Författare: Annzah

Dagens dikt: A tear and a smile av Khalil Gibran

Jag har väldigt dålig koll på libanesiska författare – men denna läste jag i en tidning för ett tag sedan och tycker om. 
 
==
 
I would not exchange the sorrows of my heart 
For the joys of the multitude.
And I would not have the tears that sadness makes 
To flow from my every part turn into laughter. 

I would that my life remain a tear and a smile.

A tear to purify my heart and give me understanding
Of life’s secrets and hidden things. 
A smile to draw me nigh to the sons of my kind and 
To be a symbol of my glorification of the gods.

A tear to unite me with those of broken heart; 
A smile to be a sign of my joy in existence.

I would rather that I died in yearning and longing than that I live Weary and despairing.

I want the hunger for love and beauty to be in the 
Depths of my spirit,for I have seen those who are 
Satisfied the most wretched of people. 
I have heard the sigh of those in yearning and Longing, and it is sweeter than the sweetest melody.

With evening’s coming the flower folds her petals 
And sleeps, embracingher longing. 
At morning’s approach she opens her lips to meet 
The sun’s kiss.

The life of a flower is longing and fulfilment.
A tear and a smile.

The waters of the sea become vapor and rise and come 
Together and area cloud.

And the cloud floats above the hills and valleys 
Until it meets the gentle breeze, then falls weeping 
To the fields and joins with brooks and rivers to Return to the sea, its home.

The life of clouds is a parting and a meeting. 
A tear and a smile.

And so does the spirit become separated from 
The greater spirit to move in the world of matter 
And pass as a cloud over the mountain of sorrow 
And the plains of joy to meet the breeze of death 
And return whence it came.

To the ocean of Love and Beauty—-to God. 

 
 
==
 
 

Bloggutmaning 365: 060 – Hiss & Diss – Städning

Städning var det ja. 
 
 
Så underbart när det är klart och allting är rent och doftar himmelskt. 
 
 
Det är ju så jefvla tråkigt att städa! Dessutom är min dammsugare dum och välter hela tiden så jag slår fötterna gula och blå. Och så är jag allergisk mot typ alla städprodukter men jag avskyr diskhandskar mer än typ något annat så det är till att tiga och lida. 

Himmel och pannkaka…

…vilken dag det har varit idag! 
 
Jag får egentligen inte stressa ALLS för min neuro-dude, men idag har jag gjort det och nu tar jag det lugnt och tittar på Let’s Dance. Är fortfarande lite bräcklig känner jag för jag har börjat lipa flera gånger för att de är så duktiga och fina och vackra och… allt. 
 
Men! Kontrakt på jobbet i handen, fixat med Friskis, fixat med AF. Med andra ord är allt som jag måste göra fixat. 
 
Imorgon ska jag gå på matmässan på Eriksberg med Rebecka – ska bli hemskt kul. 
 
Hittills har jag lite svårt med Let’s Dance – jag tittade på presskonferensen precis innan det började och jag är stormförtjust i alla deltagare utom Jasmine Kara. 
 
Men vi får la heja på Göteborg? Patrik, Glenn och Sigrid (med Benjamin) FTW lyek. 

Bloggutmaning 365: 059 – Städprodukt?

059. Länka en städprodukt du tycker är bra
 
Jamen så gärna! Detta var det lättaste hittills. Särskilt inom städkategorin… 
 
 
Ja, jag är allvarlig. Det finns ingenting som är så bra som städprodukt, rengöringsmedel, luftrenare, poleringsagent, bortblekning av missfärgningar på porslin (t.ex i badrum) och spishällar… och så vidare. Helt totalt överlägset. Jag har till och med fått min städgudinna till mor att prova det med stor förnöjsamhet. 
 
Äppelcidervinäger är också bra, men ättika slår bannemig allt. Dessutom kostar en stor flaska typ femton kronor och räcker i en evighet. Det luktar inte kemiskt efteråt heller. 
 
Dessutom är det ju väldigt gott med pressgurka. 
 
 

Bloggutmaning 365: 058 – Städning – Oväntat besök?

058. Om någon hälsar på oannonserat, får du skämmas för hur det ser ut hemma?
 
För det första hälsar ingen på oannonserat hos mig. Alla som vet var jag bor har även mitt mobilnummer, och vet att jag inte öppnar dörren hejvilt med tanke på sådant som händer i hooden – dessutom att jag egentligen inte är hemma särskilt mycket. 
 
Men – nej, jag skulle inte skämmas. Verkligen inte. Det är mitt hem och jag har ju det som jag vill ha det och är nöjd med, och det tänker jag inte skämmas för. Hade det varit så att jag inte hade städat på tre år och var ett fall för Kim & Aggie så kanske, men jag skulle då verkligen inte skämmas över ett par odiskade glas och ett par tidningar jag inte hunnit bära ut. 
 
När jag får pedant-besök, ingen nämnd och ingen glömd, blir jag extremt obekväm. Inte för att jag skäms, utan för att jag tror att de TYCKER att jag borde skämmas för de där odiskade glasen. Jag är ganska säker på att de allra flesta inte gör det. Alls. 
 
Jo förresten – jag skulle eventuellt kunna skämmas om det är tvättdag och jag har underkläder hängande precis överallt och någon ganska okänd kom och knackade på. Det kan ju bli lite jobbigt för alla parter. 
 
