Kategori: 2010-tal

Vi mot er av Fredrik Backman

Uppföljaren till Björnstad är här! Och det är en värdig uppföljare också, det kan jag säga på en gång. Ett ypperligt exempel på en roman där miljön, i detta fallet staden, glesbygden, skogen, spelar en huvudroll som är lika viktigt som människorna vi följer. Det är skickligt och det är roligt att se hur mycket Backman har utvecklats under åren som författare. Visst fanns det en risk att han skulle fastna i ett fack efter böckerna om Ove och mormor och Britt-Marie – någon som skriver varm och lite småmörk feelgood. Det har han definitivt gått vidare ifrån. (Inte för att jag inte gillar Ove och mormor och Britt-Marie, men ni förstår säkert vad jag menar.) 
 
Det har gått en tid sedan slutet av Björnstad. Gärningsmannen som utförde dådet som satte hela staden i gungning har lämnat stan. Men alla andra är kvar. Hockeyn är fortfarande stadens hjärta, men nu finns det en risk att klubben kommer att gå under. Peter Andersson är fortfarande sportchef, det går inget vidare – men plötsligt börjar han se en lösning på problemet. Det är bara det att just den lösningen inte kommer att göra honom särskilt populär i Björnstad. 
 
Vi möter ett stort persongalleri, men för en gångs skull tycker jag inte att det är så svårt att följa dem – trots att jag lyssnade på boken (i mycket fin inläsning av Marie Richardson), vilket brukar vara hopplöst för mig när det är en stor grupp människor att hålla reda på. Jag antar att det är för att alla är så välbeskrivna, avrundade – och framför allt verkliga. Det finns alla sorters människor i Björnstad, och alla dessa människor har olika sidor av sig, som vi väl alla har. Men något som finns inpräntat i de flesta är lojaliteten. Vissa bitar, som när en familj är i sorg och alla runtomkring sluter upp på de sätt de vet och kan, är otroligt rörande utan att bli sentimentala. 
 
Jag irriterar mig lite grann på den allvetande berättarrösten på sina ställen, det ska sägas. Det är lite väl beskäftigt på sina ställen – men det gör inte så mycket i det stora hela. Jag tyckte riktigt mycket om boken och som sagt så lämpar den sig riktigt väl att lyssna på. En vän skrev till mig häromdagen: ”Jag börjar nästan, nästan förstå varför folk idrottar” som kommentar till boken och jag förstår vad hon menar (även om jag inte har något emot idrott) – det finns en sådan oerhörd passion i människorna i Björnstad och idrotten är ett väldigt bra forum för att beskriva just passion och engagemang. Och lojalitet. 
 

Mina smala axlars längtan av Maria Frensborg

Magda går på gymnasiet och längtar efter mer. Hon är vansinnigt kär i Jens, redaktör för skoltidningen och den ultimate mannen, hennes bästis förstår ingenting och hennes mamma ligger bara hemma och är deprimerad. 
 
Plötsligt får hon en inbjudan till att utföra inträdesprov för K G, Kvinnliga Gymnasieföreningen, som säger sig syssla med litteratur, poesi och teater. Proven verkar lite konstiga, men hon måste ju försöka. Tänk, det kanske leder till den stora spänningen? Visserligen tycker Jens att de är töntiga, så Magda passar på att gå med i skoltidningens redaktion också. 
 
Det blir en virvelvind av anpassning, avpassning, hopp och förtvivlan, gemenskap och svek. Det är en välskriven och stundvis väldigt rolig roman, även om vissa formuleringar är alldeles uppåt väggarna överdrivna. Till exempel har jag aldrig tyckt att en tallrik har klotform – det går lite för långt ibland. Visserligen är Magda på många sätt lite för mycket, och då det är hennes berättarröst kan jag förlåta det. 
 
Och åh, vad glad jag är att jag inte går på gymnasiet längre! 
 
(Och jag skrattade gott åt mig själv ett par dagar efter att jag hade läst ut boken när jag gick hem från Ica en ganska sen kväll efter en konsert med en purjolök i högsta hugg framför mig. Läs, så fattar ni vad jag menar! ;-)) 
 
 
 
Andra som har skrivit om boken: Bokkoll, Bokskåpet, Prickiga Paula, Tvåtusen boktankar
 
Boken finns att köpa här eller här. 
 

