Författare: Annzah

 

Naturligtvis sträckläste jag denna när den hade landat i brevlådan hemma hos mig igår. 

 

Fast jag lyckades faktiskt pace:a mig – läste 69 sidor på eftermiddagen och resten när jag hade gått och lagt mig. Fint så! Och på vissa ställen skrattade jag så att jag fick plocka fram kudden och stoppa ansiktet i den. 

 

Det är så jefvla roligt. Men även ömt och ödmjukt – och som alltid med världens största skopa självdistans. Vilket väl är det som gör Backman så fruktansvärt fantastiskt rolig – han erkänner sina egna fel och brister, även om han inte alltid erkänner att de ÄR fel och brister. 

 

Kan man göra annat än att rekommendera? Näpp. Och jag tycker nog att jag själv har lärt mig ett och annat om världen också 🙂 

 

 

 

 

 

En så fin barnbok att det är inte klokt! Och en av dem som bara blir roligare när man läser den som vuxen för man förstår vissa av de invävda skämten. 

 

Så. Möt familjen Pip-Larsson. Eller, Larsson heter de förstås egentligen. Det är mamma, som spelat Shakespeare i sin ungdom, pappa som är uppfinnare, Desdemona, Miranda, Rosalinda, Lars, Knut och Patrik, och så lilla Ofelia (Lilla O). Märks det att mamma valde flicknamnen och pappa pojknamnen, kanske? 

 

Lasse – eller Lars Larsson Pip – är berättaren i denna vidunderliga historia, där familjen ärver två ardennerhästar och två stora bryggvagnar efter bryggaren på gården som går bort. De bor redan extremt trångt, Lilla O sover i en byrålåda, så när de kommer på att de borde bygga om bryggarvagnarna till husvagnar och ge sig ut på turné för att sälja pappa Patriks eminenta uppfinning Pip-kastrullen – som man kan koka tre saker i samtidigt och som tjuter när det är klart! – och sagt och gjort. När skolan slutar ger de sig av mot Norrköping och moster Bella som driver en  mangelbod. Men mystiska saker börjar hända… 

 

Alltså detta är ett mästerverk, kom ut 1949. Året därpå kom Nu seglar Pip-Larssons ut men den tror jag inte att jag har läst. Några år senare kom böckerna om Pip-Larssons yngsta, Pysen och Lilla O, som är SÅ gulliga. Syskonen är ganska mycket äldre, så de har nöje av varann. Jag minns särskilt när de ror till Möja i hallen i tvättfaten… 

 

Sätt denna i händerna på alla barn och läs den förresten själv också. Lysande! 

 

Åh, kära Katarina. Varför ska du inte vara med i På spåret? Du och Stefan är ju en stor behållning! 

 

Min idol alla kategorier liksom. 

 

Denna har jag läst en gång tidigare, men jag var nog trött eller något för jag kommer inte ihåg att jag uppskattade den sådär jättemycket, blev nästan lite besviken. Men det blev jag ingalunda igår kväll när jag plöjde den 🙂 

 

Vi befinner oss på ett kryssningsfartyg som åker ifrån Santiago till Antarktis, via Eldslandet och lite andra ställen. Vi träffar Tomas och Wilma, som är på kryssningen av lite olika skäl, och Alba, en mycket berest dam i sjuttioårsåldern som har gjort ungefär allt man kan göra i livet. Nu skriver hon en bok, om oarternas uppkomst och hur människor och djur liknar varandra. 

 

Vi träffar även elefantsälar, leopardsälar, pingviner högt och lågt och de andra passagerarna på båten. Två gifta par, ett par systrar där den yngsta är extremt hunsad av den äldsta, och ett par damer i 60-årsåldern som vill skaffa sig ett par stadgade änklingar. Och så skeppsläkaren Sven och killen bakom baren och lite annat löst folk. 

 

Tomas och Wilma utvecklar en nära relation, men det är inte rättfram kärlek. De hamnar bredvid varandra på planet från Paris till Buenos Aires där de ska byta plan till Santiago, och utan att mena det somnar båda och vaknar kind mot kind. Det är lite av ett hatkärleksförhållande för de går rätt ofta och stör sig på varandra. Wilma har en hemlighet som hon inte vill ska komma ut… men det gör den ju förstås till slut ändå. 

 

SÅ rolig och även rörande. Heja heja! 

 

(Hmm – när jag skriver titlarna på engelska betyder det att jag har läst dem på engelska. Försöker alltid hitta ”rätt” omslag också men ibland är det inte så lätt, som om en speciell utgåva har kommit ut t.ex för en tidning eller så. 

 

Jag står fast vid att Maeve Binchy är en av de bästa historieberättarna vad gäller ”mänskliga” historier. Definitivt. Folk i boktråden på forumet retar mig och säger att jag läser tantböcker 😉 med glimten i ögat, förstås! 

 

´Denna är låååång. 600 sidor ungefär i pocketversionen. Men den känns inte så lång, förutom när man tappar den i ansiktet om man läser i sängen. Vilket jag är fantastiskt bra på. En av anledningarna till att jag undviker inbundna böcker… haha. 

 

I prologen till Light a penny candle får man veta att huvudpersonerna Aisling och Elizabeth kommer att mötas på en trappa till tingsrätten. Sedan spolar vi tillbaks tjugo år, till när Elizabeth blir evakuerad från London 1940 – till hennes mammas barndomsvän, Aunt Eileen, hennes man Sean, Young Sean, sjuklige Donal, Emmett, Niamh och Aisling förstås. De två är jämngamla och blir oskiljaktiga under åren som Elizabeth bor hos dem. 

 

Men så tar kriget slut och efter fem år återvänder Elizabeth till London. De skriver brev ganska flitigt (vilka man får läsa som del av handlingen) och träffas ett par gånger, men inte ofta. Tills omständigheter gör att Aisling flyr till London, där Elizabeth jobbar i en antikaffär samtidigt som hon undervisar i konst. I butiken jobbar även Johnny Stone, det tjusigaste hon någonsin har sett. 

 

Det är en kanonhistoria. Också i denna fäster man sig vid vissa personer som man sedan avskyr, men det är ju bara ett tecken på bra historieberättande, eller hur? Jag hade faktiskt glömt av slutet, jag visste på ett ungefär men fick för mig att det var på ett helt annat sätt, men icke. 

 

Därmed var den spännande även denna gång 🙂