Författare: Annzah

2016: 111 – Sista jouren av Karin Wahlberg

Jag har läst fyra av Karin Wahlbergs deckare tidigare (Ett fruset liv, Tröstaren, Flickan med majblommorna och Blocket och så ganska nyligen första romanen om Lasarettet, Än finns det hopp. Och jag tycker att hon är så otroligt bra! Jo förresten, jag läste ju Matthandlare Olssons död också men den hittar jag inte bland recensionerna och jag har för mig att jag inte var så förtjust i den heller. 
 
Som så ofta läser jag deckare i helt fel ordning, och det har jag gjort här också för detta är första boken om Claes Claesson och läkaren Veronika. Det är någon väldigt spännande med deckare i sjukhusmiljö! Jag lyssnade på Storytelpodden igår, när de intervjuade Sofie Sarenbrant om just detta med att hon använder sig av brottsplatser där folk ser likadana ut (spa, maraton, sjukhus) och ja, det är väldigt intressant. 
 
Här hittas en ung läkare, Maria, död i duschen i jourrummet på ett sjukhus. Det är Veronika som hittar henne och tror förstås att det är en olyckshändelse – men när polisen kopplas in och upptäcker blåmärken på kroppen förstår man att det är ett mord som begåtts. Stämningen på sjukhuset är spänd som det är, och det blir ju inte bättre av att man förstår att det är någon med passerkort som begått brottet. 
 
Det visar sig förstås att Maria inte var så omtyckt på jobbet, och bilden av vem hon verkligen var växer sakta men säkert fram… 
 
Karin Wahlberg är ju själv läkare, vilket förstås gör att berättelsen om sjukhuset känns trovärdig. Sedan kanske det känns lite som en personlig attack på somliga saker inom den världen. Men det kan jag ta, det blir mindre av det längre fram i serien. 
 
Och jag gillar boken, den håller ett ganska stillsamt tempo och jag gillar det. Ibland vill man inte ha ett rysligt tempo. Dessutom är relationerna väl beskrivna, och jag gillar alltid trovärdiga och sympatiska poliser! 

2016: 110 – Dancing in my nuddy pants av Louise Rennison

 
Bok nummer fyra om Georgia Nicolson! (1 – 2 – 3.) Nu bestämde jag mig för att lyssna på den – i inläsning av författaren, vilket såklart var helt underbart. 
 
Det är inte så mycket mer att säga än vad jag brukar säga om dessa böckerna – de är roliga, rappa, heltokiga och med en viss igenkänning. Det känns inte som om det var så längesen jag var i Georgias ålder… 
 
Så ja, de är underbart fina och jag kommer att fortsätta att följa Georgia. Även om jag råkade läsa en spoiler för sista boken häromsistens, men en spoiler som jag är nöjd med så det är helt okej ändå. Och jag är rätt glad att jag såg filmen innan jag började med bokserien, för skådespelarna är så himla härliga, särskilt Alan Davies som pappan, och det passar mig väldigt bra att se just dessa i huvudet när jag läser och lyssnar! 
 

2016: 109 – Så har jag det nu av Meg Rosoff

Jag lyssnade på denna på engelska – How I live now, heter den då – men jag väljer att skriva med den svenska titeln. Det är skådespelerskan Amber Sealey som läser. 2007 blev boken radioteater med Saoirse Ronan som Daisy, och det var även hon som spelade Daisy i filmen som kom 2013 (och som jag inte har sett, ännu). 
 
Boken har vunnit Guardian Children’s Fiction Prize och Printz Award for Young Adult Literature – och nu har ju Meg Rosoff just vunnit ALMA-priset här i Sverige! Därför var jag tvungen att få till mig lite Rosoff – jag har haft ett par av hennes böcker i Aldiko ett bra tag, men jag hinner ju inte läsa allt jag vill… 🙂 Då passade det bra med en ljudbok på 3½ timme! 
 
Daisy, som egentligen heter Elizabeth, är en New York-tjej på femton år. Hon är trasig på grund av anorexi, konflikter med styvmodern, den tidiga förlusten av sin mor och en allmän malaise med tillvaron. Tredje världskriget är i full gång, och Daisy skickas till England för att bo hos sin moster och sina kusiner på landet. Hon kommer särskilt nära yngsta kusinen Piper – och Edmond, tonårskillen med luggen och cigaretterna som kommer och hämtar henne på flygplatsen. Lite väl nära Edmond. 
 
Moster åker till Norge för att föreläsa, men fastnar i Oslo då en terroristgrupp attackerar London och belägrar senare hela England. Kusinerna får försöka klara sig bäst det går, men när en grupp soldater kommer och tar över gården separeras flickorna och pojkarna och skickas till olika hem på landet för att bo där istället. De kan inte leta efter varann eftersom de hela tiden måste tas med krigets konsekvenser och fokusera på sin egen överlevnad. 
 
Detta är, som ni förstår, en väldigt intensiv berättelse – betänk att den vara är 3½ timme lång, vilket betyder att jag lyssnade på den på under två timmar. Dystopier är ju inte min vanliga genre, men detta funkade bra. Svenskan kallar den ”fängslande dystopi med blytonska drag” och det kan jag verkligen skriva under på. Tyckte mycket om berättelsen och vill gärna läsa mer av Rosoff. 

Badbåtar från stan till södra skärgården!

 
Det kommer att gå badbåtar till södra skärgården i sommar! Fantastiskt ju. 
 
Men… en färja om dagen? De brukar ju vara knökfulla som det är… men det är klart, de kommer ju att gå som vanligt från Saltholmen också. 
 
Kvällsturen på vardagar 17:50 låter ju underbart dock – då är det ju bara att hoppa på efter jobbet (ja, jag får ju åka över älven först då) och ta en vända i kvällssolen – det ska jag försöka göra då och då! 

2016: 108 – Rent hus av Louise Boije af Gennäs

Jag insåg för ett tag sedan att jag har läst alla Louise Boije af Gennäs böcker – utom Rent hus och När kärleken kom. Nu har jag läst Rent hus i alla fall. 
 
Jaaa. Vad tycker jag? Jag vet verkligen inte. Denna roman blev refuserad av författarinnans ”eget” förlag, och kom därför direkt i pocket. Jag förstår inte riktigt varför den blev refuserad – förutom, förresten, att den på sätt och vis har väldigt kort hållbarhet. Jag ska förklara varför. 
 
Huvudperson är Siri, som är städerska i riksdagshuset. Hon har städat där i många år, och gör verkligen rent hus. Och just denna dagen har hon sannerligen gjort rent hus, eftersom hon har mördat varenda riksdagsledamot. De ligger och skräpar lite varstans i huset. Vi får inte följa vartenda mord, utan mest hur Siri går omkring bland liken och tar bort fläckar och så. Detta uppblandat med flashbacks till barndomen i Finland och en relation med en man som jag antar var missbrukare. 
 
Oooch på den vägen är det. 
 
Anledningen till att jag säger att den har kort hållbarhet? Att om man inte har koll på regering och riksdag 1998 så är det väldigt mycket döingar folk med som man inte kommer att ha någon aning om vilka de är. Jag menar, jag kommer knappt ihåg hälften och jag var väl ändå någorlunda medveten vid den tiden. Kul att bli påmind om Anne Wibble och Bosse Ringholm och att läsa om Håkan Juholt innan han blev statsminister… eller, är det det? 
 
Nä, jag vet inte. Jag kämpade mig igenom denna, trots att det inte är en dålig bok – språket är ju bra och idén ganska intressant, men nej, det var ändå inget för mig.