Författare: Annzah

Pollenchock utan stjärnfall

 
Godmorgon på er! 
 
Något började nog blomma ganska exakt klockan 17:00 igår, för herrejefvlar vad allergisk jag blev. Har aldrig varit med om något liknande. Medicinen kan inte vetat vad som hände heller, för där fick jag noll och nada lindring. Fy farao. Kom hem, åt lite tapas och ramlade i säng, helt totalt slut. Bättre idag för vädret är sämre, men ögonen känns som sandpapper och huden runt ögonen och näsan spänner och kliar. Dessutom har mina eksem fått frispel, vilket gärna går hand i hand även om jag inte riktigt kan förklara anledningen. Suck, vad tråkigt det är. 
 
Men det ska bli en bra dag ändå, eller hur? Jag ska på hjärt- och lungräddningskurs i eftermiddag, vilket jag velat göra länge, och ikväll ska jag träffa en av bokcirklarna för att diskutera Gardet. Vi blir fler än vanligt idag vilket är jätteroligt, M fick sin nyblivne make att läsa sin första skönlitterära bok på åratal och han kommer med, och en av Es kollegor och en av hennes kompisar också. Ska bli hemskt trevligt, vi har ju opererat i liten skala sedan jag kom med. 
 
Så – låt oss göra denna onsdag till en bra en! Jag köpte en sådan där kyld soppa att ha med mig till lunch, de brukar vara goda, och det finns väl inget lite BB cream inte kan fixa vad gäller ett fnasigt och lite rosa ansikte heller. 
 
Puss puss! 

2016: 183 – Finding Audrey av Sophie Kinsella

 
Jag har ett väldigt ambivalent förhållande till Sophie Kinsella. Jag har läst första Shopaholicboken och tycker att den är förskräcklig, men jag gillade Mina hemligheter och… ja, jag vet inte, men jag tror att det var omslaget till Finding Audrey som fick mig att bestämma mig för att lyssna på den. 
 
Och jag är så glad att jag gjorde det, för den är exceptionell. 
 
Detta är en ungdomsbok, så ingen tokig Becky Bloomwood som springer runt och flamsar här. Här har vi istället femtonåriga Audrey, som efter en svår period har drabbats av ångest och depression. Vi vet inte exakt vad det är som har hänt – inte först, i alla fall – vi vet bara att Audrey har fått sluta skolan, att hon har spenderat tid på sjukhus och att hon inte kan prata med någon utanför familjen och absolut inte kan ta av sig sina solglasögon. 
 
Vi vet även att hon har en lite småtokig familj. Tokig på ett bra sätt, då. 
 
Detta är, som ni säkert förstår, en bok om riktigt jäkliga saker men berättade med en väldigt stor skopa humor. Det är så välskrivet och så fint beskrivet – och det är inte det lättaste att göra. Riktigt bra. 
 
Hur som helst kommer hennes brors kompis Linus in i Audreys liv. Han gick på hennes förra skola – spelade en stor roll i skolpjäsen förra året och var en riktig stjärna – och han förstår. Eller försöker förstå. Han förstår att hon inte vill prata med honom, så han börjar skicka lappar genom lillebrorsan på fyra bast istället. Och till slut lyckas han till och med få henne att gå till Starbucks. Det blir första gången hon lämnar huset förutom när hon går och träffar sin fina, fina terapeut Dr Sarah. Men är hon verkligen redo? 
 
Som sagt – det är mörkt, men det är hysteriskt roligt också. Familjen är helt underbar att följa och det är roligt att det är ett par andra röster som gör pappan och storebroderns ”roller” – inte alltid en höjdare i en ljudbok, men här är det verkligen det. 
 
Boken är inläst av Gemma Whelan, som jag förstår är en av skådespelarna i Game of Thrones. Som jag väl också borde våga mig på någon gång. 
 
Jag vill rekommendera denna – så varmt. Jättefin bok. 

2016: 182 – Vår egen lilla hemlighet av Ninni Schulman

Åh, jag tycker så mycket om Ninni Schulmans böcker. De är så välskrivna och spännande och lagom i tempot. Dessutom gillar jag henne som person, eller ja – jag känner ju henne inte, men följde hennes blogg redan innan hon började skriva böcker och hon verkar vara en så hyvens och reko person. Hon skrev under bloggåren så fint och varmt om sina barn, och så naket och ärligt om svåra tider i livet – och svarade på kommentarer! Jag saknar bloggen men tycker att det är kul att kunna fortsätta följa henne och barnen på Instagram. 
 
Detta är fjärde boken om journalisten Magdalena Hansson i Hagfors, och poliserna Petra och Christer förstås. 
 
