Månad: april 2017

Det nionde brevet var senaste cirkelboken i den digitala bokcirkeln Kulturkollo läser! Mycket trevligt format som fungerar väldigt bra, tycker jag. Nästa bok blir Sommaren utan regn av Maggie O’Farrell förresten, haka på du med! Jag har inte läst något av henne tidigare, men har hört mycket gott. 

 

Åh, vad jag gillar Kristina Appelqvist! Det har jag pratat om förut, jag vet – men det där med akademisk miljö och mord, det är mycket lockande. Och så även här.

 

Artonde boken om Maria Wern. Håller det verkligen fortfarande, undrar du? Ja, jag tycker faktiskt att det gör det. Jag gillar Anna Jansson (utom att hon envisas med att skriva ”mej” och ”sej” och ”dej”), jag är förtjust i miljöerna och jag tycker att hon bygger upp en bra historia med lagom mycket relationsroman som möter deckare och spänning. Det är bra. 

 

Thomas Hartmans dotter Sofi har kommit till ön för att presentera ett arbete inför eventuella borrningar efter gas på Gotland. Hon bor i familjens sommarstuga, men får besök av en mystisk man som utger sig för att vara journalist, men som visar sig vara någon form av bedragare. 

 

Maria Wern och hennes man har köpt en sommarstuga i samma område, och redan första kvällen blir de bjudna på en fest i grannskapet. Feststämningen förstörs hastigt av en stor brand i ett närliggande hus där en person omkommer. Strax efter denna händelse försvinner Sofi Hartman spårlöst när hon går och badar en tidig morgon. 

 

Naturligtvis får Thomas inte vara med i utredningen, men han kan naturligtvis inte hålla tassarna borta. Marias styvson råkar också i bråk och det finns anledning att tro att killarna som misshandlade honom även är inblandade i bortförandet av Sofi. Men var kan hon vara? 

 

Underhållande, väl uttänkt och ett fint återseende. Det är imponerande att upprätthålla intresset efter arton böcker tycker jag! 

 

PS: I dagarna kommer en Wern-novell ut, Blod på dansgolvet, som är skriven till förmån för Blodomloppet. Ett litet tips, bara! 

 

 

Det var ett litet tag sedan jag läste ut denna nu, men jag har dragit mig för att skriva om den av den enkla anledningen att dte inte riktigt går. Det är utan tvekan det bästa och starkaste jag har läst på väldigt länge – kanske någonsin. 

 

Boken följer fyra män, från college i Massachusetts och ungefär fyrtio år framåt. Det är dels en berättelse om deras vänskap och kärlek, dels en otrolig skildring av New York City dit de flyttar efter skolan, dels en oerhört smärtsam berättelse om psykisk ohälsa, om outsägliga övergrepp, om självskadebeteende och om att hur man än vrider och vänder på det så kan inte alltid kärleken övervinna allt. 

 

Den är lång, det är den, och det har Yanagihara fått kritik för. Jag vet inte – jag hade på sätt och vis velat fortsätta, men på sätt och vis var det en lättnad när den var klar. Den är tung på så många plan. Men trots det och trots att den väl får sägas vara ganska nedslående, så är det en sådan fröjd att läsa något såhär välskrivet och genomtänkt. Berättarperspektivet skiftar, ibland tar det flera sidor innan du förstår vem det är som beskrivs eller berättas om, vilket höjer spänningen i en berättelse som på sätt och vis är lågmäld och långsam, om än aldrig tråkig eller transportsträckig. 

 

En enorm läsupplevelse. Det tog mig två och en halv månad att bli klar, jag var tvungen att sticka in med en massa annat emellan – men den lämnade mig aldrig, även om jag inte läste på någon vecka. Och den har inte lämnat mig än och lär inte göra det på länge än. 

 

Så läs den. Gör det! Men låt den ta den tid den förtjänar. Helt fantastisk. 

 

 

Jag hade pratat med en vän om denna samma dag som den låg i postfacket – tack Wahlström och Widstrand! Jag har tidigare läst och älskat Allt som återstår och Mot ljuset – Mary Jones historia har jag inte hunnit till ännu, men det kommer. Blev därför väldigt glad när jag såg att denna var på väg, och ännu gladare när jag fick chansen att läsa den så tidigt! 

 

Vi befinner oss i mitten av 1300-talet – huvudpersonen har inte haft någon större anledning att hålla ordning på vilket år det är på sistone. Hon flyr Sverige, flyr pesten, på en sillabåt från Falsterbo. Vi får följa hennes resa, främst till fots, över kontinenten där hon ser vad sjukdomen åsamkat världen. Nu skriver jag hon, men kvinnan blir man ganska snabbt genom att kapa av sig flätan och gå i hosor och kjortel för att vara mer tryggad i sin ensamhet. Därmed är vår huvudperson mycket flytande, lite likt Tintomara som någon skrev på Goodreads – en androgyn gestalt med många olika namn. 

 

Hen träffar alla möjliga människor, från medicinkunniga till gycklare, handelsmän och andra resande. Det finns ingen destination, förutom under korta perioder – det är resan och flykten som är målet. 

 

Det här med att mer eller mindre planlöst förflytta sig över den europeiska kontinenten beroende på var man kan och får stanna i sin flykt från faran kan vi ju känna igen. Det post-apokalyptiska tillståndet likaså – inte konkret, men faran i vad som sker i det politiska klimatet omkring oss, och om vad som eventuellt kan hända – även om det inte just är en pandemi som hotar oss utan en annan sorts bruna bölder… 

 

Språket är så vackert. Så delikat avmätt och på något vis anonymt, liksom huvudpersonen. Underbar bok, jag rekommenderar den verkligen. 

 

 

Detta var en bokcirkelbok som jag aldrig hade plockat upp om det inte hade varit en sådan. Jag har aldrig sett ett helt avsnitt av Downton Abbey och jag är inget större fan av kostymdrama i stort… ni vet. Och det var inte helt lätt läsning heller, jag tycker att det blir så mycket transportsträcka. Men så, natten till dagen då vi skulle diskutera den, vaknade jag 03:30 och tänkte att tja, jag kan ju se om jag antingen läser ut den eller somnar av den. Det blev det första alternativet och ja, jag fastnade faktiskt till slut. 

 

Boken tar avstamp i Bryssel, samma kväll som slaget vid Waterloo tar sin början. Därefter tar vi ett kliv på tjugofem år framåt i tiden och befinner oss, just det, i Belgravia – de tjusiga kvarteren i sydvästra London som fortfarande är mycket välbärgade, även om de nu är uppblandade med kedjerestauranger och förvirrade turister på väg till Victoria Coach Station och/eller Gatwick Airport. 

 

Vi följer ett par familjer som knappt känner varann men som bär på en gemensam hemlighet. Nu visar det sig finnas en annan hemlighet också som inte uppdagas förrän alldeles i slutet och det känns ju lite segt. Hade vi som läsare känt till det som den omniscienta berättaren vet lite tidigare hade det blivit lite mer fart i det hela. Nu är det lätt underhållning som jag önskar att jag hade kunnat se som tv-serie istället på grund av alla dessa namn. Det räcker inte med ett för- och efternamn, utan det ska till lite adelstitlar med olika beteckningar och ibland är någon mrs och ibland lady och det hade varit så mycket enklare med ett utseende att hänga upp sig på. 

 

Hur som helst – helt okej men alldeles för lång och detta är fortfarande inte riktigt min genre. Dock har den fått mig att vilja se Downton Abbey någon gång…