Wink Poppy Midnight av April Genevieve Tucholke

 

 
Detta är en bok som jag plockade upp på YA-avdelningen på biblioteket helt baserat på det snygga omslaget – och jag kryssade mycket riktigt rutan ”En bok med ett så vackert omslag att du skulle kunna tänka dig att hänga den på väggen” i Höstbingot! 
 
Det är en väldigt speciell berättelse, helt olik något jag läst förut. 
 
De tre viktigaste personerna är, som ni kanske förstår, Wink, Poppy och Midnight. 
 
Midnight har nyligen flyttat tillsammans med sin pappa – hans mamma har tagit storebror Alabama med sig till Frankrike där hon ska skriva deckare. En stor anledning till att han är så glad över flytten är för att han då hoppas komma undan Poppy, den manipulativa grannflickan som smyger sig in i hans rum på nätterna och får honom att göra allt hon vill. Nu tänker han slippa henne – men tre kilometer var tydligen inte tillräckligt. 
 
Wink är Midnights nya grannflicka. Hon bor tillsammans med sin mamma, som arbetar som någon sorts spågumma, och en hel hög småsyskon som hon kallar ”de föräldralösa” på en gammal bondgård och Midnight dras genast till henne. 
 
De tre blir indragna i en märklig karusell som är lite svår att hänga med i – och jag vågar nästan lova att du inte har någon aning om vilken sanningen är i slutet. Bokens ”slogan” är: ”A hero. A villain. A liar. Who’s who?” – det är riktigt roligt att läsa något som överraskar! 
 
En bra, intressant och utmanande ungdomsbok. Ljuvligt språk! 
 
 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Just nu är jag här av Isabelle Ståhl

Ännu en ny bok om en ung tjej som läser på universitetet och är allmänt vilsen i livet – det finns absolut paralleller till Klass här, även om situationerna inte är speciellt lika varandra. Jag ska erkänna att de glider in i varandra i mitt huvud, nu när det gått en liten tid sedan jag faktiskt läste. Tur att högen av inlägg på vänt börjar krympa! 
 
Elise pluggar också (jag tror att det var littvet även här men kan ha fel), men hon lägger ner mer energi och tid på Tinder. GPS:en är nästan alltid på, och helst vill hon träffa äldre män som ”är som hästar, så lugna, orubbliga och förnöjsamma, de har ingen ångest, de bara äter och sover och berättar anekdoter”. 
 
Men det blir inte en äldre man som till slut får henne på fall – det blir Victor i klassen. Nästan jämnårig och inte så lik en häst alls. De går ganska snabbt in i en sorts tvåsamhet, där de nästan är sambos, där de reser på semester till landet tillsammans och nog är de lyckliga? Eller? Lyckan glider snart över i en sorts tomhet, så där som det kan göra, och det blir inte alls så lugnt och fridfullt som Elise har hoppats. Till slut kan tomheten bara dövas med droger och ytliga bekräftelser. 
 
Jag har väldigt höga förväntningar på denna boken, men jag kan tyvärr inte säga att de infriades riktigt. Jag förstår att det är en fantastisk skildring av Stockholm, men jag har ingen riktig relation till huvudstaden – jag har bara varit där fyra gånger i hela mitt liv. Sedan kan jag inte riktigt identifiera mig med den här känslan av att vara så ”över det”, så blasé – men det är säkert väl beskrivet, det också. Jag tycker bara att det blir lite platt och tjatigt. 
 
Jag vill ändå rekommendera den, kanske särskilt för den som älskar Stockholm – men jag tycker att Klass är bättre i sin genre. 
 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Klass av Elise Karlsson

Det är tidigt 2000-tal. Twin Towers finns inte längre, men ingenting har förändrats i Hélènes liv. Det var meningen att det skulle hända något när hon började läsa litteraturvetenskap på universitetet, men hon gör det hon alltid gjort. Går mellan föräldrarnas lägenhet i Rinkeby och skolan, skriver, hänger med pojkvännen Richard, skriver lite. Hon har alltid velat slå sig fri från uppväxten i miljonprogramsområdet, men delar av hennes förflutna som hon helst velat slippa börjar dyka upp på universitetet och hon inser att hon inte är riktigt färdig med dem. 
 
