Månad: april 2017

Valerie Solanas är kvinnan som skrev det radikalfeministiska SCUM-manifestet på 1960-talet, och som senare försökte skjuta Andy Warhol. Detta är Sara Stridsbergs roman om henne. Ja, det är en roman, en sorts litterär fantasi om Solanas liv, om hennes sista dagar, timmar i livet när hon låg och dog av emfysem och lunginflammation på Bristol Hotel i det riktigt ruffiga området Tenderloin, San Francisco. 

 

Ett inpass: tack vare detta fick jag äntligen klart för mig varför Belle & Sebastian sjunger om fläskfilé i Piazza, New York Catcher: 

 

”San Francisco’s calling us, the Giants and Mets will play / Piazza New York Catcher, are you straight or are you gay? / We hung about the stadium, we’ve got no place to stay / We hung about the Tenderloin and tenderly you tell / About the saddest book you ever read, it always makes you cry / The statue’s crying too and well he may” 

 

Jag älskade denna boken. Jag älskade inte varenda ord eller mening eller ens varenda sida, men helheten är helt fantastisk – sådär lamslående och förtrollande att det är omöjligt att sluta läsa. Det är så miserabelt och skitigt, det är sprit och droger och prostitution och svår psykisk sjukdom, våld och övergrepp och smått obegripliga diskurser. Men det är så vackert skrivet, så välkomponerat och fascinerande – en balans som inte är lätt att hålla. Monologer, dialoger, ett oerhört driv och flyt. 

 

Mycket litet är känt om Solanas liv utöver att hon skrev manifestet som ovan och försökte mörda Warhol, och även att hon forskade inom psykologi under en kortare period. Resten är just en litterär fantasi. En ljuvlig sådan. Och ja, jag ska läsa SCUM-manifestet också. Någon gång när jag har smält detta sammanhang. 

 

 

Så en dag berättar hennes pappa att Hedvig har hört av sig. Hon har flyttat till en liten håla i skogen och om Moa vill så vill hon gärna komma i kontakt med henne, kanske till och med träffas? 

 

Först är Moa väldigt avogt inställd – vad ska hon lägga ner tid på en morsa som stack för? Men sakta men säkert ångrar hon sig och känner att jo, hon kan visst tänka sig att åka dit över midsommarhelgen. För att ha ännu ett bra skäl hittar hon på ett biologiprojekt om fågelskådning, som hon kan låtsas pyssla med när hon egentligen spionerar på Hedvig och hennes liv, var hon kan ha varit och vad hon gör nu… 

 

Moa är en fin huvudperson, hon är skriven med mycket värme och en stor skopa humor som tyvärr ibland känns lite forcerad. Men 17-åringar kanske pratar så numera? Om inte annat så fungerar det bra som en markör för den där svåra tiden mellan barndom och vuxenhet, när livet vare sig du vill eller inte kommer att förändras och när vissa beslut måste fattas. Jag gillar resten av persongalleriet också och tycker om att läsa om en fin relation mellan bonusmamma och bonusdotter – det är ju inte alltid självklart. 

 

Jag gillar även återblickarna på det senaste året för Moa, med ex-pojkvännen Vispen – de bitarna blir otroligt roliga på sina ställen. Ännu en gång känner jag inte alls igen mig i gymnasiedynamiken, men min gymnasieskola och kanske framför allt min klass var inte som kidsen verkar vara idag – det är underhållande, i alla fall. 

 

 

Jag förstod av Peppe Öhmans beskrivning att det skulle bli en problematisk bok att läsa. Det stämde. Premissen är som följer: Thordis Elva blev våldtagen av Tom Stranger, som hon då var tillsammans med, när hon var sexton år och oerhört berusad efter en fest. Han är australiensare och var utbytesstudent i Reykjavik vid tillfället. Strax efter avslutade han förhållandet och flyttade tillbaks till Australien. 

Ett antal år senare tar Thordis upp kontakten med honom, de mailar fram och tillbaks i åtta år innan de till slut bestämmer sig för att ses, på neutral mark – halvvägs mellan Sydney och Island blir Kapstaden. Världens våldtäktshuvudstad, som de säger – ironiskt nog. 

 

Det är en sorts växlande form, dels Thordis beskrivningar av det förflutna, av brottet, och om nutiden, om hennes familj därhemma och om tiden de spenderar i Kapstaden. Dels är det Toms anteckningar ur hans resedagbok, samt en del mail och liknande. Allt väl så länge – det är jobbiga berättelser, förstås, och jag kan inte förstå resonemangen – men jag har inte tolkningsföreträde här. 

 

Viktiga saker som tas upp: det är aldrig kvinnans fel att hon blir våldtagen, även den snälle tjusige utbytesstudenten kan vara en våldtäktsman, våldtäkter handlar om makt, inte sex. Det är bra. Och kanske kunde det ha stannat vid resonemangen om brottet, om deras diskussioner, om de olika minnena och upplevelserna och om att förlåta och gå vidare. Nu är det uppblandat med otroligt poetiska miljöbeskrivningar och reseskildringar och jag förstår inte. Detta är inte en berättelse som bör fluffas upp tycker jag, snarare tvärtom. Den hade varit fantastisk om den var mer saklig och rak – nu är den delvis lysande och superviktig, delvis för flaxig. 

 

Boken finns att köpa här eller här – eller så kan man lyssna på den på Storytel. 

 

Här finns Peppes recension på Bokhora, som jag faktiskt inte hade läst innan jag skrev detta men jag ser att vi reagerade på ungefär samma saker. 

 

John lever som en sorts uteliggare på Londons gator, där han läser platsbilagor och tittar på bilder på Samantha Fox. En dag får han syn på en annons som gäller att arbeta som hantverkare på en liten ö i Hebriderna, där han får en liten stuga att bo i medan han arbetar. Han planerar att äntligen skriva sin roman, men när han kommer i kontakt med sin arbetsgivare, den svenska Lady Anna, hamnar fokus genast någon annanstans. Hon är uttråkad i sitt kärlekslösa äktenskap med Hector som sitter i House of Lords, och anlitar John för att uppfylla hennes mest hemliga fantasier. För besväret ska han få massor av pengar, bara han fullföljer alla fem. 

 

Det blir en enda soppa av hantverksbestyr, hemliga möten med mycket märkligt beskrivna erotiska scener – dels mellan John och Anna men även mellan Hector och eskortflickor som pratar om HIV, maktkamp och miljöbeskrivningar, mord och komplotter och en helt ofantligt långsökt beskrivning av ett fynd i taket på en offentlig toalett. Alla dessa bitar för sig (nåja, några) hade kunnat vara riktigt intressant och bra, just i Thatchermiljön – men tillsammans blir det något av det underligaste jag har läst på länge. Och jag är inte särskilt känslig… 

 

I stort tycker jag dock att språket är rätt bra, det finns små glimtar av humor och min inre anglofil, eller brittofil, gillar förstås beskrivningarna av det vardagliga livet på landsbygden. Men det håller inte hela vägen, tyvärr. 

 

Jag kan inte låta bli att undra om titeln var spikad och klar innan den katastrofala tv-serien kom på TV3 heller. Vi får väl hoppas det.