Etikett: Piratförlaget

Polcirkeln (Stenträsktrilogin, #1) av Liza Marklund

Det var längesen jag läste något av Liza Marklund. Jag – som så många – var väldigt förtjust i de första böckerna om Annika Bengtzon, men sedan tappade jag bort henne lite på vägen – delvis efter hela Gömda-affären. Jag blev lite förvånad när jag hörde att hon var på gång med en ny deckartrilogi och blev väldigt sugen när många gav Polcirkeln goda omdömen väldigt snart efter utgivning. Sagt och gjort, jag läste också så fort jag hann och det är jag väldigt glad för för det är en riktigt bra bok.

I slutet av sjuttiotalet bildar fem unga tjejer en bokcirkel som del av skolans ”fritt valt arbete” – jag minns denna term från klassiska hästböcker och förstår att det handlar om ett slags tidigt Elevens val. De är ganska oväntade vänner, men fortsätter att bokcirkla när de splittras och börjar på gymnasiet. Sommaren 1980 skakas hela samhället Stenträsk i grundvalarna när en av flickorna försvinner spårlöst. Fyrtio år senare hittas hon mördad och de kvarvarande flickorna, numera kvinnorna, återvänder till hemorten.

Småstadsliv är alltid väldigt effektivt i spänningsromaner för mig – för som jag skrivit många gånger förut så kryper det i kroppen på mig bara jag tänker på att bo så klaustrofobiskt att ”alla känner alla” och alla vet framför allt vad alla gör. Hu! Marklund beskriver miljöer och stämningar otroligt bra – även hennes personporträtt är alldeles utmärkta. Relationerna är viktigare än deckargåtan tycks det mig, vilket inte gör något alls. Det blir ganska snart tydligt att mordet har med just relationer att göra (nå, så är det väl oftast), så det är verkligen på sin plats.

Jag börjar förstå mot slutet vad som troligtvis har hänt, och ibland gör ju det bara att upplösningen blir mer spännande – för jag vill inte bara få reda på vad som hänt, utan även om jag har rätt 😉 Boken höll mig i ett järngrepp och det händer inte så ofta. Ser fram emot mer Stenträsk framöver!

Boken kan man köpa t.ex här!

Je m’appelle Agneta av Emma Hamberg

Emma Hamberg gör mig aldrig besviken – hon är en av få författare som jag alltid våga ha höga förväntningar på, för hon levererar alltid. Je m’appelle Agneta var alltså inget undantag. Den fick mig dessutom att få tillbaka lyssningslusten, som flytt mig de senaste månaderna. Rätt skönt, särskilt så här års. (Och i och med att väldigt mycket släpps som ljudbok flera månader innan e-boken denna vår, av någon anledning.)

Agneta är snart femtio år, lever tillsammans med hälsofreaket Magnus som vill äta kall gröt och cykla jättefort i blanka tights. Själv gömmer hon ost bakom tvättmaskinen och drömmer om något helt annat. Barnen är utflugna och större delen av kontakten med dem sker via Swish och jobbet på Trafikkontoret är själadödande tråkigt.

En dag får hon syn på en annons i tidningen: ”Äldre pojke behöver hjälp. Nu. Laga mat. Städning jättestor hus. Mycket viktig – varje fredagar 17.00 sitt på bar. Måste prata svenskan! Pojken bor Saint Carelle, Provence, Frankrike.”

Något far i Agneta, hon svarar på annonsen och efter en del tvekan står hon snart på torget i Saint Carelle, redo för sitt au pair-jobb. Hon kan ju alltid åka hem, om det inte blir bra! Bra blir det – men inte alls som hon tänkt sig. Den äldre pojken är 80+, svensk men sedan många många år boende i Frankrike, men på väg in i demensen vill han bara tala svenska. Agneta och Einar, som den äldre pojken heter, får till slut en fantastiskt fin relation. De dansar på nätterna och Einar berättar om sitt liv, om sonen han tvingades lämna i Stockholm för längesedan, och som han nu varje fredag hoppas ska dyka upp på baren.

Det är en berättelse full av mat, dryck, dofter, äventyr, värme, kärlek, lila underkläder och frankofili. Rackarns, vad jag längtar efter att få resa till Frankrike igen!

Boken finns att köpa här, men om du gillar att lyssna på böcker är denna ypperligt inläst av författaren själv. En underbart fin berättelse.

Boken om Beck och Sjöwall-Wahlöö och tiden som for av Johan Erlandsson

Jag insåg när jag lyssnade på denna bok att jag ju faktiskt inte slutfört mitt Beck-projekt – jag har fortfarande inte läst Polismördaren eller Terroristerna. Men det kommer. I julas hade vi CMore hemma i några veckor och såg de utmärkta filmerna med Gösta Ekman och Kjell Bergqvist, och Beck-peppen höjdes – men jag tror att jag går och suger på de sista eftersom jag inte riktigt vill att det ska ta slut. Lite som att jag fortfarande inte läst sista Miss Marple-romanen.

Jag har dock inte sett en enda av Beck-filmerna med Peter Haber och Mikael Persbrandt, vilket kanske gör mig unik i detta land. Men det är inte direkt något som stör mig.

Hur som helst. Johan Erlandsson har gjort ett alldeles fantastiskt researcharbete med denna bok. Roman om ett brott, denna svit om tio böcker, är inte bara en rasande kritik mot kapitalistsamhället, och det är inte heller ”bara” en deckarserie – det är en stormig, intensiv och stundtals mycket mörk kärlekshistoria mellan Maj Sjöwall och Per Wahlöö. I Erlandssons bok får vi lära känna dem, genom intervjuer, brev och dagböcker, och man förstår vilken dynamisk duo de var – även om det sannerligen inte var en idealisk relation.

Det är otroligt intressant att få ta del av detta – jag lyssnade på boken, och hade svårt att sluta. Den är naturligtvis full av spoilers, så om man inte kommit så långt i serien får man göra ett avvägande gällande om det är värt att få somligt i handlingen avslöjat. Mig gjorde det ingenting, även om jag nu bara har två böcker kvar. Det var så himla härligt att få befinna sig i Sjöwall-Wahlöö-universumet under dessa timmar.