När hennes gamla lärare Mona, som hon älskade i grundskolan, dyker upp i universitetsmiljön skrivande en bok om hur det var att undervisa i Rinkeby drabbas Hélène av en känslostorm. Ett begär, en hämndlystnad – avundsjuka. Någon måste ju berätta hur det verkligen var! Mona har väl inte rätt till hennes historia, heller. 
 
Hélène är vilse mellan sina olika världar och fortsätter att gå vilse där emellan, mellan vänner, mellan Richard och olämpligare sällskap (även om jag inte är så förtjust i Richard heller) – hon hör inte riktigt hemma någonstans. 
 
Det är en sorts bildungsroman, men allra mest handlar det just om klass – och kultur. 
 
Jag är också uppvuxen i en förort – dock inte i ett miljonprogram – och jag kan förstå känslan av att vilja berätta hur det faktiskt är eller var. Området som jag kommer ifrån har inget vidare rykte och det är så oförtjänt (även om det varit en del oroligheter på senare år) – jag vet inte hur många gånger i månaden jag får försvara ”min del av stan”, där jag förvisso inte längre bor. 
 
Jag tycker om Karlssons bok och jag skulle bli förvånad om den inte blir nominerad till Augustpriset. Den är välskriven, orden väl avvägda och den är föredömligt kompakt med sina 189 sidor. 
 
Jag funderade på att kryssa aka-porr-rutan i Höstbingot, men har bestämt mig för att läsa Sittenfeld istället. Denna finns dock kvar som en möjlighet längre fram 😉 
 
 
 
Andra som har skrivit om boken: Ylvas läsdagbok, …och dagarna går

Fallna kvinnor: när samhällets bottensats skulle lära sig veta hut av Eva F Dahlgren

Jag blev hemskt glad när denna blev vald till månadens bok i en av mina bokcirklar – bara någon dag innan hade jag läst en recension som fått mig hemskt nyfiken och så dök den upp i omröstningen. Och vann! Vi diskuterade den på träffen i söndags. 
 
Eva F Dahlgren är journalist, och skrev boken Farfar var rasbiolog som någon sorts uppgörelse med och bearbetning av faktumet att hennes farfar arbetade på Rasbiologiska Institutet i Uppsala tillsammans med den infamöse Herman Lundborg. I sin forskning kom hon över fotoalbum med bilder på nakna kvinnor som levde inspärrade på Statens Tvångsarbetsanstalt i Landskrona – prostituerade, främst från städerna, som placerades där i omgångar för att uppfostras och lära sig veta hut. Ja, ni hör ju. 
 
Socialstyrelsen var övertygad om att detta ”osedliga leverne” berodde på en psykisk störning och satte genast igång med att kartlägga dessa. Det fanns inte mindre än elva psykologiska typer av prostituerade, från demimonderna i finkvarteren till berglärkorna i skogar och hamnar. I arkiven hittas även profilerna som socialassistenten på anstalten skrev – många börjar rart och avslutas med kommentarer så som ”svår att rekommendera” och ”passar möjligen till att vakta gäss”. Deras barn, de som fanns, placerades i fosterhem eller kanske på en sorts vårdhem i de fall de hade fått syfilis från modern. En stor majoritet av de intagna hade just syfilis eller gonorré. 
 
Socialassistenten spelar en stor roll i Dahlgrens bok, på grund av de många brev både från och till henne som finns med. Oftast verkar hon ha varit en varmhjärtad person som faktiskt är intresserad av att rehabilitera kvinnorna snarare än att rakt av straffa dem – men i något fall kommer brev från kvinnor som tidigare bott på anstalten där pennan dryper av gift och hat. Det är svårt att placera henne. 
Direktören på anstalten är också svår att greppa. Generellt framstår han som en ganska sympatisk person – när Rasbiologiska Institutet kommer på besök åker han på semester. Det är dock svårt att veta om det var ett sätt för honom att ta avstånd, eller om han helt enkelt inte orkade titta på när undersökningarna fortgick. 
 
