Författare: Annzah

2013: 195 – Svartvintern av Marianne Cedervall

 
Svartvintern är den fristående uppföljaren till Svinhugg (var det verkligen så länge sedan jag läste den? Det känns som om det var typ i somras). Jag rekommenderar nog faktiskt att man läser Svinhugg först,l för att få sig en lite bättre uppfattning om Hervor och Miriam, och om vad som hände på Gotland den där sommaren. 
 
Nu, efter att de bådabott hos sina döttrar i USA i några år, har Miriam hamnat i den norrländska by där Hervor är uppvuxen och där hon själv arbetat som läkare på vårdcentralen. Hon skickar ett desperat SMS till Hervor på andra sidan Atlanten, och hon kastar sig förstås på första bästa plan för att se vad det kan vara som har fått Miriam att hamna i den lilla byn i Lappland, där alla är släkt med alla och de flesta vet mer om en än man gör själv. 
 
I byn finns ett gammalt hotell, som ägts av den äldre mannen Sigfrid. När han dör i Stockholm testamenterar han alla sina ägodelar – inklusive hotellet – till den berömde operasångaren Ralph. Ingen förstår riktigt varför, men exekutorn bekräftar att testamentet är korrekt, så Ralph åker för att titta på sin nya fastighet. Sliten och dan är den, men han planerar att rusta upp och göra om den gamla byggnaden till ett spahotell tillsammans med sin partner Eric. 
 
Just det. Partner Eric. Det där med homosexualitet är inte sådär jättevälkänt i mörkaste Norrland. 
 
När Ralph börjar gå igenom källaren gör han ett makabert fynd. 
 
Och vad var det egentligen som hände med Miriam? 
 
Hervor kallar sig ”lapphäxa”, och besitter vissa bevisade ”magiska” egenskaper, som hon även försökt lära ut till Miriam – det var på ett retreat gällande affirmationer och liknande som de träffades, men Miriam vill inte längre befatta sig med det. Fast hon kanske måste? 
 
Så – detta ÄR ju en deckare, det går inte att kalla den något annat, men den är lite småputtrig på samma gång som den är mörk, mörkret under Norrlandsvintern sätter verkligen prägel på känslan i romanen. Den är dessutom väldigt rolig på sina ställen, och de gamla damerna Tant Uhv och Gerda är vansinnigt komiska – om än djupa – karaktärer. 
 
Riktigt bra! Glad att jag hittade den på loppisen för jag hade förmodligen glömt att leta upp den själv. 

Jag går galen!

Det sitter någon vid bordet bredvid som jag känner. Eller, nej, inte känner för då hade jag ju vetat vem det är, men jag känner IGEN honom något så förskräckligt, och jag tror att han känner igen mig också. Jag känner igen ögonen, de är väldigt väldigt ljust isblå, och slägget och överhuvudtaget hur han rör sig. 
 
Arsenaltröja. Försöker komma på om jag känner något Arsenalfan i Göteborg, så vitt jag vet? Tror inte det. 
 
Har inte jobbat med honom. Ingens lillbrorsa eller pojkvän. 
 
Kan vara så enkelt att han bor i närheten av mig och ofta tar samma buss, eller något sånt. 
 
Men SHIT vad störande det är att inte kunna placera folk! 
 
Och jag kan ju inte med att fråga, och uppenbarligen inte han heller. 
 
Känner för att ta ett kort på honom så jag kan fundera senare, men det kan jag ju inte göra. 
 
ARGH. 

Ännu ett fynd

 
Armband. Jättefint, målade små… kulor, kan man säga, men ytan är gummerad så färgen kan inte flagga, som den gärna gör på porslin och glas (och plats för den delen). Har börjat intressera mig för armband, ibland blir jag mest störd av dem, men detta verkar funka lika bra som mitt svindyra från Rusta… 

Utflykt till Ullared + Ätrafors i bilder

 
80-talsnostalgi – Jane Hellen-schampo!! Obs, notera typisk Gekås-hylla – lite Barnängen, Dove och V05 slängda sådär snyggt haphazardly. 
 
 
Dagens chock – jag trodde att jag hallucinerade. Stannade utanför sportbaren för att knyta kängan, tittar upp och får syn på – en signerad Southamptontröja! Minst fyra år gammal är den också. 
 
 
 
Det där med att köa in är allvarligt överreklameraat. Jag tror egentligen att man bara köar first thing på morgonen, jag har köat EN gång i hela mitt liv, och då har jag varit där väldigt mycket pga se nedan. 
 
 
 
Jag gillar brieost. Särskilt billig brieost. 
 
 
 
Detta har vi redan pratat om. Hihi. Den är sådär skön och tunn också. Men jag kan ju inte ha på mig den om jag sitter med datorn bland folk, det skulle se vansinnigt töntigt ut. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vi åkte och hälsade på farmors föräldrahem (det är fortfarande släkten som äger det så vi var inte inne och sprang i okända människors trädgårdar, fast pappa och hans bror har sålt sina delar) där jag spenderade stora delar av somrarna som barn, samt kollade in Dammen lite.
 
Bakom träden på bilden på mamma är Udden, där vi fick lov att tvätta oss för det fanns ingen dusch i huset (fast det fanns rinnande vatten alltså så man kunde tvätta sig, men var det hårtvätt och grundligare tvagning på gång så skedde det i vattnet, no matter hur varmt eller kallt det var. Det är en liten avskild strand kan man säga (en väldigt liten strand) – det var dessutom där jag lärde mig grunderna i simning. 
 
Visst är det vackert?