Annzah

Tidigt ute, för en gångs skull…

Ja, jag vet, det är två månader och en dag kvar till julafton, men jag har faktiskt beställt två julklappar åt mamma och pappa idag.

Så är det gjort, liksom.

Tyvärr kan jag omöjligt skriva vad det är för jag vet inte om de halkar in här någon gång.

I alla fall så köpte jag en julklapp till mig själv också. De kan ju få den och slå in, så gör vi ibland 😉

Så snygg! Finns en massa andra motiv också, men jag får testa med en först så att jag inte blir allergisk. Det hade varit alldeles för lätt att bara klicka loss på allihop för det facila priset 59:- – men jag får bärga mig…

Har upptäckt att jag trivs väldigt bra i t-shirt-top-kjol-och-stövlar, det visste jag inte! De andra topparna på Gekås var inte så snygga – eller ja, det var en där det stod Love is the new black som var lite halvsöt, men färgen var inte så kul. Jag får se om jag hittar något på Tradera kanske. Har budat på ett litet Cath Kidston-linne för 2:-… och ett par kjolar för typ en femma. Hade glömt hur roligt jag har åt Tradera / eBay-shopping!

2013: 201 – Ya-Ya-flickornas väg till fullkomlighet av Rebecca Wells

Jag köper mig fri med det jag skrev förra året om denna boken – hade glömt att jag redan hade skrivit om den, men det kändes bekant och när jag väl börjat skriva hittade jag detta och upptäckte att jag hade skrivit ungefär samma sak. Så så gör jag.

Den är i alla fall jättefin! Jag vill bara ha mer om Ya-Ya-flickorna och deras avkommor, men det verkar väl inte så troligt nu. Tyvärr!

2013: 200 – Adrian Mole and the Cappuccino Years av Sue Townsend

Parám param parám, nummer 200! Fast inte kronologiskt, det ska jag villigt erkänna, men jag har flera att skriva om och då vlde jag att sätta denna som #200 enbart för att det är en av mina favoritböcker.

Sue Townsend alltså. Hon är en av världens roligaste människor. Och Adrian Mole är en av världens bästa karaktärer. Herregud.

Jag läste första boken om Adrian, när han är 13 3/4, på högstadiet – det kan ha varit den första ”riktiga” bok jag läste på engelska utan att den var anpassad, så att säga – och sedan dess har jag följt honom hela vägen, från Ashby-de-la-Zouch till Oxford till Nigeria till London tillbaks till Ashby-de-la-Zouch och Rat Wharf… och så vidare. Han upphör aldrig att vara den pretentiösa pseudointellektuella Adrian som vi alla känner och älskar och tur är väl det.

Här har Adrian flyttat till London och jobbar som kock på kändisrestaurangen Hoi Polloi, som serverar fruktansvärt äcklig mat. Han bor ovanpå restaurangen och har en hög konserverade ärter som skrivbord. På helgerna åker han hem till sina (och Pandoras) föräldrar som utövat partnerbyte med Braithwaites, lillsyrran sladdbarnet Rosie som ser ut som en Spice Girl – och sin lille son William, vars nigerianska mamma JoJo har lämpat över vårdnaden på Adrian – fast i praktiken på hans mamma.

Pandora blir invald i Blairs regering och Adrian blir TV-kock. Need I say more?

Och – vem är tonåringen som slår sina lovar runt huset på kvällarna?

Ett skratt på varje sida. Minst. Så fruktansvärt välskrivet – som allt annat av Townsend.

Högar och högar

Igår när det började dra ihop sig till läggdags tänkte jag att jag sulle se om jag kunde hitta något kul att läsa.

Det slutade med en hög på sisådär trettio böcker.

Men – jag insåg att när jag läst om dem nu (eller läst full stop) så kan jag nog ge bort de flesta. Faktiskt. Och det behövs… det är väl något år sedan jag gjorde mig av med massvis, men jag har ju en tendens att fylla på lite hejvilt sådär.

Jaja. Det finns ju värre saker att göra på ruskiga höstdagar- och kvällar.

Känner mig jättefebrig. Vaknade ju med huvudvärk och hela nosen igentäppt, nyser och har lite skrällhosta. Jag orkar INTE bli förkyld! Får se hur jag gör ikväll med andra ord. Ni vet när det känns sådär i halsen och näsan att allt smakar, eller luktar fast ändå smakar, lite konstigt? Jag har inte haft den känslan på jag vet inte hur länge. Sub-keen! Men det är ju vid sådana här tillfällen som man faktiskt får vara lite tacksam över att man kan ta det lugnt med gott samvete. Söka jobb, som ju är mitt jobb, kan jag ju göra med datorn i knät i sängen – det är ju en annan femma om man ska ge sig ut och jazza.

Och ja, jag vet att jag är ute bland folk, men jag sitter långt ifrån alla och varken hostar, nyser eller slickar på möblemanget.

