Författare: Annzah

Präkt-Stina dricker cocktails

 
Bubbelvatten med skivad gurka? Don’t mind if I do. Det är Präkt-Stinas favoritcocktail. 
 
Annars har hon plockat ur diskmaskinen, hängt upp tvättade träningskläder, strumpat upp håret, skalat potatis och kokat potatis till Nyttig Pajdeg och säkert något annat präktigt förutom själva träningen. 
 
Tur att hon åtminstone får ett glas vin ikväll så lite av präktandet faller av. 

Himmelske fader.

 
Det var det roligaste jag har läst sedan jag konfirmerade mig. 
 
Jag varken orkar eller hinner skriva något om just detta precis i detta ögonblick för jag är trött efter ett väldigt skönt träningspass och jag tenderar att bli lite irriterad bara jag tänker på det, men jag skulle väl rekommendera alla att läsa lite i kommentarsfältet under inlägget samt läsa HanaPees skrivelser om genus, likaså Lady Dahmers och Genusfotografens. Och Bambis med. Och säkert massor av andra som jag inte kommer på nu. 
 
Nu ska jag slänga träningskläderna i tvättmaskinen och sätta på diskmaskinen och ställa ut skorna på trappan och äta lite yoghurt och müsli. Sedan återkommer jag 😉 

God, eh, morgon?

Gud vad jag älskar att bli väckt av ett SMS där det står ”Är du vaken?” – som tur var var det pappa så jag kunde med gott samvete svara ”Nu är jag det ;)”. 
 
Men det var väl lika bra, klockan var kvart över tio och jag kan ju inte sova hela dagarna heller. Och imorgon blir det upp tiiiiidigt, så det är lika bra att jag somnar i någorlunda vettig tid ikväll. 
 
Har ätit lite frukost i alla fall, det blir väl ordentlig lunch om någon timme och sedan åker jag till Friskis. Slipper i alla fall stanna och handla, jag ska göra Quiche Lorraine ikväll och pappa ville ha ett glas vin till, så då får han handla mjölk och ägg och tomater när han ändå är vid Coop så slipper jag gå av på Backaplan och traska runt med väska full av träningskläder och skor och handduk och grejer. Praktiskt med teamwork… 
 
Vet att det egentligen är alldeles för tidigt för Citalopramen att ha tagit effekt – jag har ju bara tagit tre tabletter dessutom – men de senaste dagarna har jag känt mig mycket lugnare inombords. Visst, jag har somnat sent på nätterna, men jag har sovit väldigt gott när jag väl har sovit, tycker mig känna att vilopulsen har sjunkit, att koncentrationen blivit bättre liksom humör och kreativitet och fysisk energi. Visst är jag sömnig mest hela tiden, men inte sådär hemskt slutkörd. Gäspar gör jag ju jämt ändå liksom 😉 
 
Vamos till Högsbo imorgon bitti, får besök på kvällen men åker nog hit på fredag igen, sjukt tråkigt att se På spåret-finalen ensam! Får se hur jag gör med helgen, beror lite på inväntat svar från någon. 
 
Nä, nu får vi sätta lite fart här. Eventuellt tidsinställer jag något under dagen för jag har en massa att skriva om… 

Stillsam tisdag…

Det blev en väldigt stillsam dag idag. Eller ja, jag bloggade väl okej 😉 Köttbullsmacka med smörgåsgurka till middag, avokado och tomat till kvällsmat… nice.

Imorgon blir det träning, vet inte om jag kör för- eller eftermiddag – men det ger väl sig beroende på hur länge jag sover – eller snarare när jag somnar ikväll.

Lite Sims nu och sedan läsa en stund. Hittade Knut K Selma Johansson med rätt att leva av Slas i bokhyllan i vardagsrummet igår, en kort liten historiett så den ska jag se om jag inte blir klar med på en liten timme eller så. 

