
I mitten på 90-talet trädde indiepopen in i mitt liv. Halleluja! Pulps Different class kom 1995 och Suedes Coming up 1996 och runt omkring kom en massa annat. Oasis (What’s the story) Morning glory? som jag fick i 14-årspresent och lyssnade på under min första chartersemester i augusti 1996, och detta fantastiska samlingsalbum som jag köpte på Gekås… ja, det var mycket. (Det är skojigt att notera att Foo Fighters fanns med på denna samlingsskiva och om en månad, 23 år efter att albumet släpptes, ska jag se dem på Ullevi.)
Men Pulp och Suede spelade alltid en extra stor roll och det fortsatte de att göra långt in på 2000-talet. Gångerna jag och mina kompisar har släppt allt för att kasta oss ut på ett dansgolv när Common People eller Disco 2000 eller New Generation eller Trash eller Beautiful Ones har spelats är oräkneliga, det kan jag säga. Och vi var mest kära i Brett Anderson och nu har han skrivit en bok om sitt liv – livet före Suede slog igenom. Kul, tycker jag, för jag misstänker att det hade blivit ganska tjatigt med en massa knark, sprit- och turnéhistorier.
Men detta blir istället en finstämd, humoristisk och varm berättelse om att växa upp i en liten stad i Sussex på 70- och 80-talet, om att hitta sina intressen och passioner, om att inte ha så mycket men ändå kunna göra det mesta av det man har. Om familj och vänskap och musiken, förstås – om sorg och glädje, föräldraskap och förluster. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig rent kvalitémässigt, men innan biblioteket hade fått in den läste jag en väninnas omdöme på instagram och hon var imponerad – därför fick jag höga förväntningar och därför är jag extra glad att de infriades. Man vill ju inte gärna att de gamla hjältarna blir en besvikelse!
Så om du, som jag, har en relation till indiepopen – läs Coal black mornings. Det är en riktigt fin bok. (Och jag fick nog en liten tår i ögat när vi åkte genom Haywards Heath, orten där Brett växte upp, på väg in till Brighton från Gatwick någon vecka efter att jag läst ut boken.)