Kategori: 2010-tal

2016: 249 – Bara ett barn av Malin Persson Giolito

Efter Störst av allt vill jag ju bara plöja allt av Malin Persson Giolito! 

Denna är bra – den mäter sig naturligtvis inte med mästerverket Störst av allt, men jag förväntar mig knappt att någon bok ska göra det i år. Den var så oerhörd på alla sätt och vis! 

Anyway. Detta är första boken om advokaten Sophia Weber, som är delägare på en liten byrå i Stockholm. Sophia tycker själv att hon förtjänar någon lite saftigare klient vid det här laget – hittills har hon mest haft tråkiga dito. Men den senaste blir något helt annat. Alex Andersson, 7 år, väger knappt 30 kg och blir svårt misshandlad. Sophia anlitas alltså för att företräda Alex i de sociala utredningarna. 

Som ni förstår är detta tung läsning. Förstår ni hur jag menar när jag säger att det på något vis är värre att läsa stillsamma berättelser om våld än rafflande, actionfyllda sådana? Detta är ju inte alls rafflande, snarare tvärtom. Dock med ett oerhört driv! 

Och det är väldigt bra. Och otroligt sorgligt. 

Väldigt stor bonus för när Persson Giolito extremt träffsäkert och humoristiskt beskriver sin egen far, den gode GW, som experten i Efterlyst. Man måste få dra på munnen i sådana här förskräckliga historier också. 

2016: 248 – Kranvridarna av Karin Brunk Holmqvist

 

 
Man vet vad man får med Karin Brunk Holmqvist – rara, ganska korta berättelser om äldre människor på Österlen. Och så även i Kranvridarna, som fått sitt namn efter damernas vinklubb. 
 
Förlaget skriver: 
”Spjutstorp sörjer sin nedlagda affär och kommunen har meddelat att sista bussen stannar vid årsskiftet. Men ortsbefolkningen tänker inte ge upp, Spjutstorp ska finnas kvar på kartan.

Edit har gått i pension och sköter hushållet åt brodern Hjalmar och sig själv. Tillsammans med väninnorna Gudrun, Carita och Kerstin har hon en vinklubb, Kranvridarna. Trots minst sagt olika förhållningssätt till vin är träffarna månadens höjdpunkt. Särskilt viktiga blir de för Edit när Hjalmar plötsligt börjar ränna ute på nätterna samtidigt som grannen Greta beter sig allt märkligare…”

Och visst är det trevlig läsning! Inte tu tal om saken, det är mysigt. 

Men jag har en invändning, som retar mig ganska mycket ju mer jag funderar på den. Gubbarna och tanterna här är runt pensionsålder, vissa lite yngre (Hjalmar jobbar ännu) och vissa ganska precis 65 där – Edit har nyss gått i pension, till exempel. Men de är så gamla allihop! Inga av personerna jag känner i den åldern (mina föräldrar, till exempel,deras vänner, folk på jobbet…) är ju tillnärmelsevis så gubbiga och tantiga som personerna i KBHs böcker. Förstår ni hur jag menar? Dessa uppför sig som 85+:are. Jag har inget bra exempel just nu, tyvärr, men jag kanske kommer på något. 

Först tänkte jag att jag kanske hade missförstått det, och att boken kanske utspelade sig för längre sedan? Men nej, de har ju bag-in-box-vin – och det står ju faktiskt 2014 på framsidan. Andra tidsmarkörer bekräftar också detta. För ni vet – förr var ju 65-åringar mycket äldre än de är nu. Både psykiskt och fysiskt, får jag en känsla av. Vi är ju friskare nu, men det finns folk i min släkt som garanterat var gubbar och tanter redan vid 50 sådär. 

Men, visst – helt okej! Inte lika rolig som Potensgivarna eller Villa Bonita, men en trea är det ändå. 

2016: 246 – Flickan framför muren av Kristina Appelqvist

Det var nyss som jag läste Minns mig som en ängel, men jag tyckte så himla mycket om den så när jag ville läsa något lite mysigt och puttrigt men spännande och välskrivet så plockade jag upp Flickan framför muren. Och den uppfyller definitivt mina kriterier 🙂 
 
Den här akademiska världen som backdrop till en deckare är verkligen helt perfekt. Dels för att det är en intressant miljö, men även för att jag personligen gillar akaporren skarpt. Och jag älskar Helena Waller som huvudperson! 
 
