Ja, jag lyssnade på denna, uppläst av Monica Zetterlund själv, och det var alldeles underbart. Jag njöt varenda ögonblick – både av de fantastiska berättelserna och av hennes röst, som jag tycker är så härlig att lyssna på -men även lite småvass, förstås.
Det jag tar med mig allra mest utav denna lyssningen är dock inte berättelserna om Marlon Brando och den stumma sångerskan Sven, eller när hon fick stiga på ett flygplan endast iförd underkläder och kappa, utan vilken travesti filmen om henne, som gjordes nyligen, gjorde av hennes relation till sin pappa. Man blir ju tokig på honom i filmen, en riktig sur jantegubbe… så var det uppenbarligen inte alls. Han spelade tenorsax och gillade att dricka whisky med musiker – och verkar snarare ha varit väldigt uppmuntrande till dotterns framgångar. Han var ju verkligen hemsk i filmen, och det är inte bara för att jag har en nedärvd allergi mot Kjell Bergqvist.
Och Ella Fitzgerald var aldrig otrevlig mot henne heller. Inte på det sättet i alla fall.
Men nu var det inte filmen jag såg och jag ska inte flippa ur över den heller, men det kan ju vara bra att veta att man ska ta den med en nypa salt. Den har naturligtvis kritiserats av andra och tydligen används pappan i filmen som någon sorts fordon för den värnländska janteattityden. Bullshit, säger jag, och tycker synd om dottern Eva-Lena som ju faktiskt lever och vet mycket väl att hennes morfar inte var ett svin.
