Jag tyckte att Istvillingar var fantastisk, jag var mindre förtjust i Eldpojken – men när S K Tremayne kom med en ny titel var jag ju ändå tvungen att ge den ett försök.
Det jag gillade bäst med Eldpojken var de fantastiska miljöbeskrivningarna, och det gäller även för Just innan jag dog – oj, vad jag vill resa till Devon nu!
Kath Redway har mirakulöst överlevt en olycka, där hon fick sladd med bilen och körde rakt ner i en damm i nationalparken Dartmoor. Det var vinter och svinkallt, men hon klarade sig och är nu lättad och glad över att vara hemma igen, hos mannen Adam som är skogvaktare, och dottern Lyla. Men Adam drar sig undan, är vresig och kall. Och Lyla, som är en riktig dagdrömmare trots sin höga begåvning, talar allt oftare om en man hon sett ute på myrarna.
Kath har förlorat större delen av minnet från olyckan och kvällen när det hände – men så sakteliga återkommer minnesfragment. Hon inser snart att det inte alls var någon olycka hon var med om. Livet rasar omkring henne, och hon vet inte längre vem hon kan lita på.
Jag tycker att denna bok var ganska spännande hela vägen, men den var lite för utdragen, lite för långsam – och jag gillar inte riktigt hur dottern, som troligtvis har autism, tillfogas övernaturliga egenskaper. Det blir bara konstigt. Men miljöerna, som sagt, är allldeles fantastiska och Tremayne är utan tvivel en duktig berättare. Han behöver nog släppa in en redaktör lite mer, bara 😉
Stories from the city, stories from the sea 