I denna boken är det dags för Västgöta Universitet att hålla en ceremoni där bland annat en tysk forskare ska utnämnas till hedersprofessor. Detta väcker mycket känslor, då professorn i fråga har varit positiv till DDR-regimen. 
 
I samma veva blir ställföreträdande rektor utsatt för dödshot. Enligt lapparna som läggs i bl.a hans cykelkorg och hans morgontidning ska han dö under ceremonin, och säkerheten stegras.  
 
Men det är inte han som dör – utan när ett musikframträdande skall ske under ceremonin och man har släpat in en Trabant på scenen ramlar någon helt annan död ur baksätet… 
 
Helena Waller inser att någon i hennes närhet sitter på hemligheter om sitt förflutna, och det är dags att reda upp det. Detta tar henne ända till Berlin och Stasimuséet… 
 
Ja, det är precis så spännande som det låter. Och intressant! Jag har dålig koll på DDR ska sägas förutom muren förstås, så sent som idag lärde jag mig av pappa om den statliga dopingen då det begav sig. Jag köpte Stasiland på inrådan av Siv när jag själv var i Berlin i mellandagarna, jag har tyvärr inte läst den ännu men nu är jag extra sugen på att få reda på mer om denna knäppa stat som trots allt fanns så nära oss. 

2016: 245 – Barnet från ingenstans av Kari Rosvall och Naomi Linehan

Nu ska jag göra något jag inte brukar göra, och kopiera vad jag skrev på Buke om denna. Annars blir det väl på något vis ändå bara en upprepning! 


Barnet från ingenstans av Kari Rosvall – jag såg henne i Skavlan i vintras och tyckte att hennes berättelse verkade intressant – hon fick reda på när hon var över 60 år att hon föddes som del av Lebensbornprojektet. Det är en intressant berättelse men den är inte särskilt bra berättad.

Det ska nämnas att den först skrevs på engelska tillsammans med en irländsk författare (Rosvall bor i Dublin sedan många år) och har alltså översatts… och det känns lite konstigt på sina ställen. T.ex förklaras förhållandet mellan svenska och norska medelst en liknelse mellan Dublin- och Corkdialekter, det är ju helt överflödigt i den svenska översättningen kan jag tycka. 

Så störde jag mig på en sak, något så infernaliskt faktiskt – brace yourselves för gnäll-Anna. Som tonåring arbetade Rosvall som en sorts assistent till Sven Stolpe, ni vet, den store författaren som även var morfar till bröderna Schulman och alltså far till Lisette Schulman, programledare, talskrivare och deltagare i allra första På spåret. Så lite kändis sådär.

I boken beskrivs hur Rosvall och Lisette var i samma ålder och gjorde en del saker tillsammans och så. Det är bara det att det skiljer sju år mellan dem, och om Kari jobbade där som sextonåring (vilket verkar stämma med en annan händelse där hon var sjutton) var Lisette alltså nio år. En sextonåring och en nioåring är inte jämngamla och det känns alltså som om hon kastades in i berättelsen som någon sorts helt onödig namedropping. Jag förstår såklart att man nämner arbetet för Sven Stolpe, det är ganska stort som tonåring, men inte varför man liksom hittar på någon sorts relation. Särskilt inte en som är så lätt att kolla!

Men detta har antagligen med faktumet att den skrevs på engelska att göra. Ingen på Irland bryr ju sig om att kolla detta, men jag råkar veta att Lisette Schulman föddes 1951 för mamma och jag pratade om henne för inte så längesen. 

Förstår ni varför jag kopierade vad jag redan hade skrivit? Det är ju faktiskt väldigt tråkigt att gnälla egentligen, och jag tycker att det är extra tråkigt att gnälla i bloggen! Jag lade till och drog ifrån lite grann, men essentiellt så är det samma sak. 

PS: Om ni klickar på länken i hennes namn ovan så kan jag säga att det räcker gott att läsa DN-artikeln. 

2016: 244 – Sommar på strandpromenaden av Jenny Colgan

Det är inte så längesen jag läste Det lilla bageriet på strandpromenaden – men det fanns ett väldigt gott skäl till att jag sparade uppföljaren! För såklart skulle jag läsa den i Cornwall, där den faktiskt utspelar sig! 

