Författare: Annzah

Domedagen…?

Nervig? Jo, det kan man kanske säga. Fyyy. Och därmed kass sömn, naturligtvis, men jag är så uppe i varv att det nog ska gå bra i alla fall. 
 
Det var även väldigt länge sedan jag såg sådant här väder, det har ösregnat och blåst småjefvlar hela natten. 
 
Och så har jag läst min första Polisen i Strömstad-bok och halva Täppas Fogelbergs barndomsskildring Halli hallå som är både vansinnigt rolig och väldigt rörande. . 
 
Mer om det senare. 
 
Idag kan ni väl hålla en tumme för mig? 🙂 Jag räknar naturligtvis med att åka ut i första omgången, men äh, det finns värre saker, det är ju mest en rolig grej. Jag sökte ju på pin kiv liksom och det är nästan bara ni, Rebecka, Maria och mamma och pappa som vet om det. 
 
Så får det bli! Jag ska behålla bilden på den glada uttern i huvudet… 

2013: 222 – Nattrond av Helene Tursten

 
Oj oj oj vad spännande! På ett privatsjukhus i Göteborg går strömmen en natt, och en man som ligger i respirator dör. Bredvid honom ligger sköterskan som skulle ha jobbat nattskiftet mördad på elaggregatet. 
 
Det enda vittnet är helt säker på vem gärningsmannen är, nämligen syster Tekla som hängde sig på sjukhuset för 60 år sedan… 
 
Riktigt nervkittlande! Jag skulle gärna vilja se filmen också känner jag spontant. 
 
Glad att jag har upptäckt Tursten! 

Dagens dikt: The road not taken av Robert Frost

**
 
Two roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth;

Then took the other, as just as fair
And having perhaps the better claim,
Because it was grassy and wanted wear;
Though as for that the passing there
Had worn them really about the same,

And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way,
I doubted if I should ever come back.

I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I —
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.

 
 
**

2013: 221 – Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari

 
Hm. Normalt ser man ju mest fin kritik i och på pocketböcker. Underligt nog citeras denna artikeln längst bak i boken vilket förvånade mig och fick mig att undra om det helt enkelt var sarkasm. Men närå. 
 
Och jag är nog villig att hålla med herr Gunnarsson. Vissa bitar är jätteroliga, men det är lite dystopiskt, som om Sverige typ är förlorat för all framtid. Så är det ju faktiskt inte. 
 
En rolig sak – jag hade aldrig hört namnet Shervin (lillebror till huvudpersonen Bahar) förut, och samma dag som jag började läsa denna blev jag servad av en Shervin i en butik. 
 
En ska som definitivt är sann är ju just detta med välutbildade personer som kommer till Sverige och inte kan arbeta inom sitt eget ”fält”. Bahars mamma Panthea är professor i Tehran – hon jobbar som barnskötare i Sverige. Pappan är också högutbildad, men får jobb som taxichaufför och pizzabagare. Sådant är tråkigt tycker jag. 
 
Så, tja, helt okej – men boken kommer att åka tillbaks till loppisen, inte tu tal om saken.