2010-tal – Sida 61 – Stories from the city, stories from the sea

2016: 303 – Hela Kakan av Kakan Hermansson

Åh, jag ligger så efter med bokrecensionerna! Denna läste jag ut för nästan två veckor sedan. Skärpning och bättring utlovas, kanske hinner jag ikapp redan i helgen 🙂

Jag lyssnade på denna, nästan i ett streck. Jag fick besök på kvällen, annars hade det varit i ett svep, utan tvekan! Jag älskade den. Så himla, himlabra.

Jag gillar nämligen Kakan, och har alltid gjort. Jag tycker, förstås, att det är synd att hon har gjort några dumma uttalanden i forntiden, men hon har bett om ursäkt, hennes arbetsgivare (Sveriges Radio) har förlåtit henne och jag tycker att man får be om förlåtelse och gå vidare. Annars är det inte många som skulle komma någonvart. Det är såklart olyckligt när det är offentliga personer som gör det – men nu är det som det är, och jag gillar Kakan. Hela Kakan! Hon är smart, cool, skitsnygg och en härlig, varm människa.

Och boken är också smart, cool, skitsnygg, härlig och varm – men med stycken av svärta, förstås. När hon berättar om sin lillasyster som blev sjuk i Hodgkins som barn höll jag på att börja gråta på spårvagnen. Hennes berättelser om barn- och ungdomen och om sina föräldrar är otroligt fina. Berättelserna om skolgårdar och skolväsendet är fulla av igenkänning. Det är fantastiskt bra beskrivet och skildrat och ja, jag njuter av dessa berättelser.

Karin Jihde kritiserade boken i Mellan raderna för att vara en ”vanlig” berättelse om just skolgårdar och barndom, hon önskade sig mer rättfram feminism men jag tycker att feminismen skiner igenom hela boken, vad hon än berättar om. Boken inleds med ett brev till Karin Hermansson, 14 år, från Karin Hermansson, 34 år, och det är så rörande fint när hon skriver till sig själv som tonåring, en tonåring som tyckte att det var så jobbigt att vara den enda feministen i hela världen.

Jättebra bok – läs eller ännu hellre lyssna!

2016: 302 – Björnstad av Fredrik Backman

Jag vågar säga att detta är årets mest efterlängtade bok. Inte bara av mig, som älskar Fredrik Backman, utan av väldigt många med mig, tror jag.

Jag visste sedan innan att detta är en helt annan typ av bok än hans tidigare – det är ingen skojig roman med mörka undertoner om excentriska pensionärer eller sjuåringar. Det är helt annorlunda.

I Björnstad spelar hockeyn huvudrollen. Man andas, äter och lever hockey. Och det är främst en sjuttonåring som bär hela bygdens hockeykärlek på sina axlar, såhär före juniorfinalen. Den, som kan sätta Björnstad på kartan och kanske, kanske kan de få ett hockeygymnasium.

Vi följer flera personer. Det är Peter, tidigare hockeyproffs i NHL som nu har flyttat hem till Björnstad med familjen för att vara sportchef i hockeyklubben. Det är David, som är tränare och som kommer att ersätta sin tidigare hjälte, Sune, som seniorlagets tränare. Det är Kevin, lagets stjärna. Mira, som helst bara vill spela gitarr och vara med bästa vännen Ana. Amat, som tränar i ishallen varje morgon medan hans mamma städar läktaren för att bli snabbast av alla. Ramona, som driver puben. Och många, många fler.

När det värsta händer faller hela bygden samman. Ord står mot ord, människor vänder sig emot varandra och till slut riktas en gevärspipa mot någons panna.

Det är så jäkla bra. Man förfasas och blir förbannad och omtumlad om vartannat. Så välskrivet. Så engagerande. Och så viktigt, ännu en gång, om utsatthet och om de där stora etiska och moraliska frågorna. Här och där skymtar Backmans karaktäristiska humor fram, och det behövs för det är riktigt tung läsning.

Men fantastisk sådan. Helt fantastisk.

Tack Piratförlaget för recensionsexemplar!

2016: 301 – Flykten av Hannah Widell och Amanda Schulman

Jag tyckte väl inte att första boken i den tänkta trilogin Två systrar, Försoningen, var särskilt intressant – men trots det ville jag lyssna på Flykten nu när den kom ut, lagom till Bokmässan.

Den är inte heller särskilt intressant, tyvärr. Trots att det väl egentligen händer ganska mycket, så känns det så himla intetsägande. Som jag skrev om första boken så fäster man sig på något vis vid huvudpersonerna (även jag gillar deras mamma mest) trots att de är så himla irriterande, och det är väl det som ger den en tvåa på Goodreads från mig.