En kväll i april kommer socialsekreterare Anna-Karin Ehn inte hem från jobbet. Mannen Torsten anmäler henne försvunnen, han vet att hon blivit utsatt för hot på arbetet och befarar det värsta. Hennes bil hittas av honom ett par dagar senare, full med blod och man befarar förstås att ett brott har begåtts – och att det är maken som begått det. 
 
Anna-Karin verkar ha levt ett ganska vanligt liv, men när man väl börjar skrapa på ytan upptäcker man en hel del saker som hon sannerligen haft anledning att dölja. Magdalena Hansson försöker förstås följa fallet samtidigt som hon bollar hemmalivet och som vanligt hamnar hon i fara. Det är inte lätt det där med livet i småstäder! 
 
Men även om formatet är välbekant så är boken inte förutsägbar. Jag hade en liten aning om en viss sak, och den visade sig vara sann, men annars hade jag aldrig förstått hur det hängde ihop. Boken handlar om kvinnor, om våld mot kvinnor, om hot och om terrorn som kan pågå inom hemmets väggar. Man får inte glömma hur otroligt stort mörkertalet är – förskräckligt. 
 
Jag sträckläste, som vanligt, och längtar nu efter femte boken i serien som kommer ut i höst. Det är väl tur att det kommer en massa bra kultur i höst också, så att man inte klappar ihop totalt! 😉 
 

Debatter och heta känslor

 
Alltså… Håkandebatten börjar ju bli värre än Fifty shades-debatten! 
 
Nej, Håkan kan inte sjunga. Det spelar ingen roll för dem som tycker om honom – jag tror inte att någon tycker att han är någon sångare. Däremot är han en fantastisk textförfattare (fast han stjäl men de gör alla de stora), en oerhörd personlighet på scen och en person som folk kan identifiera sig med. 
 
Därför tror jag att folk älskar honom. 
 
Men alla dessa statusar på Facebook? ”Det är tydligen bara jag som inte förstår Håkan Hellströms storhet” bla bla bla – nä, du är definitivt inte ensam. Men varför detta behov av att skriva statusar som nästan är lite sårade? Eller kalla honom för ”ranglig pojkspoling” när han är flera år äldre än en själv? 
 
Det finns saker jag inte gillar som väldigt många andra gillar, t.ex leverpastej, att se på tennis på TV, Melodifestivalen och så. Det är okej! Jag blir inte upprörd för att andra gillar det. 
 
Såhär är det väl ändå, vad gäller saker man inte gillar: ingen tvingar en att konsumera det. De enda jag kan förstå som störs så oerhört av att Håkan har spelat i Göteborg i helgen är då de som bor nära Ullevi och faktiskt inte kunnat värja sig. Men folk som sitter på Österlen och i Uppsala och stör sig… vad är problemet då? Kan det vara att man har lite för mycket fritid och bara måste få rätt på något att klaga på? 
 
Jag kom på en parallell som jag kan identifiera mig med, förresten. Kent. Jag förstår inte deras storhet. Därför förstår jag naturligtvis inte all denna publicitet kring att de ska sluta spela ihop och sånt – men jag accepterar den. Och förlöjligar inte de som älskar dem, och skriver definitivt inte om saken i sociala medier. 
 
Men vad är grundproblemet? Avundsjuka? Bitterhet? Oförmåga att kunna glädjas åt andra? Jag vet verkligen inte, men det är ett alldeles otroligt intressant sociologiskt fenomen. 

Deprimerande läsning?

Jag har tydligen läst 21 av de mest deprimerande böckerna på Goodreads. Ska man skratta eller gråta? Jag tycker nog mest att det är komiskt. (Förresten ser jag nu när jag tittar på listan att jag har läst massor fler än 21. Får uppdatera lite.) 
 
 

Måste naturligtvis titta vad det är som finns på listan, förutom just She’s come undone och Anne Franks dagbok. 

 
Ja. Okej. Jag fattar – det är nog snarare en lista på de mest sorgliga böckerna någonsin. Hosseini, Sebold, Steinbeck, Picoult, Pelzer och sådant. Men behöver sorgliga böcker verkligen var deprimerande? Det tycker inte jag. 
 
Vad tycker du? Är sorgligt = deprimerande? 

2016: 181 – Genom paradiset på en spikmatta av Jannice Eklöf

Förlaget skriver: 
 
”Den hetsiga och ocensurerade Stella känner att livet som nybliven mamma inte blivit som hon tänkt sig. Såriga bröstvårtor, sömnbrist, känslor av otillräcklighet och så sambon Magnus som retar gallfeber på henne.
 
