Monday Monday

Gud jag är så TRÖTT idag, trots att jag sov helt okej inatt. 
 
Men men. Har varit på Backaplan en sväng, nu hemma i Backatorp. Igår lagade jag boeuf bourguignon som Fars Dags-present, skrattade gott åt Partaj och Café Bärs (jag tycker att det är sjukt roligt) och läste ut ännu en Helene Tursten, och började på min första Stieg Trenter. 
 
Imorgon är den stora dagen, TV-inspelning minsann! Det ska bli hemskt spännande, men nerverna börjar göra sig påminda, jag är alldeles skakig i händerna. 
 
Anyway, nu ska jag länka till detta häringa och är glad att jag inte såg Så mycket bättre i lördags för jag gillar verkligen inte den mannen. För fem öre. 
 
 

Dagens dikt: Do not go gentle into that good night av Dylan Thomas

∞ ∞ ∞ ∞ ∞ ∞ ∞ ∞ ∞ ∞ 
 
Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.

Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.

Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.

Grave men, near death, who see with blinding sight
Blind eyes could blaze like meteors and be gay,
Rage, rage against the dying of the light.

And you, my father, there on that sad height,
Curse, bless, me now with your fierce tears, I pray.
Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light. 

 
 
∞ ∞ ∞ ∞ ∞ ∞ ∞ ∞ ∞ ∞ 

Dagens dikt: Från en stygg flicka av Karin Boye

Denna finns med i antologin Kärlek och uppror, som jag, Heidi och Mattias fick som ”stipendium” när vi slutade sexan. Kort och koncis och med humor! Det gillar jag. Särskilt hos poeter som man mest förknippar med tragedi. 
 
==
 
Jag hoppas du inte alls har det bra.
Jag hoppas du ligger vaken som jag
och känner dig lustigt glad och rörd
och yr och ängslig och mycket störd.

Och rätt som det är, så får du brått
att lägga dig rätt för att sova gott.
Jag hoppas det dröjer en liten stund...
Jag hoppas du inte får en blund!

Karin Boye
(ur Härdarna)

==

2013: 220 – Det lömska nätet av Helene Tursten

 
 
Åh! Min första Tursten, men jag har ju förstås hört talat om Irene Huss, huvudpersonen i Turstens kriminalromaner. 
 
Jag älskar som bekant böcker som utspelar sig på ställen som jag känner igen och det gör denna så det står härliga till. Inte bara i centrala Göteborg men även ute på Hisingen och lustigt nog i hooden där jag jobbade när jag var på Volvo. 
 
Här och där tyckte jag nog att boken kändes lite flaxig mellan de olika mordfallen – och en sak som jag inte riktigt kan fixa är syftningsfelen som dyker upp lite här och där. ”Han tittade på hans klocka” eller ”Han tänkte på hans föräldrar” – sådant blir jag vansinnig på. Men – jag kan ta det för det är en riktigt bra mordhistoria. 
 
En annan sak förresten som gick mig på nerverna är när de pratar om stadsdelen Böö. Bö, heter den, och har aldrig hetat något annat. Har dessutom gett upphov till väldigt humoristiska saker gällande hållplatsen Bögatan. Ingen förklaring nödvändig. 
 
Lätt läsvärd dock, och jag ser fram emot den andra Turstenromanen som ligger i bokkassen och väntar! 

2013: 219 – Mannen som älskade Yngve av Tore Renberg

 
Åh! Detta är det bästa jag har läst i år. 
 
Året är 1990, platsen är Stavanger och huvudpersonen är Jarle, 17 år. Han är tillsammans med Katrine i samma klass, har bandet Mathias Rust Band tillsammans med bäste kompisen Helge och basisten Andreas. Bor med sin underbart goa mamma och är väl en allmänt ganska välanpassad tonåring, trots sin alkoholiserade pappa. 
 
Men så dyker en ny kille upp i skolan. Yngve. Han spelar tennis och lyssnar på töntiga band men Jarle blir totalt, desperat askär. 
 
Och på den vägen är det. 
 
Fruktansvärt rolig men även öm och tankfull. Jag vet inte om jag var så himla förtjust i slutet även om jag kanske hade anat att det var något åt det hållet som skulle komma att hända, men ändå. Mycket, mycket bra,. 
 