Det jag störde mig på i första boken – denna evinnerliga champagne – stör jag mig minst lika mycket på i denna. Det har ingenting med alkoholmoraliserande att göra, vill jag understryka, det är bara irriterande.

Moa Gammels inläsning var något mindre jobbig denna gången, faktiskt – det var inte lika släpigt, det flöt på bättre.

Det var bara några dagar sedan jag lyssnade, men jag har redan svårt att minnas så mycket mer än att jag gillar mamman och att det är för mycket champagne. Det tog fyra timmar att lyssna och det är väl inte direkt bortslösad tid, men det är inte bra heller. Klyschor staplas på varann, Denise Rudbergs ”hoppa-i-kläder”-språk har blivit ännu värre, och… nej. Många kommer att älska det – jag är inte en av dem.

2016: 300 – Till min dotter av Malin Wollin

Jag har följt Malin Wollin sedan hon började blogga för många herrans år sedan. Jag håller kanske inte med henne om precis allt hon brinner för, men jag tycker att hon är en vettig person med vass penna och fantastiskt kul humor.

Till min dotter är hennes första roman. Och den är så jäkla bra. Jag skrattade högt flera gånger under lyssningen (mycket väl utförd av Mirja Turestedt) och det hör inte till vanligheterna.

Linda Skugge skrev en fantastisk recension i Aftonbladet, och för en gångs skull pekar jag er ditåt istället för att försöka få ihop en sammanfattande text själv. Det är för svårt, den är för bra, jag kan inte göra den rättvisa.

Jag skrev av ett par citat som genast hamnade på Instagram när jag kände mig särskilt inspirerad en morgon, och dem kan jag ju faktiskt återge:

”På en fest som är en myrstack av esteter är jag samhällsprogrammet” och ”Hennes bröst är som svalor som häckar. Mina är pelikaner som häckar.” – det sistnämnda hörde jag när jag gick över parkeringen vid jobbet och fick nästan stanna för jag skrattade så.

Malin får ta mycket skit, eftersom hon är en kvinna som vågar öppna munnen, och det är så oförtjänt för hon är så himla, himla bra. Läs Till min dotter, bara gör’t.

2016: 299 – Vi av Kim Thúy

Kim Thúy är en ny bekantskap för mig. Jag har nog sett hennes tidigare böcker på diverse bloggar, men det har inte blivit att jag har läst henne själv. Nu fick jag den fantastiska chansen att vara med på livesession med Kulturkollo Läser och författaren på Bokmässan förra söndagen, fina Sekwa skickade mig en e-bok och jag sträckläste den under en sen kväll och tidig morgon.

Det var en helt fantastisk timme i R3, den där stunden förra söndagsförmiddagen. Jag svävade därifrån på moln! Nåja. Det kändes så. Denna enorma energi som kommer ur denna lilla kvinna är oslagbar!

Och det är boken också. Kim Thúys språk är olikt något annat – det är så vackert, så väl avvägt, så minimalistiskt men så målande. Jag kan inte jämföra det med något annat – det är verkligen utsökt, vilket är ett ord många av oss använde för att sammanfatta boken med ett enda ord.

Bao Vi, bokens huvudperson, är ensam flicka i en familj med tre bröder. Hon flyr till Kanada från Vietnam tillsammans med sin mor och bröderna – fadern stannar i Vietnam, trots att han varit fängslad under kriget. Väl i Kanada måste de anpassa sig till det nya landet och levernet – Vi anpassar sig kanske lite väl mycket, enligt familjen. Hon har stort stöd och inflytande av sin moster, och tack vare henne blir Vi en modern kvinna med en framgångsrik karriär inom juridiken. När hon en dag får chansen att återvända till hemlandet träffar hon Vincent.

En ljuvlig berättelse med starkt feministiska undertoner. Jag kommer att läsa Thúys tidigare romaner så fort jag bara hinner – hon är remarkabel. Översättaren Ulla Linton fanns också med under vårt möte, och hon ska ha en stor eloge för denna underbara text.

2016: 298 – Den första lögnen av Sara Larsson

Jag hade aldrig hört talas om denna förrän en arbetskamrat berättade att hon höll på med den, lite grann om vad den handlar om och att den är spännande. Sagt och gjort, jag fick upp Nextory på telefonen pronto och laddade ner den till plattan strax efter.

Och ja, den är spännande. Och så välskriven! Varför har jag inte hört talas om den förut, tro?