Har livat upp mig genom att se lite knäpp ut. Blå kort volangkjol med spets, blogger-t-shirten, långt halsband med blommor, stor röd plastklocka, rävringen och en annan, nedan. Och knallila ögonskugga. Och så bikerstövlar. Och stor tunn sjal med fjärilar på. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ser ut som en missanpassad kulturvetare eller mer som Rayanne i Mitt så kallade liv. Förmodligen en korsning.

Lagom blinging. Det är något av en mörklila ton i stenarna.

Åh! Äntligen händer det!

Erik Haag är ju så söt så man dör. Ja, Sara med, men Erik är ju ändå… Erik.

Fortfarande. Men här är han ju alldeles slät och fin. 28 år ung. Minns detta väldigt tydligt. Särskilt mornarna på järnaffärn i Hunnebo där det fanns två alternativ – antingen klia ihjäl sig på baksidan av låren i den riviga öronlappsfåtöljen eller i den fruktansvärda gröna väggfasta (!) soffan. Kusin F minns.

Grin-Stina

Herregud vad jag ser sur ut! Men det var håret jag skulle visa. Ni ser, det blev inte ens i närheten av sådär jätteljust!

Obs – jag är inte flintskallig. Jag hade bara lite otur med webkameran.

Dricker kaffe. Sitter bredvid en beskäftig tjej som berättar för sin söte killkompis om rugby och cricket. ”Australien är bra på cricket. De vann förra året.”

Hahaha.

Croeso Treorchy

Massor av besökare från en liten by i Wales vid namn Treorchy? Fattar inget nåt. Men alla är ju välkomna 🙂

Idag har jag huvudvärk för typ första gången på flera år. What’s that all about?

Ska åka ner på stan om en stund tror jag. Har inget kaffe hemma – vilket, slog det mig just, kan ha något med huvudvärken att göra då jag har pimplat kaffe som en besatt de senaste tio dagarna.

Håret blev inte alls så ljust som jag hade tänkt mig. Det blev bra, men inte jätteljust, undrar just varför? Jag kanske får köra i en omgång till om en vecka.

Ikväll blir det after work med Rebecka + co, Dubliners, har aldrig varit där så det ska bli trevligt!

Här är förresten min kappa som jag har menat att visa hur länge som helst. Egentligen vill jag visa den på för den är fruktansvärt snygg, men jag kan inte ta helkroppsselfies 😉

Alldeles för dyr men väl värd pengarna. Nu fick jag visserligen sponsring på den, men ändå, den hade varit värd varenda krona. Dessutom är jag imponerad av mig själv för att jag kunde ha en alldeles vanlig storlek L – det har jag på klänningar och toppar och sådant som är i stretch, men så fort något ska knäppas över bysten brukar det bli kaos.

Jaja! Kom på när jag kom hem igår att jag har några böcker att skriva om som jag har glömt av, så det kommer väl lite sånt under dagen om inte annat. Har fått igång min kamera också, whee!

Jag och mina sammanträffanden

De senaste veckorna har varit helknäppa med sammanträffanden – mycket sådant som har med korsord att göra. Häromdagen till exempel så satt jag och kämpade med ett svårt ett där en ledtråd var Geronimo – och jag kunde bara inte få till det. Ett par timmar efter att jag lade undan det för att tänka efter så dök svaret upp på Vem vet mest – eller ja, det dök upp att han var indian och då fick jag in APACHE.

Massor av fler – mamma skakar på huvudet åt mig.

Idag, i alla fall, halkade jag in på en blogg på ett forum, helt utan särskild anledning, och läste ett inlägg från 2009 där skribenten hade sprungit på en kändis i en butik i den pyttelilla staden där hon bor. Kände inte alls igen namnet men googlade förstås och upptäckte att han bland annat varit med i Johan Falk-filmerna, som jag aldrig sett,. Okej. Mikael Tornving, heter han visst.

Sedan satte jag på TV:n och det gick en traiiler för ett nytt program, och vem är programledare?

Mikael Tornving.

Love it. Börjar tro på Carys teorier om mig. Nästan.

Min gissning – Blondingustaf

Snart får Blondinbella sin son – jag är helt säker på att han kommer att få heta Gustaf. Eller Gustav.

Lyckades rätt bra med William & Catherines son – men nu är det ju lite fusk i och med att vi vet att namnet kommer att börja på G – och säkert kommer att låta lite kungligt och adligt sådär.

Gustaf eller Georg, med andra ord. Eller flippar de och kör på typ Gran eller Gung? Eller Gump?

Nä. Jag tror på Gustaf. Remember where you saw it first.

Ursäkta?

Vadå KAN inte äta potatisgratäng tre gånger på en vecka?

Det var det dummaste jag har hört.

((Bruschettasuget ersattes av akut potatisgratäng-med-ost-och-vitlök-sug. Dessutom hade de inget bra bruschettabröd, men imorgon blir det frukostbruschetta på surdegsbröd, lita på det!))

PS: Jag misstänker att man kan få hjärtattack enbart genom att titta på denna gratängen eftersom de bara hade vispgrädde i lämplig förpackning. DS.