Hm. Normalt ser man ju mest fin kritik i och på pocketböcker. Underligt nog citeras denna artikeln längst bak i boken vilket förvånade mig och fick mig att undra om det helt enkelt var sarkasm. Men närå.
Och jag är nog villig att hålla med herr Gunnarsson. Vissa bitar är jätteroliga, men det är lite dystopiskt, som om Sverige typ är förlorat för all framtid. Så är det ju faktiskt inte.
En rolig sak – jag hade aldrig hört namnet Shervin (lillebror till huvudpersonen Bahar) förut, och samma dag som jag började läsa denna blev jag servad av en Shervin i en butik.
En ska som definitivt är sann är ju just detta med välutbildade personer som kommer till Sverige och inte kan arbeta inom sitt eget ”fält”. Bahars mamma Panthea är professor i Tehran – hon jobbar som barnskötare i Sverige. Pappan är också högutbildad, men får jobb som taxichaufför och pizzabagare. Sådant är tråkigt tycker jag.
Så, tja, helt okej – men boken kommer att åka tillbaks till loppisen, inte tu tal om saken.
Stories from the city, stories from the sea 