Författare: Annzah

I muséets dolda vrår

Idag blåser det sexton kvadratmeter sekundmeter och ösregnar i perioder. En perfekt dag för att besöka Bohusläns Museum, således! De har en utställning om Folkhemmet för tillfället, samt en liten snutt med Sigvard Bernadottes design och lite annat. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Man ställer frågan ”Får/fick alla plats i Folkhemmet?” och fick blandade svar. Från någon som är krengkt till en kärleksförklaring och en ganska arbiträr kommentar om delfiner. 
 
 
 
 
En annan fråga besvaras också ganska brett. Hej Sven-Allan! 
 
 

 
 
 
 
 
 
Det där med ”go’känslan” låter ju för härligt, förstås! 
 
 
Herrn i plommonstopet äro min anfader och fisken äro en 300 kg tung tonfisk. Jag har denna bilden inramad hemma och ställde faktiskt fram den igår för första gången. Han fick inte så mycket cash för fisken tyvärr, men vi får väl hoppas att han var glad ändå. 
 
 
Bisamhället har flyttat ut i entréhallen. Jag tycker att det är så häftigt att det är så enkelt men samtidigt så komplicerat. De kryper ut där bredvid: 
 
 
förrättar sitt värv och flyger hem igen 🙂 

2016: 254 – Harry Potter and the cursed child av JK Rowling et al

 
Jag gillar att läsa pjäser och det är sällan jag gör det numera, så jag blev glad när jag hörde att ”nya Harry Potter” skulle bli i manusformat. Och det är jag fortfarande för jag tyckte att det var jättemysigt att läsa. Det råkade vara en regnig och inte helt hundraprocentig dag för mig, dagen efter utgivning, så vad passade bättre än att gräva ner sig i den världen i några timmar? Eller ja, ett par timmar. Det tar inte jättelång tid att läsa. 
 
Som sagt – jag gillar pjäser, och jag var helt medveten om formatet när jag gav mig in på den. Det var visst inte alla – det verkar vara extremt många som antingen inte hört talas om att den skulle komma eller att den råkar vara en pjäs för åh vad folk RASAR. Gud, så arga de är för att detta inte är en åttonde roman som passar perfekt in i Rowlings värld. 
 
Därför vill jag gärna lägga lite emfas på detta: 
 
– det är inte en åttonde roman
– det är ingen roman överhuvudtaget
– nej, den behöver inte följa ”kanon” eftersom det inte är en åttonde roman’
– det är en pjäs med tre upphovspersoner baserad på Rowlings universum. Hon har skrivit berättelsen, Jack Thorne har skrivit manus. 
 
Har man det klart för sig är det härlig, intressant och riktigt spännande läsning. Och det är väl det vi vill att det ska vara? 

Det vore himla kul att se pjäsen i West End någon gång, men som det är nu är den väl utsåld fram till våren 2018 (så länge som biljetterna släppts, med andra ord) så det gäller nog att vara tålmodig. Men man kan väl tänka sig att den kommer att tangera ett eller annat rekord ganska fort. 

 
Och en sak till – om detta kan få ungdomen att a) läsa pjäser och b) gå på teater så är ingen gladare än jag! 

2016: 253 – Räkenskapens dag (Morses sista fall) av Colin Dexter

 
Jag har bara läst en av böckerna om Kommissarie Morse tidigare, och så råkade jag nu hamna i den allra sista. Men det är inte första gången som jag läser deckarserier i fel ordning. Och i ärlighetens namn så vet man ju redan vad som kommer att ske med den gode Endeavour Morse. 
 
I denna sköter han sin hälsa alldeles ypperligt illa. Kära nån. Hittar på blodsockermätningar och dricker om möjligt ännu mer Glenfiddich än möjligt. Och det är väl det som till slut blir… slutet. 
 
Men, ett fall också. Nya tips kommer in i ett gammalt fall och motvilligt går Morse med trogne Lewis med på att försöka nysta vidare i det. Det är ingen speciellt intressant historia, jag kommer nätt och jämnt ihåg vem som var mördaren, men det är inte det som är det viktiga i denna boken – det är ju liksom ett avsked. 
 