En viktig bit mörk kvinnohistoria och en bok jag tycker att alla borde läsa. Jag ska ge mig på även Farfar var rasbiolog samt den efterföljande boken Vad hände med barnen? – så fort jag hinner. Den är väldigt lätt att läsa – antagligen för att författaren är journalist – och lättillgänglig. Även om den är förfärlig och förgrymmande så är den även fantastisk. 
 
 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Om jag stannar av Gayle Forman

En februarimorgon i Oregon snöar det. Såpass mycket att skolorna stänger, men inte så farligt att Mia och hennes familj inte kan bestämma sig för att ta en biltur till hennes farmor och farfar. Det sista Mia minns är att hon sitter i baksätet på bilen och lyssnar på klassisk musik. I nästa ögonblick ser hon sig själv bli utburen ur bilvraket. Familjens bil har blivit påkörd. Föräldrarna dör genast, men Mia och hennes lillebror förs till sjukhus och Mia bevittnar det hela utifrån sig själv. 
 
Handlingen pågår i ungefär ett dygn. Under tiden får vi dels ta del av händelserna på sjukhuset, i salar och väntrum – men även av Mias minnen. Om hennes fantastiska familj, fina pojkvän, cellospelandet som förhoppningsvis ska ge henne en plats på Juilliard, vänskapen med bästisen Kim. 
 
Språket är vackert, poetiskt och enkelt flytande. Jag trodde att det skulle bli lite sentimentalt, men det är det faktiskt inte – det är humoristiskt på ett mörkt vis och väldigt kärleksfullt utan att bli just sentimentalt. 
 
Snart inser Mia, utanför sin egen kropp, att hon kan bestämma själv om hon ska överleva eller inte. Men hur fattar man det beslutet, egentligen? 
 
Rörande och gripande berättelse, tycker jag – fint berättad och föredömligt kort. Det finns ingen tid för sentimentalt svammel och det hade inte varit på sin plats ändå. 
 
 
 
 
Det verkar inte gå att köpa boken på svenska längre, men den finns att köpa på engelska här eller här. 

Tjockdrottningen av Moa Herngren

Moa Herngren vet verkligen hur det går till att skriva en berättelse som går rakt in i hjärtat. Det är fint! 
 
Detta är en kombination av berättelser som alla är sammanbundna – om ett liv i sjukdom och isolering, om mediavärlden, om mobbing och om att till varje pris slå sig fram och bli bäst. 
 
Annie Ek väger nästan 200 kilo. Hon bor ensam i sin lägenhet och har egentligen ingen i livet efter att mamman gått bort. Pappan har aldrig brytt sig om henne. Hon låtsas att hon har vänner genom sociala medier, fast det är inte alls sant. Hon är ensam, sjukpensionär och djupt deprimerad. När hon blir kontaktad av TV-redaktören Camilla som ska starta ett nytt ”livsstilsprogram” – Du är vad du väger – slår hon först ifrån sig med näbbar och klor. Men Camilla förstår vilka knappar hon ska trycka på för att få med Annie i programmet. 
 
Programledaren Johanna dövar sin smärta efter skilsmässa med shopping och sms-lån. Efter Kronofogdens löneutmätning och skuldsanering varje månad har hon inte ens råd att äta. Jo, filmjölk ibland. Men hon tar sig alltid råd att köpa ett nytt Chanelläppstift om hon behöver muntras upp. 
 
I kretsen kring programmet finns även producenten Jussi, som har helt andra saker att tänka på. Och tränaren Alex, som verkar vara reko men är han verkligen det? 
 
Det blir en enda karusell av cynism, människoförakt och fullständigt kaos. Vissa bitar är ganska roliga, vissa förskräckliga att läsa. Jag tycker att det är lite för mycket folk inblandade och att det blir lite för rörigt på sina ställen – trots detta är det en bra berättelse som väcker mycket värme (för Annie) och avsky (för de flesta andra). Det finns en hel del matnyttigt att ta med sig – särskilt nu när kanske fler än jag följer Biggest Loser VIP med stort intresse… 
 
 
Boken finns att köpa här eller här.  

