig på sistone är nämligen det där fantastiska om att leva och låta leva. 

 

Det är en ljuvlig bok. Insiktsfull, tankeväckande, djuplodande – men samtidigt varm, rar, rolig och vacker. Den är välskriven som få, och jag förstår verkligen varför Palmer har nått ut till så otroligt många genom nätet. Hon verkar vara en genuint bra, trevlig och fin människa och jag unnar henne sannerligen all framgång hon fått. Hon har ett nytt fan i mig – denna ljuvliga bok från denna fantastiska kvinna har ändrat på mitt tankesätt och min attityd och jag hoppas att många fler kommer till insikt tack vare texten! 

 

Detta är något helt annat – en psykologisk thriller som verkligen fick mig att bita på naglarna. Så spännande! 

 

Jan är i trettioårsåldern och söker jobb på en förskola i en mindre stad i Bohuslän – Valla. (Rimligtvis är det Uddevalla vi pratar om här.) Det är ingen vanlig förskola – den ligger nämligen i anslutning till ett sjukhus med rättspsykiatrisk inriktning – här på Sankta Patricia, eller Sankta Psyko, finns några av Sveriges farligaste patienter. Tanken med förskolan är att barn till de intagna ska kunna träffa sina föräldrar i en säker miljö – förskolans personal följer barnen genom en underjordisk gång där de skickas upp i en hiss och blir mötta av en vakt som för dem till sjukhuset. Förskolepersonalen får aldrig vistas i sjukhusets byggnader. 

 

Han får jobbet och flyttar sitt pick och pack till en andrahandslägenhet. Det finns en baktanke med att Jan söker sig just hit – han har en gammal vän som han tror kan finnas på sjukhuset och som han är desperat att få kontakt med igen. 

 

Jan lever med ärr efter sina skolkamraters svåra mobbing, och i hans värsta stunder fanns Alice där för honom. Nu har han anledning att tro att hon finns på Sankta Patricia och han måste ta reda på om det stämmer. 

 

Ja – som sagt – nagelbitande spänning och intressanta frågeställningar. 

 

Allt fruktansvärt går nämligen inte att stänga in… varken psykiskt eller fysiskt. 

 

Jag var helt fast och tyckte att den var strålande. Rekommenderar varmt! 

 

Och ännu en gång lånar jag en baksidestext. Jag orkar helt enkelt inte skriva någon sammanfattning av handlingen, det är för mycket smått på gång: 

 

”Det har gått nästan tjugo år sedan Thomas Andreasson började som polis och han känner sig alltmer ansatt av tvivel – orkar han fortsätta i polisyrket? Hans bästa vän Nora Linde, som nu arbetar på Ekobrottsmyndigheten, har semester på Sandhamn tillsammans med sambon Jonas och deras fyraåriga dotter Julia. Men sommaridyllen störs av den nya sommargästen Carsten Jonsson, en riskkapitalist som gett sig in i vidlyftiga affärer i Ryssland. Jonsson har köpt den långa fina stranden på öns södra sida och det lyxiga hus som han låtit uppföra retar gallfeber på öborna.

Märkliga olyckor har inträffat under byggets gång. Är det rena tillfälligheter eller handlar det om sabotage? När Carsten Jonsson bjuder in till invigningsfest slutar det med en katastrof. Har händelserna att göra med husbygget eller finns det någon annan orsak? Vem kan man lita på när man har gjort sig till ovän med alla?

I den sjunde boken i Morden i Sandhamn-serien har det gått fyra år sedan vi senast mötte polisen Thomas Andreasson och juristen Nora Linde. Thomas får ta sig an ett fall där dolda krafter rör sig i sommarparadiset. Samtidigt som han brottas med sina egna känslor av otillräcklighet står han inför sitt svåraste fall någonsin.”

 

Jag är inte så road av affärer och grejer, och det kanske är det som gör att jag inte riktigt fastnade för denna. Jag tyckte verkligen illa om den där Carsten – och jag tycker särskilt illa om namnet Carsten – och då tycker man ju inte att det är så roligt att läsa om karaktärerna. 

 

Men jag tycker om Thomas och Nora och det är roligt att Nora har bytt jobb – eftersom jag inte är så road av affärer är jag heller inte så road av banker och grejer. 

 

Så det är en trea, men en ganska oengagerad sådan – kanske bör jag vänta lite med nästa Viveca Sten. För allas skull. 

 

 

 

Och om att springa. Och om Morris pappa och hans hjärta. Om ny kärlek och gammal, och familj och bipolaritet och det förflutna. 

 

Jag skrev om första boken att den var ”ny och fräsch, den är så rapp, så påträngande, så vacker” och jag skriver under på detsamma med denna. Jag gråter sällan när jag läser böcker (eller överhuvudtaget när jag konsumerar kultur, insåg jag i biosalongen i fredags) – men nu var det rätt nära. 

 

Mycket, mycket bra. Jag gillar Ardelius otroligt mycket. 

 

Och jag gillar titeln, såklart. Jag hoppas att det är St. Etienne-versionen som åsyftas och inte Neil Young…