På sin första BVC-träff möts hon av ett gäng Barbie-klonade mammor med ett till synes problemfritt föräldraliv. Träffen hon haft så höga förväntningar på blir ett totalt fiasko. Dessutom hyser en av kvinnorna i mammagruppen ett oförklarligt agg mot henne och ger märkliga kommentarer om en ”Magnus”.
 
Samtidigt börjar Magnus få sms på konstiga tider. Döljer han något, har det ett samband?
 
För att ventilera sina tankar startar Stella en anonym blogg som snabbt får många följare. En av dem som kommenterar blogginläggen blir ganska snart personlig och avslöjar saker som ger Stella en chock. Kaoset är ett faktum.
 
Genom paradiset på en spikmatta har en härlig humor med ett underliggande allvar – en riktig feel good-roman full av relationsdramatik som man både skrattar och gråter sig igenom.” 
 
Jag är villig att hålla med om det mesta här, även om jag inte tycker att Stella är särskilt hetsig eller ocensurerad, snarare lite ängsligt lagd. Någon jämförde henne med Bridget Jones och den parallellen förstår jag faktiskt inte. Men jag kanske läste på ett annat sätt. 
 
Jag lyssnade på denna i inläsning av en uppläsare jag inte tidigare kände till, Mathilde Simonsen Hebrand – men hon var väldigt bra. Och det var väldigt trevlig lyssning, i stort! Lite förutsägbart men faktiskt inte så farligt – men i slutet använder författaren sig av det tråkigaste, mest uttjatade greppet i denna typ av småbarnsmammeböcker och jag förstår inte. Jag kan naturligtvis inte skriva vad det är, men det är så klyschigt att jag inte ens behöver göra det. 
 
Och det är synd, för det sänkte en annars riktig mysig bok. Luften gick ur när jag förstod vart det barkade. 
 
Men det finns många riktigt bra karaktärer och ett par gånger blev jag vilseledd på ett bra sätt, så det var kul. Kommer det mer om Stella och gänget omkring henne ska jag gärna lyssna. 

Glad Nationaldag!

 
Ja, det är faktiskt både nationaldag och Svenska Flaggans dag idag – nationaldagen är inte så gammal. Vi har bara firat den sedan 1983. Och ni vet väl att vi inte har någon officiell nationalsång heller? 
 
Ett annat namn för dagen är förstås ”dagen-då-alla-tjatar-om-att-man-inte-får-sjunga-nationalsången-på-skolavslutningsdagen” också. Saken är ju naturligtvis den att detta aldrig varit tradition heller. På Svenska Flaggans dag, javisst – och en enda gång under min skoltid råkade skolavslutningen sammanfalla med 6:e juni och visst sjöng vi vid flaggstången då. Det var fint! Jag har för mig att vi under senare år brukade ha idrottsdag den 6:e juni som avslutades med prisutdelning och sånt vid flaggstången. 
 
Men på skolavslutningen är det alltid Den blomstertid och Idas sommarvisa och under senare år En vänlig grönska som har gällt. Men säg inte det till någon sverigedemokrat i din närhet. De blir så nervösa då. 
 
Det är inte bara nationaldag och svenska flaggans dag, utan även första dagen i Ramadan, färskpotatisens dag och sillens dag. Ramadan tror jag inte att jag bryr mig om att fira, men jag har faktiskt handlat både sill och färskpotatis. Får se om det blir det till middag idag, eler min senaste besatthet – Caesarsallad. Jag har handlat sådant också och har just gjort i ordning kyckling… vi får se hur det blir. 
 
 
Annars är jag väldigt nöjd med att ha fått igång mitt mobila bredband från hallon.se som jag testar för Smartson under juni och juli. Jag har inget internet i stan annars – kan använda mobilen till det nödvändigaste men annars får jag förlita mig på att åka till ställen med wi-fi – så jag blev väldigt glad när jag blev utvald, och ännu gladare nu när jag insåg att mitt gamla dongelmodem fungerar med sim-kortet! Detta kommer att underlätta mina sommarmånader, och chansen finns att jag fortsätter med det i augusti också. (Testet ger mig gratis abonnemang och 20 GB data under juni och juli.) 
 
Så, nu har jag det bara lite skönt. Lyssnar på P3 Dokumentär om statskuppen i Chile – som jag aldrig lärde mig någonting om i skolan – tvättar efter helgen och dricker kaffe och vatten i stora kvantiteter.  
 
Och ja. Livet är riktigt gott, idag med. Ikväll kommer ett riktigt gammalt avsnitt av Midsomer Murders som jag inte tror att jag har sett förut – om tablån stämmer är det från 1997, när serien faktiskt började. Jag har köpt blodgrapesorbet som såg intressant ut och ser fram emot att prova!