Kära Barbro av Lena Ackebo

Lena Ackebos förra roman – och föregångaren till denna – heter Världens vackraste man. Jag läste den förra sommaren och blev verkligen stormförtjust. Du kan nog läsa Kära Barbro fristående utan större problem, men jag rekommenderar ändå att du läser Världens vackraste man först om du inte redan gjort det – helheten blir mycket mer förståelig då. (Vi köpte förresten Världens vackraste man till vår kinesiskafröken förra våren – hon ville läsa mer på svenska – hoppas att hon gillade den!) 
 
Här är det alltså lillasyster Barbro som står i centrum. Barbro, som lämnade sin syster Mona på Mallorca då hon träffat Världens vackraste man och beslutat sig för att lämna sin man Torbjörn hemma i Stockholm. Barbro däremot reser tillbaka till den tjusiga villan på Österlen, till läkarmaken som tidigare varit otrogen, och sonen Sladdis som fortfarande bor hemma. Där går hon och är bitter. Ja, hon tränar också. Och dricker rätt mycket vitt vin och whisky. Hon börjar tröttna på att det bara är fasaden som räknas och känner sig allmänt avtrubbad för det mesta. När hon faktiskt drabbas av känslor blir det som ett mindre sammanbrott för henne. 
 
Runt omkring finns släktingarna, vännerna, grannarna – som kräver och krånglar och vill ha. Och gör fel, framför allt. Barbro är expert på att leta fel hos andra och ursäkta sig själv, och hon är därför inte den mest sympatiska huvudpersonen. Trots det känner jag för henne – därför att jag får känslan av att hennes största problem är duktig-flicka-syndromet, där hon praktiskt taget alltid gjort det som förväntats av henne med inslag av plötslig trots. Nu är hon bitter, medelålders och avtrubbad. 
 
Samtidigt blir hon, nu när Mona lämnat Stockholm för Mallorca, ansvarig för deras dementa mor. Hon bor på ett boende i närheten av huvudstaden, och Barbro blir tvungen att resa dit. Det blir inget roligt möte, och vi får reda på mer om Barbros bitterhet

 

mot modern under berättelsens gång. 

 
Som enligt O skriver slutar boken på ett absurt och abrupt vis – det drar ner betyget med en stjärna. Jag fattar ingenting! Men hoppas att det öppnar upp för fler böcker om systrarna för jag är så oerhört förtjust i dem, på mycket olika vis. 
 
Jag kryssar ”Andra chansen! En bok som du hade tänkt få in på din sommarbingobricka 2017 men som råkade bli bortvald” i Höstbingo 2017. 
 
 

 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Saker ingen ser av Anna Ahlund

Efter Du, bara var förväntningarna naturligtvis skyhöga på Anna Ahlunds nya bok. Eller, skyhöga räcker ju nästan inte, astronoooomiska. 
 
Tack och lov – jag blev inte besviken! 
 
Vi är tillbaka i Uppsala, denna gång på (fiktiva) Sibylla Allmänestetiska Läroverk. Här finns en salig blandning unga människor. Johannes, som låter Karin Boyes dikter styra hans liv. Sebastian, som har som nyårslöfte att kyssa en ny person varje månad av året. Fride, som är så vanvettigt kär i Miriam att hen inte vet var hen ska göra av sig. Tvillingarna Aron och Linn, där Aron går natur och inte känner sig särskilt begåvad och Linn går musik och är så oerhört begåvad att hon inte heller vet vad hon ska ta sig till. Och Yodit, min favorit, som är konstnär, ny i gänget och osäker på hur hon ska passa in. 
 
Inga normer existerar i Ahlunds Uppsalauniversum. Det finns ingen heteronorm, ingen som lägger någon vikt vid folks ursprung, könsidentitet eller sexuella läggning. Det är underbart! Naturligtvis är det såhär samhället borde se ut, och att få ett smakprov på det är fantastiskt. Det är något så befriande med att det inte ens finns någon bakåtsträvande förälder eller lärare eller annan person som ifrågasätter eller diskriminerar – allt är naturligt, precis som det ju faktiskt är i verkligheten – det är fantastiskt bra. 
 
Jag kunde inte sluta läsa – såpass att jag, när jag vaknade på natten och egentligen bara, efter att ha tittat på klockan, behövde vända på mig och somna om, inte kunde låta bli att läsa ett kapitel. Så himla, himla bra. Anna Ahlund är ett geni! 
 
 
 
 
Boken finns att köpa här eller här!