Författare: Annzah

2014: 96 – Eldvittnet av Lars Kepler

Det där med att jag inte skulle läsa mer Lars Kepler? Ja, nu gjorde jag det i alla fall. Det vansinniga är att den är sisådär 560 sidor lång och jag läste den på en natt ungefär. Jag vet inte vad det säger om boken och / eller om mig. 
 
Det finns ju något väldigt bra med Kepler-böckerna. Tyvärr tar de riktigt bra bitarna ofta en vändning – som jag sagt föruit så märks det när författarna skiftar emellan sig. Vilket väl alltid kan vara ett problem när man skriver som en duo förstås. 
 
Det börjar väldigt spännande. Två brutala mord begås på ett hem för självdestruktiva unga tjejer. Föreståndarinnan hittas ihjälslagen i ett uthus med händerna för ögonen – samma natt hittas en ung flicka som bor på hemmet bestialiskt mördad… i en isoleringscell. Vilket förstås gör det hela ännu konstigare. Samma natt försvinner en av flickorna från hemmet – som just haft en konflikt med den mördade. 
 
Det finns för övrigt ganska mycket stridigheter mellan flickorna på hemmet och kuratorn Daniel, änkeman efter föreståndarinnan, har fullt upp. 
 
Joona Linna kopplas förstås in. Han är under internutredning efter händelserna i slutet på Paganinikontraktet – även om hans handlingar räddade ett liv. Och som vanligt är han så redig och macho så hälften kunde varit nog. En riktig övermänniska får man nog säga. Och kvinnorna älskar ju honom. 
 
Samtidigt börjar en kvinna ringa in falska tips till polisen – men något finns där allt ändå. Visioner har hon, men är de relevanta? Alls? 
 
Jag gillade faktiskt slutet, det blev väldigt spännande och intressant. Bisarrt nog hade jag listat ut vem mördaren var tidigt, men jag hade ju ingen aning om hur det skulle gå till. Men språket stör mig fortfarande – och som DN:s recensent säger – vissa våldshandlingar blir helt enkelt för mycket. Man orkar inte med det. 

Bokbloggsjerka 9-12 maj – Ljudböcker?

Jag hann! Pausade lite från utmaningarna förra veckan också (vilket var synd för Bokgeografin gick till USA och där har jag massor att säga) – men nu hinner jag ju faktiskt med Bokbloggsjerkan. 
 
Där frågan är… Hur ställer du dig till ljudböcker och vilken är den bästa ljudboken som du har ”läst”?
 
 
Jag ställer mig mycket tvekande till ljudböcker, vilket förstås är anledningen till att jag har lyssnat på en enda i hela mitt liv… förutom musiksagor som barn då 😉 
 
Det är Filip och Fredriks Två nötcrème och en moviebox. Och saken är ju den med de två att det känns ungefär som att lyssna på en extra lång podcast, eller ett alldeles vanligt radioprogram utan musik. Det händer att jag sätter på den som bakgrundsljud när jag ska städa eller något annat tråkigt. Men saken är den att jag behöver ju inte koncentrera mig direkt, när det är såpass lösryckt. 
 
Som nu när jag läste Eldvittnet igår. Hade jag lyssnat på den kan jag garantera att jag skulle tappa koncentrationen helt och hållet. Eller för den delen Norwegian Wood eller… nej, jag kan knappt tänka mig något jag skulle vilja lyssna på. Kanske att jag skulle orka med typ Mari Jungstedt, som inte har överdrivet stora persongallerier och där jag redan ”känner” huvudpersonerna. Men jag föredrar allt att ha en bok i handen. Gärna pocket så jag kan stoppa den i kappfickan också 🙂 

2014: 95 – Norwegian Wood av Haruki Murakami

Denna har stått i minst tre olika bokhyllor utan att jag riktigt kommit mig för att läsa den. Eller något annat av Murakami för den delen. Men nu är det gjort! 
 
Och det är ju riktigt bra. Toru Watanebe (jag läste Wannabe hela boken igenom) hör som vuxen sin favoritlåt av Beatles – Norwegian Wood – och kastas tillbaks till sin tid som universitetsstudent i Tokyo. Han har ett ordnat liv, pluggar, jobbar och tvättar på söndagar. Han bor ihop med ett neat freak som kallas Storm Trooper (en väldigt rolig karaktär) på ett ordnat dormitory. Året är 1969. 
 
Allt lugnt till Naoko kommer tillbaks in i hans liv. Hon var tillsammans med hans bäste vän Kuzuki, som tog livet av sig 17 år gammal – helt utan förklaring. Genom detta känner de sig bundna till varandra, och börjar umgås på helgerna då de promenerar runt halva Tokyo i flera timmar. Men – Naoko lever fortfarande i svår sorg, och åker till ett sorts retreat för att kurera sin depression. Toru hälsar på henne där och lär även känna hennes fantastiskt kloka rumskamrat Reiko. 
 
Och så lär han känna Midori – Naokos motsats. Hon är öppen, lite gapig och extremt rolig – jag fnissade faktiskt högt åt några repliker från henne. 
 
