Författare: Annzah

2016: 62 – Stockholmssyndromet av Janne Olsson

Jag är lite intresserad av kriminalhistoria. Tycker om att se på Veckans brott ibland, och fastnade fullständigt i den där tråden om Dahlsjö-fallet på Flashback, och senare P4 Dokumentärs ypperliga program om saken.  
 
Ett av mina första minnen är när Palme mördades. Jag tycker fortfarande att det är oerhört intressant att läsa om saken. 
 
Och så såg jag nu då att Janne Olssons självbiografi hade kommit på Nextory. Ni vet, han som startade Norrmalmstorgsdramat. Och blev naturligtvis tvungen att läsa. Sträckläsa, faktiskt. Jag läste tills jag somnade med plattan i handen. 
För det är så oerhört intressant, det här att träda in i en värld som man inte vet någonting om, eller har rört sig i överhuvudtaget. Jag jämför det lite med min relativa fascination för Kardashians och Real Housewives och sådant där – det är så långt bort ifrån mig och mitt liv att jag bara måste se och ta in. 
 
Det är sannerligen en annan värld. Janne Olsson har varit kriminell typ jämt. Dessa historier om bankrån, kassaskåpssprängningar, inbrott i guldsmedsbutiker, gömning av pengar på kyrkogårdar… ja, ni förstår. Och sedan själva dramat, då. När han, under permission från anstalt, brôtade in på Kreditbanken vid Norrmalmstorg 1973 i en väldigt elaborerad kupp för att frita Clark Olofsson från fängelset. 
 
Resten är ju historia. Stockholmssyndromet har blivit ett världsbegrepp, och vi vet att alla klarade sig under omständigheterna väl. Men ändå är det helt oerhört intressant att läsa om. Hjärtat i halsgropen. 
 
Och det är väldigt välskrivet. Man förstår av boken att Olsson har spenderat extremt mycket av sin inlåsta tid med att skriva – jag vet inte om han haft hjälp med denna förstås – men det tror jag faktiskt inte. Och då är han en väldigt skarp skribent, även om det blir en del slang och jargong. 
 
Det har fastställts att han inte är psykopat – jag är inte helt säker på den saken. Vissa bitar är så fullständigt fria från ånger och viljan att sona vad han gjort att det är absurt. Och det måste väl nämnas som intressant att en av hans söner är polis. (En sitter i fängelse på livstid på grund av att han varit med i Bandidos. Smart.) 
 
Hur som helst. Det är en mycket läsvärd bok. Jag trodde nog inte att den skulle vara så bra som den faktiskt är. Numera driver Olsson bilverkstad (eller försäljning, kanske) i Helsingborg. Jojomensan. 

2016: 61 – Från och med du av Mhairi McFarlane

Jag läste You had me at hello förra våren – det känns inte som om det var så längesen, men det var det tydligen – nu var det dags för Från och med du. 
 
Anna Alessio jobbar som historiker (typ?) på University College London. Hon har ett ganska bra liv – är i trettioårsåldern, trivs med sitt arbete och har mycket kul runt omkring. Syrrans bröllop, bland annat, tar upp mycket tid och tanke.
 
Men hon har ingen kille. 
 
Hon har heller inte alltid varit tillfreds med livet. Under skoltiden var hon gravt överviktig och mobbad – men har nu som vuxen bytt namn och skepnad och vill bara glömma allt det gamla. 
 
Naturligtvis dyker en av de värsta plågoandarna, James, upp i hennes liv. Hon gör sitt bästa för att försöka kamouflera vem hon egentligen är, men eftersom detta är litteratur är det inte så det går till 😉 
 
Låter det banalt? Det är det inte, för McFarlanes språk och humor är så fantastiskt välstämda. Jag tyckte i och för sig att denna var lite väl lång också, men det gör inte så mycket. Det är liksom njutbart hela tiden, och trots att jag läste den under en sömnlös natt vilket oftast inte betyder att läsupplevelsen känns så himla skön, så var jag glad åt den. 
 
Det är något väldigt roligt med att läsa om dessa stormiga italienska familjer dessutom. Jag föreställer mig ju typ familjerna i Real Housewives of New Jersey men med en brittisk twist och det är ohyggligt charmigt. 
 
Jag kommer att fortsätta att läsa McFarlane – jag menar, det är inte Nobelprismaterial, men det är väldigt bra ändå. 

2016: 60 – Än finns det hopp av Karin Wahlberg

Jag började läsa denna i somras, men kom inte så värst långt på första försöker – och jag är ganska säker på att det har med det gigantiska persongalleriet att göra. Just då tror jag inte att jag hade energi eller sinnesnärvaro att hålla reda på allting. 
 
Men nu gick det. Och jag är tacksam för att det finns en förteckning över persongalleriet i början av boken, för den behövs. Det är oerhört mycket folk att hålla ordning på. 
 
