Eeuuugghhh, jag började storgråta mitt ute i trädgården förut när pappa frågade om det kändes bra att åka hem idag. Gud vad jag är tramsig. Men jag tror att det var allting som bara fick för sig att flöda ut sådär. Det kändes inte särskilt bra att åka hem. Det känns som om alla har någon och har fullt upp med sitt och jag har liksom ingenting när jag bara är ensam hemma. Visst, jag har saker att göra, jag ska sortera bokhyllan och tvätta och gå på magnetröntgen men… det låter dumt men det känns så tomt ibland. Och nu har jag ju haft sällskap i tio dagar – visserligen på gott och ont för ibland blir jag galen också – men… ja. Fast nu känns det okej, nu har jag varit hemma i ett par timmar snart och det är väl inte så farligt. Men när jag väl börjar gråta är det väldigt svårt att sluta. Det händer inte så ofta men när det väl gör det så kollapsar alltihop.
Fick naturligtvis erbjudande om att åka en annan dag istället, men när jag väl hade packat ihop allting så kändes det lika bra att åka. Jag hade på något vis förlikat mig med det, även om det var jobbigt.
Det är så MYCKET jobbigt just nu bara.
Jag har höjt medicinen vilket alltid är lika roligt. Denna gången har jag inte mått illa och kräkts, tack och lov för det, men jag har haft hemsk ångest av och till, sådan där som sätter sig fysiskt och gör att jag tror att jag ska ramla ner och dö precis när som helst. Jag får för mig att jag inte kan få ur mig rätt ord när jag ska prata. Då och då händer det att jag nästan inte förstår vad folk säger fast det är klar och tydlig svenska och inga konstigheter. Igår var TV:n på i ett rum och radion i ett annat när jag satt och läste och jag höll på att få psykbryt för att det blev för många intryck på en gång. Jag kan sitta i vardagsrummet i Hunnebo och tänka att jag ska gå och lägga mig och nästan bli förvirrad över vilket rum det är jag ska lägga mig i, är det sovrummet i Backatorp? Eller min egen lägenhet? Eller lägenheten i Muswell Hill? (!!) Eller… nej, just det, samla tankarna, jag är i Hunnebo, det är där jag ska gå och lägga mig, det är så rummet ser ut.
När jag promenerar går jag fort, fort, fort, måste jag stanna bakom några som går långsamt när det kommer en bil får jag hjärtklappning och allting börjar svaja. Mamma blir galen för att jag travar på så in i bänken men jag måste, jag måste framåt, jag vill gå så långa omvägar som möjligt för att fortsätta röra kroppen, stannar jag så ramlar jag / svimmar / får ett anfall. Det är jag helt övertygad om.
Visst låter det knäppt? Jag hatar den här medicinen men jag vill egentligen inte byta heller för jag vill inte gå igenom insättning av antiepileptika igen.
Men jag ska säga att jag har sovit väldigt bra de senaste nätterna i alla fall, så det är ju en bonus. Vaknat tidigt men det har bara varit en bonus för då har jag kunnat peta i mig penicillinet så att jag kan äta frukost, men oftast lyckats somna om. Unheard of.
Sedan verkar ju inte antibiotikan göra ett jävla smack. Om något har det blivit värre sedan jag började. Och det gör ONT! Att inte kunna föra armen framåt eller fälla ”ner” den mot kroppen utan att pipa lite av smärta är jättejobbigt. Jag har dessutom en återkommande böld – visserligen liten – som dyker upp på baksidan av ena benet då och då, så jag är hela tiden orolig över att den ska gå sönder och jag ska förstöra möbler och annat.
Det är inte alls jätteroligt. Om man säger så.
Men men. Jag och mamma var i Göksäter på väg hem som sagt och jag spenderade för mycket pengar för denna knapra månad, men det var vettiga saker i alla fall. Mestadels. Strumpbyxor, fläckborttagningsmedel (behövs när man har exploderande bölder, ho hum), såpa, kökshanddukar, två tygorkidéer (alla blommor dör här för det är för varmt / för mycket direkt solljus), ett underbart rött stickgarn med glitter som jag suktat efter på nätet länge men som inte funnits på Göken tidigare, samt två nystan virkgarn. Det är bra att ha något att plocka med när ångesten bara attackerar.
Det sitter inte så mycket i huvudet. Faktiskt. Det yttrar sig mest fysiskt, även om det såklrt är psykiskt till att börja med men det har jag väl lärt mig att skjuta bort. När jag har att göra är det inte så farligt. Eller, det är inte farligt alls. Det är mest när jag står stilla t.ex i en butikskö eller bakom kärringar som inte kan röra på sig i en affär, eller i hissen. Men det hänger i. Jag sitter alltså inte och tänker på saker som GER mig ångest, jag bara FÅR ångest.
Jag vet ju att jag ska tänka positivt, andas i kvadrat och jag vet att jag är lyckligt lottad som har ett underbart jobb, härlig lägenhet, världens bästa familj och släkt, jordens bästa vänner – även om en stor del av dem är lite för långt bort. Men jag kan inte stoppa det. Jag vet att det är medicinen, det är klart att jag vet det, men jag kan ju inte sluta ta den för är det något jag vill slippa är det att hamna på sjukhuset för femtioelfte gången.
Friskismedlemsskapet är slut för den här gången. Det har annars varit ett väldigt bra andningshål, eller vad man ska säga, men i och med att jag bara hann dit på helgerna (det finns inget ställe som är supersmidigt att åka till direkt efter jobbet – möjligen Majorna men det är ingen höjdare) så var det inte värt det. Ska fixa kort på Sportlife på Axel D tänkte jag, men jag måste kolla att jag är berättigad till friskvårdsbidrag där genom jobbet och Linus är inte tillbaks förrän vecka 33. Men det hjälper alltid. Det hjälper att promenera också, men då får jag panik för att jag är ensam och oftast är utan leg och telefon (har bara pass som leg och det vill jag inte släpa ut på powerwalks) och vad ska hända då? Allvarligt, hur rubbad får man bli?!
Men jag ska försöka skriva ett någorlunda ordentligt mail till min neurolog imorgon och se om jag kanske kan få prata med kuratorn på neuromottagningen, eller om han kan remittera mig till någon psykolog, eller vad som helst. Helst vill jag inte ta någon medicin eller bli sjukskriven, jag vill ju fungera som vanligt men just nu gör jag bara inte det.
Och nu tänker jag busa till det och ta en cigarett. Ibland verkar det som om det dämpar det hela. Och åskan går så det står härliga till och det blixtrar så hela himlen lyser upp. Och regnar. Jag hoppas att det kanske hjälper lite i reningsprocessen.
Och ja, jag vet att det finns väldigt, väldigt många som har det värre än jag. Tro inget annat. Men jag var tvungen att skriva av mig lite, för det finns väldigt få som jag kan berätta allt detta för utan att antingen skämmas för att det känns så dumt, eller börja storgråta. Eller både och, för den delen.
Tack till dig som läst ända hit 🙂