Mount Polbearne, där boken tar sin plats, är dock inte lika stort som St Ives och definitivt inte lika fullt av turister. Men de branta kullerstensgatorna, tidvattnet, fiskebåtarna och allt det där är ju likt. Och det passade väldigt bra att läsa den där, förstås. Jag läste ut den på ”min” bänk på kyrkogården med Porthmeor Beach framför mig, det var en fin stund. 

Men boken är inte riktigt lika bra som den första. Tyvärr! Jag blir jätteirriterad på Polly, jag blir jätteirriterad på Huckle, jag blir vansinnigt irriterad på Selina (av ett skäl som alla förstår om ni har läst den, MORR) och ja, i största allmänhet är det en lite småirriterande bok. Med undantag för Neil, förstås. Så fort han är med blir det förstås ljuvligt! 

Och visste ni att man kan följa honom på Twitter? Nu har det varit tyst ett tag, men ändå 🙂 

Så, något av en besvikelse trots allt – jag hade verkligen förväntat mig något mycket bättre. Men nu var den inte det, och hur det än är kommer jag säkert att läsa uppföljaren om det blir en – och nästa gång jag är i England ska jag absolut passa på att kika på barnboken om Neil, som har valts ut till ”bästa barnbokslistan” av The Guardian. 

Haha, herregud, märks det att största behållningen för mig var en lunnefågel? Och recepten längst bak – sådant är alltid fint! 

PS: Jag läste den på svenska, men valde det engelska omslaget för det är så himla fint. Och tror inte ni som jag att detta är Pollys fyr? 

 

2016: 243 – Who do you love av Jennifer Weiner

First things first – jag älskar Jennifer Weiner! Och har så gjort sedan jag köpte hennes Good in bed och In her shoes i en av charity shopsen när jag jobbade på Golders Green Road, 2003 någon gång. Har sedan läst det jag har kommit över av henne, men hon har väl inte slagit sådär jättestort i Sverige även om jag tror att filmversionen av In her shoes, med Cameron Diaz och Toni Collette, var ganska uppskattad? 
 
(Personligen gillade jag inte den något särskilt, eftersom de bantade ner den präktiga systern till Toni Collette-storlek – en av de viktigaste bitarna av den karaktären är hur olik hon är sin syster, på alla sätt och vis, inklusive att hon inte är någon fotomodellskandidat.) 
 
Anyway. Nu var det några år sedan jag läste något av Weiner – jag ser när jag söker att jag läste om Good in bed någon gång 2013, men annars var det nog 2009 som jag läste en för mig ny bok. Underligt, för som sagt så tycker jag att hon är fantastiskt bra. 
 
Här får vi följa Rachel, som är född med hjärtfel och spenderar mycket tid i barndomen på olika sjukhus, och Andy som växer upp till hälften svart och till hälften vit med en ensamstående mamma som inte har det så fett. De träffas av en slump som barn på ett sjukhus när Rachel är inlagd och Andy har gjort sig illa, och Rachel berättar en historia för honom. Sedan skiljs de åt – Rachel skickas tillbaks till sin säng och Andy tillbaks till akutavdelningen. De tror att de aldrig kommer att ses igen. 
 
Rachel växer upp som en typiskt priviligierad ”judisk prinsessa” i en liten stad i Florida. Andy i Philadelphia, med sin ensamstående, fattiga mamma – allt han har är en exceptionell talang för löpning. Rachel och Andys vägar möts, slumpmässigt, om och om igen – under tre decennier är de tillsammans, ifrån varann, gifta, skilda, i Oregon, i Aten, i NYC… ja, det är en fantastisk historia. 
 
Som alltid med Weiner är det humoristiskt men samtidigt mörkt på sina ställen. Det är en väldigt vacker berättelse, som utmanar tankar och fördomar. Jag tyckte hemskt mycket om den. 

2016: 242 – Flickorna i parken av Lisa Jewell

 
Jag läste denna på engelska – The Girls heter den i UK, The Girls in the Garden i USA. Det är mycket girls denna våren, inte sant? Emma Clines The Girls är ju också en stor snackis, och så var det ju en till med girls som jag inte för mitt liv kan komma ihåg vad den heter nu som jag blivit rekommenderad att läsa från alla håll och kanter. 
 
