Även Sju dagar med familjen dök upp som tips på Bokbubblarnas julkalas, och jag tror att Linda tipsade om den redan träffen innan när vi pratade om vad man skulle kunna tänka sig plocka upp som julbok. Titeln påminde ju genast om Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper, som jag älskade, och visst finns det beröringspunkter.
Upplägget är dock lite annorlunda – här har vi faktiskt en familj som sitter i karantän. Äldsta dottern i familjen Birch, Olivia, har varit i Liberia och volontärarbetat som läkare under en rasande epidemi som kallas Haagviruset. Hon har kommit hem till England helskinnad – tror man, för innan man kan vara säker måste hon sitta i karantän i sju dagar. Eftersom det är över julhelgen beslutar sig familjen för att barrikadera sig i sitt gamla hus i Norfolk. Ingen får komma in, ingen får gå ut. Detta efterföljs givetvis sådär halvbra.
Yngsta dottern Phoebe är nyförlovad och drömmer om ett societetsbröllop. Pappa Andrew är en gammal krigskorrespondent, som har sadlat om och numera arbetar som högprofilerad restaurangkritiker. Och mamma Emma har alltid servat familjen och gör det ännu – men hon har just fått en cancerdiagnos, som hon inte tänker berätta om för någon.
Alla fyra har varsin hemlighet som de tvingas konfrontera under helgerna. Inte en utan två objudna och oväntade gäster dyker upp och har man nu kommit till karantänhuset får man inte lämna det. Kvartetten blir en sextett och ännu fler hemligheter kastas in i blandningen. Det blir förstås lite tokigt med diverse förvecklingar hit och dit och jag gillar Hornaks humor skarpt. Torrt och brittiskt, det är min melodi.
Jag pratade lite med en kompis igår som håller på att läsa den nu, och hon reagerade på stereotyperna och schablonerna – gnällig gubbpappa, mamma som pysslar om alla osv. – detta störde faktiskt inte mig, kanske för att det gjorde hela engelska konstellationen extra engelsk för mig. Jag njöt i fulla drag av denna, somligt är förutsägbart, somligt överraskade mig.
Något som tyvärr gjorde mig irriterad redan under de första sidorna är dålig research – när det är sådant som tar några sekunder att ta reda på tål jag inte slarv. När vi träffar Andrew och Emma för första gången befinner de sig i sin bostad i London, på Gloucester Terrace – där har jag bott i nio månader, tro det eller ej. Tyvärr placerar författaren Gloucester Terrace i Camden, vilket är helt fel ända av stan. Och det blir ju så dumt! Gloucester Crescent och Gloucester Avenue ligger mycket riktigt i Camden, och Gloucester Crescent är nog faktiskt vad författaren hade tänkt sig att använda med tanke på att fantastiska Love, Nina nämns i texten. Därmed – slarv.
Stories from the city, stories from the sea 