Det är 1953, och polioepidemin härjar i Sverige. Handlingen utspelar sig på och omkring ett lasarett i en småstad vid havet (i Småland, tror jag). Och vi följer sköterskestudenter, sköterskor, läkare, läkarfruar, överläkare, baderskor, skolflickor, patienter – och alla däromkring. Så ni kan ju tänka er. 
 
Det är en väldigt fin berättelse, som jag kanske tycker är lite väl lång. Vissa personer hade jag kunnat klara mig utan – inte för att jag tycker illa om dem eller att de egentligen är onödiga, utan för att det är så himla mycket FOLK. 
 
Men det är rörande. Och lärorikt! Jag ska villigt erkänna att polio för mig hittills har betytt ungefär vaccination och eventuell förlamning. Ni fattar? Nu vet jag lite mer. Och hu, vad skrämmande det är – inte bara att läsa om sjukdomen, utan att det finns så många i världen som är emot vaccination. Alltså, jag blir mörkrädd på riktigt, det svindlar lite när man tänker på det. 
 
Jag lär fortsätta med serien, och antagligen ganska snart. Det är en viktig bit svensk historia. 

2016: 59 – Om jag var du av Jessica Schiefauer

Jag har läst Jessica Schiefauers När hundarna kommer och Pojkarna med mycket stor behållning – nu var det dags för hennes debutroman – Om jag var du. Jag hade dessutom den stora förmånen att få lyssna på Schiefauer på ett seminarium på Bokmässan i höstas, om ungdomslitteratur och det svarta och mörka i den. 
 
Detta är en otrolig skildring av ett symbiotiskt vänskapsförhållande mellan två unga tjejer – det är studenttider i en mellanstor stad, och Agnes och Louise delar lägenhet – en andrahandslya som de fått tag på på något mer eller mindre tvivelaktigt sätt. Agnes säljer franska bakverk i en kiosk i ett köpcentrum och drömmer om något annat. Louise är den självsäkra, tuffa, vackra, vilda. Jobbar i garderoben på en strippklubb och vill flytta till Grekland. 
 
De gör allt tillsammans. Allt, från morgonciggen till kvällsvinet på uteserveringen. Tills Hannes kommer, med sin gitarr och sina reklamblad, sveper Agnes av sina fötter (ursäkta, men rolig anglicism) och förstör vänskapen tjejerna emellan. 
 
Så mycket gestaltning! Det är fantastiskt bra. Man håller nästan andan boken igenom för det är så mycket hela tiden, så fullt med intryck, känslor, sinnliga upplevelser. Jag älskar den! 
 
Jag vet inte om jag tycker att de sista sidorna var helt nödvändiga. Eller, snarare, de tjugo som leder upp mot slutet. Det Stora Avslöjandet hade jag listat ut för ganska längesen. Men jag gillar verkligen hur säcken knyts ihop – med värme utan sentimentalitet. 
Väldigt, väldigt bra. Jag är ytterst imponerad av Schiefauer och väntar nu ivrigt på nästa! 

Tisdagsutmaningen: Kokböcker och middagsskildringar

 
 
Ett underbart tema på Kulturkollo denna veckan – vi går nämligen in i köket! Och snackar kokböcker och middagsskildringar! Två av mina favoritämnen. 
 
Jag samlar på kokböcker, skulle man väl kunna säga. Har en hel hylla full i köket – många köpte på second hand lite på kul, men även en hel del Jamie Oliver, Nigella Lawson, James Martin, Nigel Slater… ja. Det är många britter. För vem har sagt att britterna saknar matkultur? Det gör de ju verkligen inte. 
 
Hur som helst så följer naturligtvis veckans utmaning detta temat, och uppgifterna är som följer: 
 
Finns det någon kokbok du älskar trots att du faktiskt inte använder den särskilt mycket?
 
 
Jag använder nästan ingen av mina kokböcker särskilt mycket. Jag läser dem för inspiration och för att titta på bilderna… lagar mat gör jag helst på en höft. Det är en kreativ process för mig, som inte kan rita och sådär. 
 
Och hon älskade dem alla! Men den jag tänker på först och främst är denna, 100 Pasta Sauces, av Diane Seed. Ni ser hur vackert illustrerat omslaget är – hela boken är sådan! Recepten är kantade av färgglada teckningar och det finns inte ett enda foto – dock underbara målningar av alltifrån människor till citroner och auberginer. En helt underbar bok, som jag köpte för 50p i en välgörenhetsbutik i Golders Green i London för kanske 13 år sedan. 
 
Det motsatta då, vilken kokbok är den mest nerkladdade och använda i bokhyllan där hemma?
 
