Jag har läst Kalmars jägarinnor och Sund av Tove Folkesson tidigare – de två första böckerna i trilogin om Eva Zachrisson. Jag älskade Kalmars jägarinnor och tyckte mycket om Sund – så såg förstås fram emot att träffa Eva en sista gång. Ölandssången är väldigt annorlunda gentemot de tidigare. Denna gången beger sig Eva till Öland, dels för att arbeta på sin uppsats om syntax på runstenar, men även för en sorts släktforskning.
Hon sitter vid mormors smuliga köksbord, som vi suttit vid med henne många gånger tidigare. Läser dagböcker, brev, dödsannonser, tittar på teckningar om byns original Kalle, om Hella som stod utanför gemenskapen, om mormor själv och storbonden Ramström. Tar reda på vem hon är genom vilka de andra var.
Det är poetiskt, lyriskt och på sina ställen ganska obegripligt – men jag tycker väldigt mycket om att läsa. När jag känner att jag inte riktigt hänger med är det bara att läsa vidare och njuta av orden, sammanhanget reder sig. Bra – men Kalmars jägarinnor förblir favoriten i serien för mig.
Stories from the city, stories from the sea 