Mia Skäringer, fantastiska, fantastiska skribent, skådespelerska, komiker och människa, skriver i sin blogg 16 december 2008 och i Dyngkåt och hur helig som helst:
”Jag blir så lycklig när jag tänker på att jag har hittat en man som går så bra ihop med mina barn. Det trodde jag faktiskt inte. Jag trodde nog jag skulle få leva ensam. K*ulla någon gång bortimellan kanske, men aldrig hitta någon som jag kunde känna sådan tillit och trygghet med som Danne. Kosmisk lag: när man slutar leta på ett krampaktigt sätt efter någon att leva med kommer ofta kärleken. Den stora. Först när man börjar tro att man faktiskt kan klara sig själv är man mogen för en sund, hållbar relation. Någon mer som kan skriva under på det? Visst är det så? Man letar desperat och hittar inte ett skit, man ge upp och hittar kärleken där man minst anade.”
Har läst stycket förut, många gånger, men det grep mig just lite extra av någon anledning som jag faktiskt inte kan förklara. Jag blir sån med text ibland, det kan vara en mening på GPs ledarsida som inte egentligen har något med mig personligen att göra, eller i en rad poesi som jag till slut avskydde efter överanalysering i skolan, eller för den delen en totalt banal bit ur en sångtext. Ibland bara klickar det till.