 

Dagens dikt: If we must die av Claude McKay

==
 
If we must die, let it not be like hogs
Hunted and penned in an inglorious spot,
While round us bark the mad and hungry dogs,
Making their mock at our accursèd lot.
If we must die, O let us nobly die,
So that our precious blood may not be shed
In vain; then even the monsters we defy
Shall be constrained to honor us though dead!
O kinsmen! we must meet the common foe!
Though far outnumbered let us show us brave,
And for their thousand blows deal one death-blow!
What though before us lies the open grave?
Like men we’ll face the murderous, cowardly pack,
Pressed to the wall, dying, but fighting back! 
 
 
==
 
 

2014: 47 – Varats olidliga lätthet av Milan Kundera

Äntligen har jag lyckats läsa denna. Efter jag vet inte hur många år och påtryckningar från olika håll är det nu KLART. 
Ett av mina ex var, eller är, kanske, besatt av denna boken. Jag har aldrig sett honom läsa en enda bok, eller sett en enda bok i något av hans rum, men okej. Jag blev väldigt förvånad när jag hade läst denna, för jag kan verkligen inte förstå hur det kan vara en av hans favoriter. Det kanske är den enda han någonsin läst som inte varit en seriebok om Pokémon? 
 
Aaaanyway. Nu ska vi inte vara såna. 
 
Pragvåren är i full gång när vi träffar Tomas och Tereza, läkare respektive fotograf, som träffas genom sex slumpmässiga händelser. De älskar varann högt, men Tomas kan inte sluta upp med sina kvinnoaffärer, bland annat med konstnärinnan Sabina. Hon flyttar till Genève och kort därefter blir Tomas erbjuden arbete i Zürich, dit han och Teresa flyttar. Sabina i sin tur startar en relation med läraren Franz, olyckligt gift med Marie-Claude. 
 
Teresa tröttnar på Schweiz och återvänder till Tjeckoslovakien, dit Tomas kommer efter. Ingen av dem får lov att arbeta inom sina gamla branscher, så Tomas blir fönsterputsare och Tereza servitris. Sabina hamnar i USA och Franz blir fredskämpe i Kampuchea. 
 
Men det händer ju rätt mycket annat under tiden förstås. Detta är delvis en kommentar om kommunismen i öststaterna, men mycket handlar om kärlek, erotik och livet, eller varat. Livet är flyktigt, olidligt lätt… 
 
Jag gillar intertextualitet och referenser till annan kultur och det finns massor här. Allt i från Nietzsche till Beethoven, vars ”Muss es sein? Es muss sein.” dyker upp flera gånger boken igenom. ((Måste det ske? Det måste ske.”))  
 
Jag tyckte om romanen, men den är väl inte direkt något av det bästa jag läst. Men bra, absolut. Dessutom kanske den vackraste titeln i världshistorien tillsammans med På spaning efter den tid som flytt (också vacker på originalspråk, À la recherche de temps perdu men inte på engelska, In search of lost time) och En lång dags färd mot natt (Long day’s journey into night). Men det har ju egentligen inte med saken att göra. Men på originalspråk heter denna Nesnesitelná lehkost bytí och det tror jag är vackert. Och The unbearable lightness of being är ännu vackrare. 
 
Den får bo kvar i hyllan i alla fall. Inte omöjligt att jag läser om den någon gång. 

Prosecco och köttfärspaj

När jag skulle meddela mamma om jobbet skrev jag enbart ”Köp champagne!” i ett SMS. Hon fattade och köpte – inte champagne – men väl Prosecco. Gott! Jag älskar Prosecco men har sällan anledningen att dricka det. 
 
Och så fick jag vackra rosor också! 
 
 
Jag och pappa lagade världens enklaste köttfärspaj, vilket var bestämt redan innan vi visste att det fanns något att fira, men det blev ju något av en festmåltid! Ingen vacker bild, men i alla fall: 
 
 
Det fanns frysta smördegsplattor i frysen – annars kan man förstås göra sin egen deg. Men det verkar som om det ska vara just smördeg, ni vet den som blir lite wienerbröd-flagig – men vad sjutton, det kan väl inte göra någon skillnad förutom att man inte måste blindbaka smördeg. Tryck ut degen så jämnt som möjligt i en form, nagga botten med en gaffel och ställ i kylen. 
 
Stek en hackad gul lök och 500 g köttfärs av valfri sort. Ha i en påse tacokrydda om du har lust. Rör ner 1 burk eller tetra krossade tomater, 1 msk Dijon, 1 tsk sambal oelek och 1 dl crème fraiche – jag valde Coops lättfraiche med smak av tomat och chili, men det gör man ju som man har lust. Koka upp och låt puttra i sisådär 15-20 minuter – såsen ska vara tjock och inte det minsta rinnig. Smaka av! Det är bäst att vänta med att salta och peppra först nu, eftersom tacokryddan är ganska salt och det ju är hetta i både senapen och sambalen – och om fraichen är smaksatt så finns det ju en kick där med. 
 
Sätt ugnen på 225 grader medan såsen puttrar ihop. När den är klar, häll den i pajskalet och strö över riven ost om du vill (det vill du). Kör i ugnen i 25-30 minuter. 
 
Servera med en god sallad! Här blev det enkelt – en burk majs, en röd spetspaprika, större delen av en gurka och större delen av en burk Coop Xtra Salladsost. Den är jättegod för att vara en ”fuskfeta”, faktiskt. Dressade med lite av oljan från ostburken samt några stänk vitvinsvinäger och så svartpeppar. 
 
Jättejättejättegott! Och enkelt. Halvfabrikat när det är som absolut allra bäst 😉