Författare: Annzah

Bloggutmaning 365: 125 – Något övernaturligt?

Veckans tema hos Liie.se är övernaturligt. 
 
125. Har du sett något övernaturligt någon gång? 
 
Hmm. Jag vet inte riktigt. Hade jag trott på sådant sådär helt och hållet så har jag säkert sett och varit med om massor av övernaturliga saker, men jag väljer nog att tänka att det inte är så mycket övernaturligt bakom det. 
 
Fast jag har bevittnat lite konstiga saker vad gäller just glas. Inte anden i glaset-glas, utan vanliga glas. Ett som gled över en bordsduk helt utan yttre provokation. Ett som ramlade i stengolvet på Gekås och studsade tillbaks upp på hyllan. Och ett fullt ölglas som for i backen och landade rakt upp och ner utan att en enda droppe spilldes. 
 
Men så länge det håller sig till sådant så är det övernaturliga,  om det finns, varmt välkommet att visa sig. Lite krydda på vardagen, typ. 

Dagens dikt: Adlestrop av Edward Thomas

Ännu ett poem som bör läsas högt. Så mycket trevliga rim och alliterationer att hälften kunde ha varit nog 😉 
 
==
 

 
Yes, I remember Adlestrop — 
The name, because one afternoon 
Of heat the express-train drew up there 
Unwontedly. It was late June. 

The steam hissed. Someone cleared his throat. 
No one left and no one came 
On the bare platform. What I saw 
Was Adlestrop — only the name 

And willows, willow-herb, and grass, 
And meadowsweet, and haycocks dry, 
No whit less still and lonely fair 
Than the high cloudlets in the sky. 

 

And for that minute a blackbird sang 
Close by, and round him, mistier, 
Farther and farther, all the birds 
Of Oxfordshire and Gloucestershire. 

 

==

Slottsskogen 2014-05-05 – bilder i massor

 
Lite bouleherrar vid Slottsskogsvallen. Jag vill gärna få det noterat att jag upptäckte att jag faktiskt kan zooma på min telefon efter att jag kommit ut ur själva parken. Därmed bilderna på långt håll här och där. Sorry. Nu vet jag! 
 
 
 
 
Mitt i stan och så är det såhär vackert. 
 
 
Stora Fågeldammen. Inte så många fåglar på plats. 
 
 
Fin buske. Vill säga rhododendron men det är garanterat något helt annat. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sälar sälar sälar sälar!!!! Jag hade för mig att Säldammsbacken var rätt jobbig att knata uppför, men det var den inte alls. Men – jag förstår verkligen att den inte är rolig att springa uppför under Varvet… 
 
 
Denna stigen ser väldigt mysig ut. Den är mysig, men jefvligt brant. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ponnyridningen vid Barnens Zoo. 
 
 
Lite änder. 
 
 
 
 
Detta är nog den finaste dammen ändå, men den missas väl av de flesta eftersom den ligger så opraktiskt högt = halvkul att putta barnvagn och släpa småbarn. Gissar jag. 
 
 
Denna skylten leder… ingenvart. Om det inte är så att utsiktsplatsen är bergknallen till höger. 
 
 
Kossa ville inte vara med på bild, men titta noga så ser man ändan i dörren. 
 
 
 
Russ. Som såg så uttråkat ut. Lite deprimerande, tills den fräste åt ett barn. Ja, russ kan tydligen fräsa. 
 
 
Lite fler russ. 
 
 
 
 
 
 
 
Svanar är så otroligt vackra, men jag är lite rädd för dem efter en incident i tonåren där jag och kusin F blev lurpassade på av en jättesvan. Som också kunde fräsa. Tror aldrig att någon har klättrat upp för badstegar snabbare än vi gjorde då. 
 
 
Kronhjortar. Det är till exempel här som jag borde ha fattat att jag kunde zooma. 
 
 
 
Väldigt lustiga höns. En av dem hade något vitt i näbben och alla andra jagade henne – tills tuppen kom och styrde upp. 
 
 
Lite får i älghägnet, bara sådär. Precis när jag tagit bilden hoppade alla nerför stupet. 
 
 
Orutinerade getter som låg nära stängslet… 
 
 
och svarade på tilltal! 
 
 
Sött litet hus som jag var tvungen att stanna och ta kort på för att släppa förbi ett emopar som bråkade om vem som fick och inte fick ragga på tjejer på spårvagnen. Eller något sådant. 
 