Boken hanterar mänskligheten, kan man säga. Visst finns det en kärlekshistoria eller tre, men främst handlar det om sorg, saknad och anknytning, skulle man nog kunna säga. Men det är inte tungt för den sakens skull, inte alls faktiskt. Vid ett tillfälle närvarar Toru vid ett dödsfall och inte ens det känns tungt. Språket är dessutom väldigt flytande. 
 
En sak – eller två, egentligen – som gick mig lite på nerverna är att orden öl och Marlboro finns på praktiskt taget varje sida. Eller Seven Star. Det blev faktiskt lite tröttsamt. Men jag gillar karaktärerna så de får väl vara förlåtna för sitt dekadenta leverne då 😉 
 
Gillar även Nagasawa, Torus kompis, skarpt. Han har några repliker som är geniala. Som ””If you only read the books everyone else is reading, you can only think what everyone else is thinking” 
 
Denna boken har dock inte övertygat mig om Murakami som en av de absolut största levande romanförfattarna i vår tid. Men visst kan jag ge honom en chans till eller två, inga problem! Dessutom gillar jag förstås alla referenser till 60-talsmusik skarpt. 

2014: 94 – Mias hemlighet av Maria Eriksson (med Kerstin Weigl)

Jag kan verkligen inte förklara vad som fick mig att plocka upp just denna boken häromnatten. Jättekonstigt. Skyller på febern och att den stod i hyllan närmast sängen… 
 
För det går ju inte att ta dessa böckerna på allvar längre. Visst måste man vara källkritisk, men när Monica Antonsson har klara bevis svart på vitt att det mesta bara är hittepå blir vissa delar faktiskt skrattretande. Vissa delar är ju sanna förstås, men knappast de ”allvarliga”. 
 
Detta som kändes som en så stark historia och skakade hela Sverige i fundamenten är så tydligt ljug och visst kan man slå ihjäl ett par timmar med den – likaså Asyl – men man får allt vara lite kritisk. 
 
Vilket jag är, och jag gissar att denna kommer att hamna på loppisen snart. Så är det med det. 

2014: 93 – Hinsehäxan av Lillemor Östlin

Jag tror såhär – jag hade behövt vara tjugo år äldre för att verkligen förstå mig på denna boken. Jag vet nämligen knappt  vem Lennart Geijer, som spelar en stor roll i boken, verkligen är. Såklart jag har hört talas om Geijeraffären, främst genom att ha läst om Haijbyaffären och förstås i Den motvillige monarken, men jag har helt enkelt ingen relation till hur det var på 70-talet på Stockholms fina nattklubbar. Därför tycker jag att den var… underhållande, om man kan säga så, och definitivt intressant, men den fastnade inte direkt i mitt huvud. Visserligen hade jag feber 😉 
 
Tvåbarnsmamma lever i ett underligt äktenskap, maken gör inget åt det, hon börjar käka Preludin och senare amfetamin, börjar prostituera sig i de finare kretsarna och lever det ljuva livet. Åker fast för narkotikabrott hamnar på Hinseberg, rymmer från Hinseberg inte en eller två utan tre gånger. 
 
Förresten åkte hon fast för narkotikabrott igen förra året och toppar därmed sitt eget rekord av längst avtjänad tid för en kvinna i Sverige. 
 
Jag är glad att jag läste den för det är alltid roligt att få en inblick i världar som är helt annorlunda än sin egen, men jag kommer inte att läsa om den. Dock rekommendera den till en generation som uppskattar den mer än jag kunde, och som förstår sig på den bättre. 
 
Någon skrev i en recension att hon har stor litterär talang. Det kan jag inte hålla med om, även om språket flyter och är konsistent. 

Bloggutmaning 365: 131 – 5 magiska varelser

131. 5 magiska varelser du önskar fanns på riktigt. 
 
Ja… varelser är lite svårt att säga exakt vad det betyder, men jag tolkar fritt där även ”människor” får vara varelser. 
 
 
1. Professor McGonagall (och andra bra lärare från Hogwarts). 
 
 
2. Alver. 
 
 
 
 3. Fågel Fenix. 
 
 

4. Enhörningar. 

 
 
 
5. Fred + George! (!!!) 

Dagens dikt: Good-by av Ralph Waldo Emerson

Härligt driv! 
 
==
 
Good-by, proud world, I’m going home,
Thou’rt not my friend, and I’m not thine;
Long through thy weary crowds I roam;
A river-ark on the ocean brine,
Long I’ve been tossed like the driven foam,
But now, proud world, I’m going home.

 

Good-by to Flattery’s fawning face,
To Grandeur, with his wise grimace,
To upstart Wealth’s averted eye,
To supple Office low and high,
To crowded halls, to court, and street,
To frozen hearts, and hasting feet,
To those who go, and those who come,
Good-by, proud world, I’m going home.

I’m going to my own hearth-stone
Bosomed in yon green hills, alone,
A secret nook in a pleasant land,
Whose groves the frolic fairies planned;
Where arches green the livelong day
Echo the blackbird’s roundelay,
And vulgar feet have never trod
A spot that is sacred to thought and God.

Oh, when I am safe in my sylvan home,
I tread on the pride of Greece and Rome;
And when I am stretched beneath the pines
Where the evening star so holy shines,
I laugh at the lore and the pride of man,
At the sophist schools, and the learned clan;
For what are they all in their high conceit,
When man in the bush with God may meet. 

 
 
==