Jag skrev lite grann om min relation till Lisa Jewell i recensionen av Fågelburen häromsistens, så jag behöver inte gå igenom det där igen. Sensmoralen är ju att jag är glad att hon, liksom Jenny Colgan till exempel, har mognat i sitt författarskap. Jag är imponerad! 
 
Flickorna i parken cirkulerar kring en gata med en ”crescent”, alltså en svängd gata mittemot, med en delad trädgård eller park emellan. Här är ett exempel på en sådan, jag valde en slumpmässig bara: 
 
 

Trädgården, eller parken, är vanligtvis endast till för boende på gatan, men det är lite olika hur det är med säkerheten. Jag har till exempel blivit inlåst i en sådan en gång utan att förstå att det var en privat trädgård som någon kom och låste utan att kolla om någon hade råkat vandra in av misstag. Det ordnade sig, men varken jag eller mitt sällskap kommer ihåg hur det gick till. 

 
Nåväl. Denna parken är barnens domän. Här kan föräldrarna låta dem leka fritt i Rosenträdgården, Djungeln och på den lilla lekplatsen. Här finns barn som vuxit upp i trädgården, och andra, nyinflyttade – som Pip och hennes syster Grace, som flyttat dit med sin nervösa mamma Clare. Pappan har inte flyttat med, vi förstår av Pips brev till honom att han befinner sig på någon form av sluten anstalt eller sjukhus, men det tar ett tag innan vi får reda på varför. 
 
Den andra flickfamiljen är Adele, hennes man och deras tre döttrar som är ”home schooled” och verkar i det närmast ferala. Passande nog har de namn efter träd. Och så är det Tyler, den arketypiska ledartjejen, och ett par andra barn. Alla i perfekt harmoni och symbios där ute i trädgården. Eller…? 
 
På midsommarafton hålls en stor fest i trädgården. Sent på kvällen, efter att ha fått stoppa sin mamma i säng, hittar Pip Grace i ett hörn av trädgården, svårt skadad och medvetslös. Vad är det som kan ha hänt? 
 
Detta utgör prologen till boken, och sedan får vi reda på vad som hänt innan festen. Och det är otroligt intressant – och spännande – att nysta i det hela. Jag förstod ganska tidigt vem det var som var ansvarig, men inte hur… och när jag läste epilogen förstod jag att det visste inte Jewell heller. Jag gillar att läsa sådana epiloger, där berättelsen verkligen vuxit fram även för skaparen av den. 

2016: 241 – Solviken av Annika Estassy

Jag läste Croissants till frukost förra året och tyckte att den var helt okej. Nu har flera av mina bokbloggarkollegor läst bok tre i serien, Alla dessa hemligheter och gillat den, och jag hörde en intervju med författaren i P4 Extra häromveckan – men ska jag läsa bok tre måste jag läsa bok ett först – jag insåg inte att det fanns en första bok när jag läste Croissants till frukost, som ni förstår. 

Nu hänger de inte ihop sådär våldsamt mycket – Gabriel, som är en av huvudpersonerna i Croissants till frukost, förekommer som en sorts birollskaraktär i Solviken. (Han är minst lika irriterande här som där.) 

Huvudperson här är i alla fall Marie, som jobbar på bokningsavdelningen på Stockholms Universitet och är ganska trött på det. Hon har ett långvarigt förhållande med en gift man som behandlar henne som skräp men som hon ändå verkar förlåta för allt, men när hon lägligt nog ärver sin fasters gamla sommarställe i Roslagen inser hon ganska fort att mannen inte tänker lämna sin fru, och bestämmer sig för att ta katten Sigge och flytta dit permanent. 

Den andra huvudpersonen är Niklas – fritidsledare och varannanveckapappa till en dotter som han har tillsammans med en fullständigt vansinnig neurotiker till kvinna, Ylva. Hon är inte speciellt intresserad av att släppa taget om honom utan presenterar honom fortfarande som sin man – bland annat för Marie, som hon träffar i egenskap av mäklare. 

Marie och Niklas vägar korsas konstant på olika osannolika vis, och man förstår ganska snabbt vad planen är för dem. Gäsp på den biten. 

