Vägskäl av Emily Gould

 

Jag får en känsla av Girls när jag läser Vägskäl – och hittar samma känslor i Bokhora-Johannas recension från 2014. Gjorde lite research och blev förvånad över att läsa att Gould och Lena Dunham har legat i fejd under en längre tid – det känns ju som om de borde vara bästisar!

 

För detta handlar, i mångt och mycket, om samma sak som det jag mest tar med mig från fantastiska Girls – nämligen om att vara vuxen. Att lära sig vara vuxen och att förstå sig på förväntningarna som finns på vuxna människor. 

 

Huvudpersonerna här, Amy och Bev, är förvisso lite äldre än tjejerna i Girls men det finns många beröringspunkter – kanske främst detta att man borde ha kommit längre. Det borde gå bättre, för det gör det ju för vuxna, allt löser ju sig då. Eller inte. Eller hur? 

 

Amy har gjort sig ett namn som hyfsat framgångsrik bloggare, och jobbar nu på en judisk, urban, trendig webtidning där hon mest känner sig utanför och utnyttjad. Bev jobbar på olika kontor som vikarie, hon har aldrig några pengar och står mest och stampar. De är goda vänner sedan de var kollegor några år tidigare och har förblivit nära varandra. 

 

Så händer något, som blir en katalysator för en resa och en självrannsakning. En resa i dubbel bemärkelse, om man vill vara så klyschig. 

 

Det var ett par veckor sedan jag läste den, och när jag först lade ner den var jag osäker på vad jag tyckte. Men nu har jag kommit på mig själv med att tänka på den, flera gånger om, sedan dess och jag tycker att det är en riktig bra bok om en viktig tid i livet där man gärna tror att alla andra har ordning på allt och vet vad de ska göra härnäst, men de allra flesta förmodligen är skräckslagna på insidan. 

 

Boken finns att köpa här eller här.