Författare: Annzah

 

Detta var Lou och Lauras bibel när vi bodde i Whitechapel och jag ba’ men vad är det för speciellt med DEN då? 

 

Tills jag la nävarna på den och låg vaken en hel natt och bläddrade och läste… den är ljuvlig. 

 

Det är ju en kokbok – men inte i den bemärkelsen att det är en massa bilder i. Det är det inte. Inte en enda. Och den är massor av hundra sidor tjock. 

 

Här finns allt man behöver läsa om mat. Allt ifrån fettsnålt till vegetariskt till barnmat till festmat. Och det är så välskrivet och underbart att man liksom bara vill börja om från början när man är klar… 

 

Man måste ju inte läsa varenda ord heller. Kapitlet om mat för bebisar och småbarn är ju inte så intressant för mig kanske, men kapitlen om sommarmat och sådant… mmm! Jag har precis ätit en festmåltid bestående av fiskbullar men blir hungrig bara jag tänker på How to eat. Härlig!

 

Bara det att Louise som varit vegetarian i hela sitt liv är den enda jag vet som kan laga gott lamm (med något undantag) tack vare How to eat gör ju inte direkt att jag tvivlar på den 🙂  

 

((Undrar vad som ska få bli bok #200 för året? Vad tycker ni?)) 

 

Kokböcker, you sez? Ja. Jag bestämde typ 2009 när jag började ”föra dagbok” över vad jag läser att kokböcker med ett narrativ får vara med. Jag menar – Vår kokbok skulle ju inte räknas, men Nigella, Jamie och Nigel, till exempel, kan ju skriva flera sidor utan ett enda recept, så de får faktiskt vara med – särskilt som jag läser dem från pärm till pärm, och inte bara slår upp recept. Det är väl fair and square? 

 

Detta är nog min favorit-Nigella, förutom How to eat, men det är ju en helt annan sak vad gäller matskriveri. Jag minns att jag impulsköpte den när jag stod i kön för att betala min lunch (?) på Tesco Metro vid jobbet och de hade den för typ £15 istället för £25 när den var rätt ny. Och slukade (!) den, typ samma kväll. 

 

Den är så ljuvlig! Det handlar alltså om snabba recept, och även sådant som kanske tar lång tid men sköter sig själv, typ långkokta grytor. 

 

Det är rätt mycket pasta och mexikanskt, av naturliga skäl. Pastarätter går ju fort – och vem har inte tid att steka upp en quesadilla och öppna en burk salsa? Med Nigella får man fuska där det behövs. Man måste absout inte hacka ihop någon salsa själv, eller göra egen pesto, hinner man inte finns det alltid färdiga alternativ. 

 

Vissa grejer är pinsamt enkla men fantastiskt goda – till exempel Green eggs and ham – varför har jag aldrig tänkt på att blanda pesto i omelettsmeten förut? Pizza på naanbröd är mycket godare än på tortillabröd. Bara jag ser bilden på Butternut and potato soup blir jag döhungrig. Und so weiter. 

 

Jag lagar sällan efterrätter, och det är inte ofta jag bakar heller – men jag skulle hemskt gärna prova Butterscotch fruit fondue – för att inte tala om No churn Margarita ice cream! Den senare är nog det jag allra helst vill testa – det ser SÅ gott ut på bilden! – men jag går ju inte och köper en flaska tequila och en flaska Cointreau eller Triple Sec för den sakens skull, så jag får se till att ha en anledning till att a) äta glass och b) dricka cocktails! 

 

Nästan alla recepten ur boken finns på nätet verkar det som, men detta är en sådan där bok som man gärna vill ha i händerna och gärna kladda ner lite grann i köket. Lite smetkladd på sidan mittemot ett kakrecept eller lite tomatfläckar mittemot receptet på Pasta Puttanesca är enbart charmigt. 

 

Vilken klassiker alltså. 

 

Jag minns att min engelsklärare på högstadiet satte den i händerna på mig… jag var väl kanske inte riktigt övertygad om att det skulle vara min grej, men det var det ju. 

 

Boken utspelar sig i Tulsa, Oklahoma, 1965 (har jag forskat fram i efterhand) – den skrevs 1967 av Susan E Hinton som fortfarande gick i high school vid tillfället. 

 

Berättare är Ponyboy Curtis. Ja, han är döpt till Ponyboy. Pony bor med sina storebröder Sodapop (yep, dopnamn det också) och Darry sedan deras föräldrar dött i en bilolycka. Tillsammans med sitt gäng – Sodas bästis Steve, skämtaren Two-Bit, den riktige gangstern Dallas och lille Johnny Cade utgör de ett av ”greasers”-gängen i Tulsa. Deras fiender är ”the Socs” – de rikare ungdomarna. Greasers-gänget spenderar mesta delen av sin tid på gatorna, ibland i slagsmål, ibland inte. De bär alla vapen – främst i självförsvar. Johnny har nyligen blivit mycket svårt skadad av ett gäng med kniv, och när boken börjar har detsamma hänt Pony. 

 

Kriget mellan greasers och Socs är alltså inte som typ i Grease, utan det är riktigt allvar. 

 

Efter en kväll på bio där Pony och Johnny börjat prata med ett par soc-tjejer i all gemytlighet blir Pony och Johnny attackerade av ett gäng socs i parken dit de tagit sin tillflykt efter att Darry slagit Ponyboy till marken för att han kom hem försent. Soc-killarna tror att de har försökt sno deras tjejer och ska hämnas… 

 

Detta får ödesdigra konsekvenser som resulterar i att Pony och Johnny måste fly stan – och det kvickt. 

 

En av de mest spännande och sorgligaste ungdomsböckerna som finns, skulle jag vilja säga. Den är skriven på ett enkelt språk, så att säga – mycket slang och sådär – men det gör ju bara att det känns extra realistisk. Lägg därtill faktumet att Hinton var i killarnas ålder när hon skrev boken, under samma tidsperiod. Den var ämne för massor av bannlysningar och allmän hysteri i amerikanska skolor när den kom ut då den diskuterar rökning, alkohol, brottslighet och är skriven med en faslig massa svärord – men jag tycker att alla ska läsa den. Det är inte bara en riktigt bra historia, utan jag vill påstå även ett sorts monument över tiden som var. 

 

Man kan lära sig mycket om familj, kärlek, empati och vänskap av The Outsiders. 

 

((Boken har filmatiserats med typ halva Brat Pack i rollerna – titta här – jag har inte sett den men vill gärna!))