Dagens dikt: Lady Lazarus av Sylvia Plath

dDetta är en av mina favoritdikter – inte bara av Sylvia Plath, utan av… alla. Jag, Verity och Lana gjorde ett projekt om den i Poetic Genre-kursen på universitetet, så egentligen borde jag vara heligt trött på den, men det är jag inte. 
 
Här kan man faktiskt lyssna på när Plath läser den för en BBC-inspelning. Spöklikt. Knappt fyra månader efter detta var hon död. 
~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~
 
I have done it again. 
One year in every ten 
I manage it—– 

A sort of walking miracle, my skin 
Bright as a Nazi lampshade, 
My right foot 

A paperweight, 
My featureless, fine 
Jew linen. 

Peel off the napkin 
O my enemy. 
Do I terrify?——- 

The nose, the eye pits, the full set of teeth? 
The sour breath 
Will vanish in a day. 

Soon, soon the flesh 
The grave cave ate will be 
At home on me 

And I a smiling woman. 
I am only thirty. 
And like the cat I have nine times to die. 

This is Number Three. 
What a trash 
To annihilate each decade. 

What a million filaments. 
The Peanut-crunching crowd 
Shoves in to see 

Them unwrap me hand and foot —— 
The big strip tease. 
Gentleman , ladies 

These are my hands 
My knees. 
I may be skin and bone, 

Nevertheless, I am the same, identical woman. 
The first time it happened I was ten. 
It was an accident. 

The second time I meant 
To last it out and not come back at all. 
I rocked shut 

As a seashell. 
They had to call and call 
And pick the worms off me like sticky pearls. 

Dying 
Is an art, like everything else. 
I do it exceptionally well. 

I do it so it feels like hell. 
I do it so it feels real. 
I guess you could say I’ve a call. 

It’s easy enough to do it in a cell. 
It’s easy enough to do it and stay put. 
It’s the theatrical 

Comeback in broad day 
To the same place, the same face, the same brute 
Amused shout: 

‘A miracle!’ 
That knocks me out. 
There is a charge 

For the eyeing my scars, there is a charge 
For the hearing of my heart— 
It really goes. 

And there is a charge, a very large charge 
For a word or a touch 
Or a bit of blood 

Or a piece of my hair on my clothes. 
So, so, Herr Doktor. 
So, Herr Enemy. 

I am your opus, 
I am your valuable, 
The pure gold baby 

That melts to a shriek. 
I turn and burn. 
Do not think I underestimate your great concern. 

Ash, ash— 
You poke and stir. 
Flesh, bone, there is nothing there—- 

A cake of soap, 
A wedding ring, 
A gold filling. 

Herr God, Herr Lucifer 
Beware 
Beware. 

Out of the ash 
I rise with my red hair 
And I eat men like air.

 
 
 
~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~

Telefoner telefoner

Jag har ju äntligen en smartphone – eller ja, har haft sedan februari i år, tror jag – som jag köpte begagnad på Blocket för några hundralappar (tack vare Anniz som letade upp den åt mig!). 
 
Och jag är nöjd för det mesta. Kameran är bra och så. Dessutom älskar jag att den har ett utfällbart tangentbord. 
 
 
Så här ser den alltså ut. 
 
Men – jag kan till exempel inte ha Instagram på den. Vilket jag i och för sig inte vet om jag saknar något särskilt men det är en sån där lite störig grej. 
 
Dock tror jag att jag stör mig ännu mer på touch screens? Fick prova pappas igår, också en Xperia men den heter Tipo eller nåt sånt, och när jag försökte skriva Goddag fick jag upp förslaget Fosshaug. Som i Pelle Fosshaug, antar jag – men hur ofta skriver man om honom i ett SMS? Tänker typ… ingen? Okej, han är förbundskapten för Somalias bandylag (detta var helt nytt för mig, jag trodde faktiskt inte att det spelades så mycket bandy där – eller för den delen i Mongoliet, men jag hade fel) men jag tror inte att det är så många som SMS:ar om honom i alla fall. 
 
Så jag vill nog gärna ha ett tangentbord – men jag vill även ha en lite rappare telefon. Vad tror ni, lär man sig eller? Jag antar att man gör det eftersom de allra flesta har iPhones eller Galaxys eller allt vad de heter och verkar klara sig strålande. 
 
Help?