Ah, dessa ljuvliga gamla deckare utan mail och mobiltelefoner! Det mest avancerade tekniska i denna boken från 1967 är telex… och det vet jag knappt vad det är.
Här är det vår vän fotografen Harry Friberg som är berättarröst. Han får ett samtal av en man, Otto Beck, till sin arbetsplats om några lådor fotografier som innehavaren erbjuder honom gratis till en utställning Friberg håller i.. Samlingen är mycket intressant, och medan Friberg går igenom lårarna dyker Ottos kusin upp i våningen, den världskända operasopranen Birgitta Nordmark. På sin väg ut upptäcker hon en död man i Ottos sovrum. Rutger Stiernhielm, ambassadsråd, ligger skjuten i sängen med en attachéväska fastkedjad runt ena handleden.
Kommissarie Enfrid, tillsammans med Friberg och Birgittas make Gösta Nordmark – chef för UD:s arkiv – kastar sig in i utredningen. Attachéväskan visar sig vara tom – så vilka papper är det som försvunnit? Och vem har tagit dem?
En avlägsen bekant till Friberg, Ann-Charlotte Johansson – Stiernhielms sekreterare – dyker upp hemma hos Friberg. Hon blir skuggad av en mystisk man i nylonrock…
En affärsresa för Friberg till Rom, där han delvis hälsar på änkan efter Stiernhielm, Marie, och blir överraskad av sin gamle vän, polisintendent Vesper Johnson.
Det hela nystas upp under en föreställning av just Rosenkavaljeren på Operan.
Spännande, rakt på sak och precis som jag vill ha en äldre deckare. Man märker även hur annorlunda det var då – inte nog med att de röker precis hela tiden, de röker överallt. Och äter väldigt god mat gör de också, jag blir jättehungrig när jag läser om italienska delikatesser och pyttipanna och råbiff på Operabaren! Och så dricker de Campari och soda lite närsomhelst och knäcker lätt ett par flaskor vin till lunchen och kör sedan lite bil. Vilket förstås inte är bra, men det skulle aldrig en deckares ”hjälte” göra idag, misstänker jag.
Stieg hann bara påbörja
Rosenkavaljeren innan sin död, så frun
Ulla avslutade arbetet – men Stieg står som författare för hela romanen.
