Men, vilken fin ungdomsbok! Som jag har missat totalt – den kom ju ut redan 2003. Men det är klart – allt som kom ut i Sverige under tiden som jag var i England, förutom sådant som var väldigt hajpat eller som kompisar tipsade om, har ju gått mig förbi lite grann.
Jag lyssnade på denna i uppläsning av Kerstin Andersson, som jag pratat om förut och som jag gillar. Men – jag undrar lite. ”Korrekturlyssnar” någon på ljudböcker innan de publiceras? Jag förstår att Kerstin Andersson inte är från västra Sverige, och jag förstår att man kanske tror att Hälsö uttalas Hääälsö – men det gör det ju inte. Och det är jätteirriterande! Hon uttalade Elna som Eeeeelna i Jag ska egentligen inte jobba här också, och det uttalet har då jag aldrig hört förut.
I alla fall. Året är 1986 och Jenny bor i Majorna i Göteborg. Hon är 15 år, och blir tillsammans med Filippa som spelar i samma fotbollslag, och det blir en stormig höst och vinter. Hon berättar allt i sin dagbok – för sin hjältinna och förtrogna, Marie Curie.
Och det är jättebra. Man känner otroligt mycket för Jenny och de andra tjejerna i boken, och det är en lång lista av tuffa, starka tjejer som får ta plats och ser till att göra det. Det gillar jag! Dessutom hur förälskelsen, den där stora, första, beskrivs. Och så finns det en superhärlig killkaraktär också, Mattis som man blir jättekär i själv även om man är femton år för gammal 😉
Så ja, jag gillade skarpt och kommer att lyssna på uppföljaren, Erik Dahlbergsgatan 30, inom kort också. Har dock hört att den är lite för klyschig med sitt lesbiska kollektiv, men det är väl bara att vänta och se! Med lite tur är det ett sådant där trevligt ett, som i Stjärnor utan svindel, med mycket linssoppa och grejer.
Stories from the city, stories from the sea 