Jag skrev ju det basala i gårdagens
Smakebits-inlägg, men vi får ta om det och lite till faktiskt.
När Thérèse Raquin var ett litet barn lämnade hennes far över henne till sin syster, Mme Raquin, som drev en sybehörsaffär och levde ensam som änka med sin sjuklige son Camille, liten till växten och vek. Thérèse och Camille växer upp sida vid sida, de till och med delar rum under större delen av barndomen, och det är redan bestämt att kusinerna ska gifta sig. Thérèse behandlas på lika sätt som Camille trots att hon egentligen är allt annat än sjuklig, vilket tär något ofantligt på henne.
De tvingas flytta in till Paris och Mme Raquin återupptar sitt arbete som sybehörsförsäljerska. Bröllopet står, men det enda nya i Thérèses liv är att istället för att gå till sitt eget sovrum går hon till Camilles. Annars är allt precis som förut. Thérèse är uttråkad och sjunker liksom in i väggarna – tills en dag, när Camille tar med en barndomskamrat hem från kontoret, Laurent.
Laurent och Thérèse startar ett förhållande i det fördolda, och till slut är den enda utvägen för de unga tu att kunna vara tillsammans att göra sig av med Camille. Det utdraget kan du läsa
här.
Men – blir allting så bra som de väntar sig när de är fria från Camille? Nej, naturligtvis inte, detta är naturalism och lite lagom pessimism. Det blir minst sagt inte som de hade tänkt sig.
Detta är en ryslig och lite skrämmande, suggestiv och psykologisk roman. Man kan definitivt förstå varför det blev skandal när den kom ut i slutet på 1860-talet – något liknande hade aldrig funnits att läsa förut, och visst blev det en start för naturalismen som genre. Detta är definitivt det mest naturalistiska jag har läst.
Jag tycker att detta är en fantastiskt bra och läsvärd roman. Den är knappa 200 sidor lång, så det tog mig längre tid än väntat att bli klar – men det är enbart för att jag blev distraherad av en massa annat under tiden. Hade jag haft två ostörda timmar och obegränsat med islatte hade jag blivit klar med den mycket snabbare – många tycker att detta är en tråkig roman just för alla beskrivningarnas skull, men jag tycker att den håller tempot riktigt bra.
Jag har inte läst mycket Zola, men jag älskar Nana och jag gillade denna skarpt, så visst ska jag läsa mer av honom.
PS: Läste just
denna recension på Litteraturmagazinet, där det påpekas att titeln kan syfta på ungefär ”som man sår får man skörda”; therizo betyder att skörda på grekiska och raquer kan betyda ”att betala”. Mycket möjligt tror jag!
KännerKänner inte ni igen denna ”nya” logga ganska väl? Det gör jag.