Ett tag irriterade jag mig på alla bifigurer, men till slut gillade jag att de fanns och hade en funktion. Man blir vansinnig på flera av dem, och i ärlighetens namn blir man vansinnig på Marie också, men det är väl egentligen det som gör dem till bra karaktärer – de har ju äkta drag, så att säga. Jag sa detsamma om personerna i Croissants till frukost – det är ju att de är så jäkla jobbiga som egentligen gör dem bra. 

Jag är lite yngre än Marie, men nog kan jag känna igen mig i vissa delar av hennes fyrtioårskris. Den är bra beskriven, tycker jag. 

Ja, helt okej till slut. Vissa bitar var löjligt tråkiga, men sedan plockade den upp farten igen. Tre av fem. 

2016: 240 – En sekund i taget av Sofia Nordin

Jag behövde en bok till ”About a disease” i BOTNS-bingon. Funderade på Pestens tid av Stephen King, och Pesten av Albert Camus, men ingen av dem kändes sådär superlockande som semesterläsning. Men så behövde någon annan i gruppen ett förslag på ”Set during a plague” – och då tog jag också det tipset. Jag älskade ju Nordins Det händer nu och har funderat på denna ett tag trots att det inte riktigt är min genre – men nu blev det såhär ändå och vad jag är glad för det! 
 
Detta är första boken i en trilogi, och jag kommer självklart att läsa de andra två också. Man måste få veta vad det är som har hänt! 
 
Det börjar såhär: 
”Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig.

Det finns faktiskt ingen. Alla är döda.”

Ja, det verkar som om alla är döda. Mamma, pappa och lillebror Ludvig ligger döda uppe i lägenheten, efter att ha drabbats av en mystisk febersjukdom. Alla andra är också döda. Det är bara så det är. 

Hedvig gör det hon kan för att skaffa den mat och andra praktiska ting hon kan behöva för att överleva, tar cykeln och flyr ut i skogen. Flyr från de döda, faktiskt. Hon minns en 4H-gård som hon besökt med skolan, och tar sig dit. Lär sig att leva av det som finns, bäst det går. Det är lågmält, det är filosofiskt, det är otroligt spännande fast det är såpass lågmält – för varför fortsätta, när man inte har något kvar? 

Hedvigs liv har verkligen gått från en vanlig trettonårstillvaro till raka motsatsen över en natt, som det verkar. Otroligt intressanta premisser, såklart. 

Nästa bok i serien heter Spring så fort du kan och den tredje Som om jag vore fantastisk. Jag undrar så vad som kommer att hända – och hoppas att det inte är zombies… 

2016: 239 – Störst av allt av Malin Persson Giolito

Jag har nog läst årets bästa bok. Har svårt att föreställa mig hur något ska kunna toppa detta mästerverk av Malin Persson Giolito. 
 
När boken börjar sitter vi i ett klassrum på Djursholms Gymnasium. Maja sitter i sin bänk. Alla är döda. Luften är tjock av krutrök. Själv har hon inte en skråma. 
 
Det är en skolskjutning som har ägt rum. Nio månader efter skjutningen inleds rättegången mot Maja, som är den enda överlevande. Det var hennes pojkvän Sebastian som utförde dåden, men Maja var delaktig. Så står det åtminstone i häktningsordern. 
 
Det är så svårt att skriva om denna boken, för den är så otroligt mångfacetterad, mångbottnad och speciell. Jag kan inte göra den rättvisa med mina ord – jag har börjat skriva om den flera gånger och raderar hela tiden min text. Nu ska jag inte göra det, men jag ska hänvisa till flera av mina bloggkollegors inlägg, som är mycket bättre än vad jag uppenbarligen kan skrapa ihop för jag är verkligen överväldigad av den. 
 
Så, gå in och läs hos: 
 
 
Det lär komma fler, och jag ska försöka komma ihåg att länka. 
 
Jag lyssnade på boken i inläsning av Lo Kauppi och hon gjorde ett fantastiskt jobb. 
 
Medan jag satt och skrev detta uppmärksammade Siv på Facebook att förlaget kallar boken för en ”thriller / stenhårt rättegångsdrama” – jag har väldigt svårt att förlika mig med beskrivningen, för jag tyckte att detta var en väldigt lågmäld berättelse med tanke på vad den handlar om. Den är… saklig och osentimental och det är inte för att Persson Giolito är jurist själv och fokuserar på de aspekterna, för det känns som Majas egen berättelse, rakt igenom. 
 
Allt finns här. Ni måste verkligen läsa den.