 
Den allra mest använda är nog Nigella Express av Nigella Lawson – jag älskar Nigella. Hennes How to eat är en bibel i sig själv. Men Nigella Express har bott på många ställen tillsammans med mig, och har inspirerat till många goda middagar i goda vänners lag – så det är nog faktiskt den som är mest använd – mycket för att andra har använt den också. Vilket förstås är superhärligt. Jag vill fortfarande prova att göra margaritaglassen – fast utan tequila då – och det finns en asiatisk biffsallad som ser så oerhört god ut.. mmm. Jag får nog läsa om den snart! 
 
 

 
Måste få lägga med en bonusbok också – Mrs Beeton’s Everyday Cookery som också är köpt för en spottstyver för något pund för längesen. Kom ut 1890 så ni kan ju tänka er själva vilka oerhörda recept den innehåller, med inälvsmat och instruktioner för hur man typ vränger en gris, och så. 
 
Bonusuppdrag: Har du någon favoritskildring på film eller i litteraturen av just mat? Berätta gärna!
Spontant tänker jag förstås på Julie & Julia – både boken av Julie Powell och sedan filmen med Amy Adams och Meryl Streep. Wow, bara wow! 

2016: 58 – Sörja för de sina av Kristina Sandberg

Jag läste första boken om Maj, Att föda ett barn, i somras. Nu när jag läser vad jag skrev om den då blir jag lite konfys – jag minns det som om jag tyckte mycket mer om den. Jag tog visserligen till mig oerhört mycket av författarfrukosten med henne i höstas också – och har förstått gått och funderat på Maj hela tiden. 
 
Och gått och småhållit på böckerna. För uppenbarligen vill jag ju inte riktigt att de ska ta slut. 
 
Sörja för de sina var min flygplansbok på vägen hem från Gran Canaria förra helgen och det lämpade den sig alldeles ypperligt för. Om det bara inte vore för att Nextory är så otroligt konstiga – vem har hört talas om sidor som saknas i en e-bok, liksom? Bara att starta om – hela appen – varje gång. Och det bryter av på ett ganska osmidigt sätt, tycker jag. 
 
Nu är det fyrtio- och femtiotal. Maj är den hon är. Fortfarande osäker i sina olika roller – som fru och mor och allt vad hon nu ska vara. Tomas har visserligen fått hjälp av en doktor i huvudstaden, mot drinkandet, men riktigt bra är det ju inte ändå. Det är migrän och blödningar och hemskheter. Stackars Maj, hon har det så jobbigt! Och försöker väl döva och göra det bättre på sitt sätt, men det är inte så lätt. 
 
Och som vi lider med Maj. Åååh, det är smärtsamt. Men så fantastiskt välskrivet att det ju blir njutbart ändå. 
 
Jag tänker på detta som Kristina Sandberg pratade om i sitt föredrag, detta om vikten av städning och sådant för Majs generation (och kanske även nästa), och varför dessa romaner därmed måste utspela sig i köket. Det är väldigt intressant att tänka på det viset. 
 
Och åh, vad jag längtar efter bok nummer tre… samtidigt som jag inte vill börja på den för då är den ju slut innan jag vet ordet av. 

Tematrio: Asiatisk kultur

 

Lyran skriver: ”Asien är enormt stort och dess kultur oerhört varierad. Kanske vi i en tematrio gemensamt kan täcka in litteratur och övrig kultur från olika delar? Berätta om tre ”kulturella yttringar” från Asien, litteratur, musik, dans, konst o s v. Blanda gärna friskt. Eller håll er till det som känns bekvämt.” 

 
      
 
I höstas såg jag en underbar japansk film, Under körsbärsträden – den vill jag verkligen rekommendera. Helt ljuvlig. 
 
Jag har ännu inte läst De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg, men planerar att göra det inom en mycket snar framtid. Den väntar på plattan! 
 
Vi pratade om Xiaolu Guo så sent som i torsdags, men jag känner verkligen att det är dags att både läsa om A Concise Chinese-English Dictionary for Lovers och ta tag i hennes senaste Jag är Kina, efter att ha försökt diskutera henne på jobbet med kinesiska kvinnor i min egen ålder som inte har en aning om vem hon är. Måste därför alltså se till att de får chansen att läsa henne – men kanske ska provläsa först, nu när jag har lite bättre koll på vad som är okej och inte i den oerhört breda kinesiska kulturen. 

Från invigningen

 
Denna bild fanns på jobbets officiella Facebooksida, så jag tänker att jag kan visa upp den här också 🙂 Tyvärr är P:s huvud i vägen för tårtan, men betrakta gärna VD:n i mitten och yours truly ute i vänsterkanten! Det är en sådan otrolig skillnad mot gamla stället, som ni säkert ser är det en blandning av gammalt och nytt på ett ganska mysigt sätt. 
 
Vi trivs!