Mytomanen av Sofie Sarenbrant

En tonårspojke hittas död i skogen efter en idrottsdag med orientering i Bromma. Hans värdesaker är borta och han är illa tilltygad. Ett ungdomsgäng från en annan del av Bromma misstänks då de knivrånat jämnåriga på sistone, men kanske är det inte hela sanningen. 
 
Emma Sköld blir ansvarig för utredningen, som verkar peka åt alla möjliga håll – det är något som inte riktigt är som det ska. Det verkar även som om det är något som inte stämmer på polisstationen. 
 
Det har gått några veckor sedan jag läste Mytomanen och jag inser att den verkligen inte fastnat i minnet, för jag kommer bara ihåg början och slutet och en bihistoria i mitten. Jag vet inte om det är mitt eller bokens fel, faktiskt, men den lämnade uppenbarligen inget större intryck hos mig. Intressant är det dock alltid att läsa om mytomaner, och upplösningen var inte så förutsägbar som den ibland kan vara. 
 
Jag har lite svårt att förstå varför Emmas syster Josefin får ta mer och mer plats i utredningarna. Det är i och för sig lite kul med en sidekick som inte är polis eller inom rättsväsendet, men nu blir det lite som Erica Falck i Läckbergs böcker – man förstår inte riktigt hur det är möjligt att en utomstående person gång på gång ser så mycket som ingen annan ser. I detta fallet har hon i och för sig en annan inblick då hon umgås i samma kretsar som den döde pojkens familj, men jag köper det inte riktigt ändå. 
 
Men – lagom tempo och slutet var spännande, och det är ingen risk att jag inte kommer att fortsätta med serien. Man måste ju få veta hur det går…! 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s