Så ja – riktigt skön långpromenad blev det! Men att det är så mycket uppförsbackar? Jag tyckte att jag bara gick uppför hela tiden och knappt nerför alls när jag hamnade på marken igen. Lustigt nog blev jag inte ens trött eller andfådd – men backarna bakom älghägnet var så branta att jag blev yr i huvudet på allvar. Fick alltså gå framåtlutad för att inte välta baklänges, no joke. 
 
Promenaden på kartan i det tidigare inlägget tog alltså slut mitt på Linnégatan då jag gick in på Hemköp för att leta Caesarsallad. Vilket jag inte hittade, men romansallat hade de och mozzarella för typ 5:- och Lönnebergaskinka för 12:- / hg. Sedan fyndade jag loss på Ica också och har nu mat i typ en vecka för ett par hundralappar inklusive dyr sill och Caesardressing. Are you impressed? I’m impressed. Särskilt med Romanticatomater för 15:- istället för 40:-, och ett knippe färsk, fin, tunn sparris för lika många kronor. Score! 
 
Jag hade faktiskt kunnat fortsätta gå om det inte hade varit för att jag fick så vansinnigt ont i fotbladen. Mina skor är ett par ganska lätta Mary Janes, visserligen med gummisula men det är inte så mycket styrsel i dem. En bra sak – jag har undrat ett tag om jag använder magmusklerna rätt för att hålla en rak hållning, så att säga, och det gör jag nog för jag känner av att de har använts när jag spänner dem. 
 
Hastigheten var inte så imponerande, men med tanke på hur många kort jag tog och hur mycket uppför det var så är jag ändå rätt nöjd allt som allt. 
 
As you were, readers! 

Bread of heaven?

Alltså… jag kunde inte riktigt bestämma mig för om detta är roligt eller hemskt, men bestämde mig för det första alternativet. 
 
 
Angel of the North är ett stort konstverk som står på en kulle utanför Gateshead i Northumberland (alldeles nära Newcastle). Det är väldigt mäktigt att se från tåget, och det är ju ganska otroligt – vingspannet är 54 meter. Det ska symbolisera kopplingen mellan den gamla tiden (kolgruvorna som låg under platsen) och framtiden. 
 
Och nu ska stormarknadskedjan Morrisons använda vingarna för att sälja… bröd. Det är faktiskt skitroligt. Dessutom är konstnären lite typ Thorsten Flinck-ig, så det blir på något sätt lite extra roligt. Och det var ju liksom ingen som klagade när hen fick en jättestor Alan Shearer-tröja på sig för ett antal år sedan. 
 
Så jag tycker att det är roligt. Precis som jag tyckte att planerna att måla Gasklockan i Göteborg till en stor läskburk var roligt. Funktionellt, liksom. Men jag kan bara tänka mig ramaskriet bland mina Geordie-kompisar som kommer att finnas på Twitter alldeles strax… 

Dagens dikt: Indeed, indeed, I cannot tell av Henry David Thoreau

Älskar rytmen och rimmen här. 
 
==
 
Indeed indeed, I cannot tell, 
Though I ponder on it well, 
Which were easier to state, 
All my love or all my hate. 
Surely, surely, thou wilt trust me 
When I say thou dost disgust me. 
O, I hate thee with a hate 
That would fain annihilate; 
Yet sometimes against my will, 
My dear friend, I love thee still. 
It were treason to our love, 
And a sin to God above, 
One iota to abate 
Of a pure impartial hate. 
 
 
== 

2014: 92 – Ett oskrivet blad av Marie Hermanson

Reine är i slutet av femtioårsåldern, lever ensam och har just blivit av med jobbet. Han bor i en liten lägenhet i Göteborg och fördriver ibland dagarna med att gå i kyrkan för att se om han kan hitta en mening med livet. En kväll provar han en frikyrka inte långt ifrån hemmet, där han träffar Angela. Stor och sjukligt fet med tunt blont krusigt hår som en gloria runt ansiktet. Innan någon vet ordet av är de gifta och får en son, Bjarne. 
 
Men Bjarne blir dödligt sjuk, och Reine hittar ett möjligt sätt att bota honom, på en privatklinik i Brasilien. Men det kommer att kosta massor av pengar… 
 
I sin kamp för att ordna med finanserna för att göra sin son frisk blir han indragen i en vansinneshärva. Vem är det egentligen som döljer sig bakom Angelas stenansikte och fettvalkar? 
 
Så jädra bra. Hermanson är ett geni! Böckerna kan, som jag skrev i förmiddags, börja hur vanligt som helst och så helt plötsligt är man inne i värsta psykologiska thrillern – och man har knappt märkt övergången. 
 
Skickligt, välskrivet och välkomponerat. Jättebra!