Det nionde brevet av Catrin Ormestad

 

Nåväl. Det nionde brevet var en ny titel för mig, men den kom ut för några år sedan. Boken utspelar sig på Gräsö i Upplands skärgård, dels i en inte så distant dåtid, dels i nutid. Byns matriark Lea Höjer ska begravas, och hemmasonen Walter går på den numera olönsamma gården och funderar på framtid och dåtid. En mystisk, mörk man dyker upp på begravningen, men vem är han och vad vill han? 

Walters dotter Juliana kommer hem från New Delhi, där hon numera är bosatt och arbetar som frilansjournalist, för att övervara begravningen. Hon och den mörke främlingen som slagit upp sitt tält på deras mark finner hastigt varandra – men Walter är skeptisk. Han får dåliga vibbar av Orlando, som han heter, och av någon anledning bringar hans närvaro tankarna till den där sommaren på femtiotalet när ett tivoli kom till Gräsö, och de underbara och ödesdigra händelserna då… 

 

Det handlar mycket om hemligheter och lögner, om familj, kärlek, att släppa taget och kanske att ta nya tag. Men mest av allt handlar det nog om glesbygd och klaustrofobi – som jag skrivit om tidigare blir jag oerhört stressad av tanken på små samhällen där alla känner alla och vet allt om vem som gör vad – hela tiden. Där rykten går och blir sanning för någon, där misstankar frodas och fördomar blomstrar. Dock gillar jag som alltid miljöer vid havet, och berättelsen om skärgården och dess avtagande liv är fin. 

 

Jag tyckte om boken, men var ändå inte helt såld. Vissa bitar är lite för uppenbara, vissa kanske jag inte förstår. Men personskildringarna är fantastiska, särskilt den av Walter tycker jag… som liksom inte kan komma ifrån sina rötter och på något vis känner sig tvingad att ta hand om familjegården, även om den inte längre lönar sig och knappast kommer att göra det framöver.