För många år sedan drogades och gruppvåldtogs en ung kvinna, Josefin, på en fest i Visby. De åtalade frias när rättegången kommer då ord står mot ord och Josefin var onykter. (Tacka f-n för det när de petade i henne GHB, man blir vansinnigt arg.)

Tretton år senare semestrar den framgångsrike före detta idrottsmannen-cum-föreläsaren Oskar med sin familj i Thailand. Han är betydligt mer intresserad av nattlivet än av familjesemestrande, och under en väldigt tung kväll händer något fruktansvärt. Han måste nu bestämma sig för hur han ska gå vidare.

Mail och sms börjar dyka upp hos de tre killarna som var delaktiga i våldtäkten. Någon har kommit dem på spåren. De träffas inte längre, men måste nu gå samman för att bestämma hur de ska göra. En lögn leder till en annan och ska de gå fria måste de krångla sig ur det här. Men går det, alls?

Det är som sagt extremt välskrivet och mycket spännande, om det där evigt aktuella ämnet som är kvinnors rättslöshet, rätt och fel, brott och straff, det där viktiga ”nej”-ordet som tydligen är så svårt att förstå, moral, etik och sexualitet.

Vansinnigt bra. Läs, och bli förbannad.

2016: 297 – Mindfulness för losers av Christoffer Holst

Jag läste Christoffer Holsts debutbok Mitt hjärta går på tidigare i år – och blev överlycklig när jag såg att han hade en ny på gång. Mitt hjärta går på var nämligen en av de absolut bästa kärlekshistorierna jag har läst. Så varm, så ömsint, så otroligt rolig.

Men detta är inte en uppföljare och fortsättning på historien om Chavve och Pontus – detta är en alldeles egen berättelse. Om Pamela – uttalas Pameeela – från Solvik i Jämtland där hon bor i föräldrarnas källare. Efter att ha provat vingarna i en lite större del av världen genom att delta i dokusåpan Heta nätter (ett förklätt Paradise Hotel om jag förstår saken rätt) har hon svårt att så att säga återanpassas i samhället. Hon jobbar som frisör på Hot Clip och är understimulerad, hon har förlorat somliga gamla vänner och inte direkt skaffat några nya.

Och hon vill ju inte bo i Solvik. Hon vill bli skådespelare! Och det kan man inte bli i de jämtländska skogarna.

När föräldrarna åker till solen och hennes mamma lämnar nycklarna till pappans veteranbil Elvis, med en uppmaning att göra det hon måste, drar Pamela till Stockholm. Hennes favoritskådis, Wade Crust, ska spela in en film där och det är nu eller aldrig! Väl på plats träffar hon den något tokiga mindfulnessexperten Gloria, och den biffige Sebbe med vespan, och Wade Crusts besök kommer närmare inpå. Men det gör det verkliga livet i Solvik också…

Det handlar om kärlek, men lika mycket om betydligt tyngre ämnen och Holst lyckas väldigt fint med att balansera det. I sin recension på Kulturkollo drar Lotta paralleller till Fredrik Backman och Emma Hamberg, och det är mycket huvudet på spiken där. För mig handlar det allra mest om att få vara sig själv, ni vet – just the way she is.

Jag gillar boken mycket, men kunde inte låta bli att längta efter Chavve från första boken! Det är dock ingen kritik, bara en observation. Och ett stort hopp om att vi får återse honom någon annan gång. Detta är Pamelas bok, och den bär hon med den äran. Mycket rar berättelse med viktiga och mörkare undertoner.

2016: 296 – Död som du av Peter James

Jag kan inte sluta läsa serien om Roy Grace! Har verkligen aldrig fastnat såhär för en bokserie förut – det är ju bara några månader sedan jag började och detta är bok sex. Och det är ju inte direkt som om jag har legat på latsidan med läsningen – och jag har hunnit med en hel del emellan ockå. Men det går inte att sluta. Jag håller på med sjunde boken nu, trots att jag har en massa annat som borde få prioritet.

Men detta är alltså nummer sex!

Efter en ganska vild nyårsbal på Brighton Metropole Hotel blir en kvinna brutalt våldtagen på väg tillbaka till sitt rum. En vecka senare utsätts ännu en kvinna för en överfallsvåldtäkt. Den gemensamma nämnaren är att förövaren tar med sig deras skor – dyra, nyinköpta, designerskor…

Roy Grace kopplas in, såklart, och han drar genast paralleller till en serie våldtäkter som skedde i Brighton och Hove 1997. Även då togs skorna, även då var de dyra designervaror – men då tog förövaren bara den ena skon… Man tror att han – Skomannen – våldtog fyra kvinnor, mördade sitt femte offer och sedan försvann. Kanske hamnade han i fängelse för ett annat brott, kanske dog han själv?

