Lying with you on a Tuesday morning

Nej, jag vet verkligen inte varför det blir så hopplöst dåligt bloggande på kvällarna. Kanske för att det känns lite asocialt? Jaja, från och med i eftermiddag finns det ingen som kan bli upprörd över asocialitet, så det kanske blir bättre? 
 
När jag har kommit hem i eftermiddag hade jag tänkt färga håret. Jag råkade köpa en väldigt ljus färg, så vi får väl se, det kanske blir Kissie-för-två-år-sedan-look-alike-varning. Eller, råkade, jag gjorde ju det medvetet och jag vet inte riktigt hur jag tänkte – men äh, det går ju i alla fall alltid att färga över ljust. 
 
 
Sovmorgon. Jodå. Jag trodde inte att jag hade somnat om efter att jag vaknade tjugo i åtta och tänkte morna mig lite. Sedan var klockan tjugo över nio. Hoppsan. Visst är det sjukt skönt, men jag skulle ju tusen gånger hellre behöva gå upp klockan fem och gå till jobbet. 
 
Jaja. 
 
Jag tänkte att jag skulle försöka äta ordentligt framöver, vilket jag faktiskt har gjort de senaste tio dagarna eller så – men jag faller så lätt tillbaks. Får försöka bunkra upp med sånt som är lätt att äta och kräver minimalt med ”lagning” till att börja med. Och se till att ha roliga saker att göra så jag inte brakar ihop totalt igen. Men – det blir ju hur som helst inte bättre av att jag inte äter! 
 
Men tills dess tänker jag ta det piano. Det ösregnar så man behöver inte känna sig skyldig för att man sitter i nattlinne klockan halv elva… inte så värst, i alla fall. 
 
Har ännu inte försökt mig på landskapen och delstaterna. Det kommer när jag har vaknat lite mer… kanske. 
 
 

Fritidsproblem

Jag har fått för mig att jag ska utmana mig själv på två helt onödiga saker idag. 
 
Nämligen att lista alla Sveriges landskap samt alla USAs delstater på tid. 
 
Fråga mig inte varför. Delstaterna kommer nog ta väldigt lång tid… landskapen borde man väl klara på ett par minuter om man inte får hjärnsläpp? 
 
25 landskap. 
 
50 delstater. 
 

Jag gillar mat.

 
Äter sällan bakverk egentligen, men Fröken Olssons brownie är så vansinnigt god. Obs – samma som på Condeco. 
 
 
 
En suddig potatisgratäng. Chiliost och brie uppepå visade sig vara ett vinnande koncept. 
 
 
 
Måltid. Tomatssallad är totally underrated. 
 
 
 
Gjorde en liten bruschetta till nattamat. Gott! 
 

2013: 196 – Lex bok av Sara Kadefors

 
ÅH vad glad jag är på vem det nu var som valde denna till GPs bokcirkel i höst! Jag hade läst lite om den redan innan listan kom ut, och tyckte att den lät jätteintressant och värd att låna på biblioteket – men nu fick jag läsa den i alla fall 🙂 
 
Jag tycker av förklarliga skäl att bloggfenomenet är extremt intressant. Hade det skrivits en bok om reload / dagbok på nätet för femton år sedan hade de lesta huvudkaraktärerna varit mellan 25 och 55, med några få undantag både neråt och uppåt i åldrarna. Det var just dagböcker, visst kunde det dyka upp länkar och diskussioner om gällande åsikter och klimat und so weiter, men det var absolut inte som det ser ut idag. 
 
Är jag glad att det har utvecklats? Ja, absolut, för det har kommit fram några riktiga stjärnor. Tyvärr har det kommit fram några riktiga svarta hål också (alltså, sorry, no pun intended!!), men man får ju ta det goda med det sämre. 
 
Här behandlas i alla fall bloggfenomenet mer som det är nu än då – även om jag inte vet om det är helt och hållet realistiskt på sina ställen… 
 
Lex går tredje året på gymnasiet och tycker att alla är ytliga och dumma i huvudet, förutom bästisen Jonatan. Allra värst är kanske Miranda i klassen, som bloggar och har massor av följare. Lex kräks på sådant. 
 
Tills hon en dag av olika skäl får för sig att skapa ett alter ego, Maya, som bloggar om sin svåra uppväxt med en kriminell pappa – som plötsligt skjuter genom bloggvärlden och hela Sverige talar om. Jonatan klär ut Lex till Maya och fotograferar henne i olika situationer, men ingen ser att det är hon. Detta är en problematik för mig – okej, de flesta som läser känner ju inte Lex, men nog sjutton skulle åtminstone hennes morsa känna igen henne på bilderna? 
 
Det finns lite andra saker som känns orealistiska – jag kan förstå att Maya-bloggen sköt i höjderna på något vis (se Hanna Widerstedt), men det startas en annan, högst ordinär blogg på ett annat ställe i handlingen, och de allra allra flesta vanliga tjejer som börjar blogga blir inte stjärnor med tusentals följare över en natt. 
 
Men det är ändå en bra och ganska rolig historia på sina ställen. Jättesorglig på andra, visserligen. Men jag vet inte, det kanske kan fungera lite som en ögonöppnare för vissa somliga grupper. Hoppas det. Sara Kadefors skriver bra, språket flyter och precis som i Sandor / Ida så känns dialogen mellan tonåringar och deras lärare och föräldrar realstiskt – det är så jag tycker mig höra Lex contemporaries prata på bussen och sådär. I alla fall de intelligenta 😉 
 
Hoppas att detta blir något av en obligatorisk ungdomsbok. Passar lika bra att läsa i högstadiet som i gymnasiet – kanske till och med i 6:an. Jag gillar!