Jag har då inte följt serien, som sagt – det blev väl tretton böcker på tjugofem år om jag räknar rätt – men jag kan tänka mig att detta, för en Morse lover, är ett ganska fint om än oändligt sorgligt och vemodigt slut på serien. Riktigt fint. 
 
Och jag ska läsa övriga böcker i serien när jag kommer över dem, för jag tycker att Morse är ohejdligt kul. Det är väl på gott och ont som jag kan känna igen mig lite i honom också 😉 
 

Ja men vad ÄR det då?

 
Jag kom hem till Högsbo efter bion igår och gick och lade mig ganska omgående. Och ungefär lika omgående började jag bli täppt i näsan och få kli i ögonen, men jag tänkte väl bara att jag var trött eller något. (Dessutom läste jag slutet av All the bright places som väl kan få vem som helst att få lite kli i ögonen.) Hur som helst, detta fortsatte hela natten uppblandat med nysattacker och när jag gick upp imorse kunde jag knappt se genom vänster öga, något bättre på höger. 
 
Det kan jag nu, men det är fortfarande hemskt svullet och rött och det är gula klumpar i det (:S) och i bilen på väg till Backatorp (pappa plockade upp mig, vi ska till Hunnebo senare i eftermiddag) nös jag säkert trettio gånger på raken. Med andra ord, någon jäkla insane allergi. Och det är inte min lägenhet eller något i den som jag är allergisk mot, för jag har varit där hela morgonen och förmiddagen utan ett enda nys – ögonen har liksom varit som de är, men inget annat. 
 
Vad i hela friden kan det vara om det inte finns något pollen, är min ärliga fråga? Ni som vet så mycket om så mycket, tankar på ett vykort please! 

2016: 252 – Den glömda rosenträdgården av Marita Conlon McKenna

 
På baksidan står det såhär: 

”Molly Hennessy lämnas ensam när hennes make David oväntat dör i hjärtinfarkt. Deras hus i byn Kilfinn är charmigt men befinner sig till stora delar i förfall. Till Mollys förskräckelse hör dessutom banken av sig och vill att hon betalar av lånen på huset.

Hennes brorsdotter Kim behöver en ny start i livet. När Molly får en idé om hur Mossbawn House ska räddas gör de båda Gina, som jobbar i byns kafé, delaktig i planerna.”

 
Det är ett imponerande (obs ej ironi) koncist sammandrag av en bok där det händer SÅ mycket och persongalleriet är SÅ stort! Men i detta fallet är det inte negativt, för det är verkligen helmysigt och lagom roligt hela vägen igenom. Jag älskar de irländska miljöerna, dialogen flyter på ett fint sätt och även om det inte är så omtumlande läsning så är det hela tiden intressant nog så att man vill läsa bara ett kapitel till… 

Om man gillar Maeve Binchy – det gör jag – och böcker med en massa god mat i så ska man absolut passa på att läsa Den glömda rosenträdgården. Ibland när jag kallar en bok trevlig är det inte enkom positivt, men i detta fallet så är det det. En mycket trevlig liten roman!  

2016: 251 – Stella och Sebastian av Jenny Leeb

 

Denna har stått i hyllan i Hunnebo i ett bra tag, och jag har liksom sparat på den för jag har verkligen trott att jag skulle tycka att den var något alldeles lysande i chicklit-genren. 

Det är så tråkigt när man blir besviken… 

Stella och Sebastian har varit tillsammans i en massa år men är nu separerade. (Jag förstod personligen aldrig varför de separerade, inte egentligen.) De har en hund tillsammans. De träffas och pratar i telefon hela tiden. De dejtar på varsitt håll. Ni fattar. 

Det de dessutom gör precis hela tiden, särskilt Stella, är dricker sprit! Jag var verkligen 95% säker på att boken skulle sluta med att hon blev inlagd på behandling och att det sedan blev frid och fröjd, typ så, för det är verkligen totalt kaos på den fronten. 

Nåväl. Det är förutsägbart, tråkigt och inte särskilt fyndigt. Hade det inte varit för att jag var mitt i en sömnlös natt och batterierna i plattan hade dött hade jag aldrig läst klart den. Vilken smörja. Next!