Ska fixa någon form av middag imorgon som eventuellt kan värmas upp på ett praktiskt vis då mamma ska på föredrag med Paolo Roberto och inte vet om hon får mat eller när hon kommer hem så jag tar Ansvar som den vuxna människa jag ska föreställa. Funderar på potatis- och purjolökssoppa och något gott bröd. Eller kanske köttfärssoppa? Det vet jag inte om jag har lagat själv någon gång. Eller chili, eller någon annan god gryta… ja, vi får se. 

 

Eller paj. Mmm. Alltid gott… 

2013: 16 – The Bell Jar av Sylvia Plath

 
Hittade ingen bild på min utgåva som jag köpte på Stables Market år 2000 så jag valde den snyggaste framsidan jag kunde hitta helt enkelt… 
 
Grejen med The Bell Jar är att man liksom inte kan skriva så mycket för den är ett sådant mästerverk och dessutom så självbiografisk. Den kom ut en månad innan Sylvia lyckades med att begå självmord. 
 
Men lite kort då. Esther Greenwood är nitton år, från Massachusetts, och har fått praktik på en damtidning i New York i en månad under sommaren. Här träffar hon en hel massa nya människor och bildar sig nya erfarenheter, och under tiden får vi höra om hennes minnen från barndomen, om hennes far som gick bort tidigt och hennes pojkvän Buddy.  
 
När hon återvänder till Massachusetts efter månaden i NYC kraschar hon ihop totalt. Hennes mamma släpar med henne till en läkare när Esther inte klätt på sig eller tvättat sig på tre veckor, och till slut hamnar hon på mentalsjukhus där hon bland annat får elchocker. Efter att hon återvänder till hemmet försöker hon begå självmord flera gånger och hamnar till slut på ett annat sjukhus  (samma som Susanna Kaysen i Girl, Interrupted var på för övrigt, McLean i Belmont, Mass.) där hon träffar Dr Nolan, en läkare som hon får förtroende för. Hon får mer elchocksterapi samt insulinbehandling, och saker och ting blir sakta men säkert bättre. 
 
Romanen slutar med att Ester går in i rummet där mötet ska hållas för att bestämma om hon blir utskriven eller inte.  
 
Detta är ett magnum opus. Jag gillar Plaths poesi också, men denna sorts prosa är så bra. Jag gillar hennes prosa överlag, har hennes dagböcker + brev på tur att läsas och hon hade ett sådant flytande, fantastiskt språk. Man blir dessutom tillbakaflyttad till de pretentiösaste tonårsåren utan att hinna blinka 😉 

2013: 15 – Namedropper av Emma Forrest

 
Namedropper läser jag med jämna mellanrum, och så även i år. Det var nog ett par tre år sedan sist i och för sig. 
 
Det är en väldigt rolig och extremt neurotisk skildring av sextonåriga Viva Cohen som bor hos sin ultragay morbror Manny då hennes mor gav sig av för att finna sig själv när Viva var liten. De två är besatta av Elizabeth Taylor och gamla filmer. 
 
Vivas bästa kompis Treena heter egentligen Katerina och är svensk, ”men hon tar det bra”. Hon kan knarka hela nätterna utan att bli trött, hon äter minst ett halvt kilo sallad varje dag. 
 
Vivas andra bästa kompis heter Ray och är popstjärna. Han är även kompis med Tommy Belucci som är reporter på NME. Känns det realistiskt än? 😉 
 
Viva får ett infall att åka och se Ray spela i Edinburgh istället för att sitta en tenta hon borde – och där träffar hon den fantastiske Drew, som är förband åt Ray och vars musik är fruktansvärt dålig. På någon vänster lyckas hon följa med Drew till hans hotellrum, där han dricker ett par flaskor vodka och röker några baket B&H och de pratar om livet halva natten tills han däckar. 
 
Några veckor senare hittas hans kläder längst ut på Brighton Pier. 
Som ni hör är det här en totalt skruvad roman. Men den är extremt bra ändå. Allting måste ju inte vara realistiskt – men det roliga med att denna är så surrealistisk är att vissa bitar är så extremt realistiska, så att säga. Beskrivningarna av London, och särskilt Camden, och skolan och pretentioner och neuroser är så spot on att man ryser. 
 