Fler kvinnor blir angripna, mönstret följs vad gäller platser och skor, och Grace undrar om det är en copycat eller om Skomannen är tillbaka. Nu gäller det att hinna före, innan det femte offret råkar illa ut och kanske också mördas…

Åh, det är så spännande, det är så himla bra! Vi får följa med tillbaka till 1997, både med offren och i Roys liv med Sandy – hans försvunna fru – och man sitter verkligen som på nålar. Peter James är ett geni – jag älskar dessa böcker högt och rent och lär inte sluta läsa förrän Peter James slutar skriva.

Enda invändningen här är väl det töntiga namnet Skomannen – han kallas Shoe Man på engelska så det är ingen slarvig översättning. Skomannen, liksom? Sedan är jag lite trött på Glenn nu, men det är väl inte så konstigt – en överdos, kanske. Men han är inte så lite gnällig, den!

2016: 295 – Finns det en finns det flera av Mhairi McFarlane

Folkets jubel – en ny Mhairi McFarlane! Och på lördag får vi träffa henne på Kulturkollos feelgoodmingel – jag kan knappt bärga mig. Och såklart ville jag ha läst den senaste boken i god tid – stort tack till HarperCollins Nordic för recensionsexemplaret med fint medföljande meddelande!

Edie jobbar med reklam i London. När två av hennes kollegor, Charlotte och Jack, gifter sig uppe i Harrogate hamnar hon i en minst sagt prekär situation i trädgården… med brudgummen. Trots att det inte är hennes fel blir hon praktiskt taget tvingad i exil från huvudstaden, men hennes chef lyckas ordna så att hon kan jobba på distans från Nottingham och barndomshemmet – med att spökskriva en TV-stjärnas självbiografi.

Det är inte helt lätt att bo hemma hos deppiga pappan och den ansträngande lillasystern som är låtsasvegan och oerhört kritisk till allt som Edie gör… men det blir inte så illa ändå. Hennes bästa vänner Nick och Hannah finns ju där hemma och av och till är det faktiskt ganska trevligt, även om superstjärnan Elliot inte är helt lätt att hantera alla gånger. Men när Edie inser att hon börjar återgå till sitt tonårsjag inser hon även att det är dags att upptäcka vem hon är – alldeles själv.

Det är, precis som man hoppas på, en rapp och rolig roman med en rejäl dos svärta och mörker. Det finns en händelse i Edies förflutna som påverkar henne och familjen dagligen, och det visar sig att hon inte är den enda som har en tung hemlighet att bära på. Dessutom är det alltid intressant när våra moderna hat-kärleksobjekt, sociala medier, får spela en roll. Jag har läst flera böcker på sistone som får mig att fundera över hur enkelt det är för mindre trevliga typer att utnyttja sociala medier – antingen för att sprida information eller för att ta reda på dito.

Jag sträckläste boken – nästintill, åtminstone, det tog ett par sittningar – och jag blev inte besviken, även om det inte är den bästa av McFarlanes böcker. Lite väl förutsägbar. Men det kan ju faktiskt feelgood och chicklit få vara – det är inte ofta man blir chockad och det är väl inte meningen heller 🙂

Ser nu ännu mer fram emot lördagen – jag hoppas att jag kan få en signatur i min fina bok!

2016: 294 – För mycket av allt av Sanna Bråding

Jag är nog inte ensam om att ha haft lite dålig koll på Sanna Bråding. Och fördomar om henne, för den delen. Alla i min årsgrupp minns väl henne som Tanja i Tre Kronor, den struliga tonårstjejen som sedan blev riktigt vettig. Sedan vet man att hon åkte fast för narkotikabrott och satt i fängelse ett tag. Och att hon jobbar på radio nu och bloggar kanske också?

Där tog mina ”kunskaper” slut – och därför är jag så innerligt glad att jag lyssnade på hennes bok. Låt mig säga det på en gång – den är riktigt, riktigt bra. Och fantastiskt väl inläst av författaren är den också.

Detta är en öppenhjärtig, ärlig och osentimental berättelse om Brådings liv och om hur det blev som det blev. Om anorexin, bulimin och ortorexin, om hur hon nådde botten, bad om hjälp, kraschade igen men nu ännu en gång håller på att bygga upp sitt liv. Denna gång på en konstruktiv grund.

Ja, jag kan inte prisa den nog. Alla borde läsa. Gör det du också! Du blir inte besviken, men du får nog en och annan fördom utmanad. Det är nyttigt!