Kommer jag att läsa om den? Garanterat om ett par-tre år igen. 

Femtio nyanser hit och dit…

Det är väl ingen som undgått crazen runt E L James Femtio nyanser-serie? 
 
Jag tycker att vart jag än går och åker är det någon som läser den eller skriver om den eller pratar om den eller diskuterar den… känns som när femte Harry Potter-boken och de två efterföljande kom ut – visserligen var jag också intresserad då, men det är liksom samma hysteri. 
 
Jag är inte det minsta lockad. 
 
Inte för att jag tycker att det är direkt jobbigt att läsa sådan litteratur även om det kanske inte är något jag medvetet väljer, men jag är bara inte det minsta lockad. 
 
Sedan är det ju inte så att allt jag läser och hör och ser är positivt heller, så menar jag ju inte alls. Men det är bara ingenting som har fått mig att bli särskilt intresserad överhuvudtaget. 
 
Fast sedan får jag ju för mig sådana där saker ibland, att jag bara måste läsa något för att det är popkultur och man ”ska” ha lite koll. Det var ju så jag resonerade med Harry Potter som jag älskar, och likaså med Twilight som jag inte kan påstå att jag älskade direkt, men var någorlunda underhållen av. Kommer inte att läsa om dem om man säger så, men andra boken höll mig vid liv över Atlanten. 
 
Men – någon som kan ge mig ett gott argument för att läsa dem? 

Familjen Mazetti – Den första kärleksunionen och kiltpolaren

 
Sven-August är jätteduktig. Han är född i Jungfruns tecken och är därmed väldigt prydlig och ordningssam – bäddar sängen och skrubbar duschen och städar köket fast de har hembiträde. Tidigare idag började han även rensa ogräs. Det visste jag inte ens att man kan få dem till att göra. 
 
 
 
Löser korsord gör han också när Katarina är på jobbet. Undrar ni varför de bara har tre matsalsstolar? Kronofogden kom och snodde en för jag hade glömt hur man betalar räkningar. De ska köpa en ny snart. 
 
 
Normalt skulle jag inte genera Sven-August på detta viset, men det är första gången han står upp på toaletten på hela tiden jag har spelat med dessa två så jag var tvungen att föreviga det. 
 
Här hade jag en väldigt fin bild av när Sven-August kastar sig över Katarina när hon kommer hem från jobbet, men den försvann på någon vänster så vi får titta på vad som hände efter själva attacken. 
 
 
Efteråt somnade de tvärt och drömde om… sig själva. 
 
Ett gäng andra bilder har försvunnit, men jag kan meddela att medan denna kärleksunion skedde hade Sven-August bjudit in en kille i kilt som var ute och badade i spa-tunnan men han tröttnade framåt 5 på morgonen och gick hem. 

Meet the Mazettis

 
Här är de, minsann! Tror att jag är lite förtjust i Sven-August. Katarina blev lite tråkig, eller väldigt tråkig, jag hade inte riktigt tänkt mig henne så men det blev så i alla fall. Nevermind. 
 
De har blivit väldigt kära i varann och Woo-Hoo:at några gånger vid det här laget, men eftersom bådas aspirations är kärlek och romantik så är de lite slampiga och på aspiration-uppgifterna kommer det upp att de typ vill vara kära i tre samtidigt, kyssa fem andra simmar på en dag och Woo-Hoo:a med tre simmar. Detta är naturligtvis inte okej för jag har ju tänkt mig att dessa två ska skaffa barn. I och för sig är barnen rätt jobbiga, socialen brukar komma och ta mina om jag inte minns fel. 
 
Vi får väl se hur länge jag orkar hålla på, men det är rätt roligt att ta snapshots. En gammal bloggbekant till mig hade en hel blogg om sina Sims, det var sjukt rolig. Ett av hennes hus blev The Castle of Sluttery för alla som gick in där blev genast jättelösaktiga och låg runt hejvilt. 
 
Funderar på att göra ett par familjer till… it’s not like I don’t have the time 😉