Etikett: Läsning

A slow fire burning (Ur förtärande eld) av Paula Hawkins

Kvinnan på tåget var ju ny och fräsch när den kom 2015 – jag gillade den verkligen då jag är så svag för opålitliga berättare. Blev jättepepp när jag såg att denna var på väg – men insåg på vägen att jag totalt missat att läsa hennes I djupt vatten som kom 2017. Slarvigt! Nu hänger de inte ihop, så jag tog denna först ändå.

Extra sugen blev jag när jag såg att handlingen utspelar sig på en husbåt på Themsen. Hur mysigt? Eller ja – nu handlar det ju om ett mord som begås på sagda husbåt, och det är ju inte mysigt i sig, men ändå. Miljön blir en karaktär i boken vilket jag älskar. Tyvärr är det den enda karaktären jag lyckas engagera mig i. Det har förvisso gått någon månad sedan jag läste boken men jag kommer nästan inte ihåg någonting – och det har inte bara med gravidhjärnan att göra.

En ung man hittas alltså mördad på sin husbåt. Därefter cirkulerar berättelsen kring tre kvinnor i hans närhet – Laura, som befann sig på båten samma natt som han dog. Carla, hans moster, som egentligen har fullt upp med annan sorg. Och så Miriam, den äldre kvinnan som har båten intill och som inte vill berätta allt hon vet för polisen.

Många verkar anse att andra halvan av boken väger upp att första halvan inte är så mycket att hänga i julgranen, men jag hade nog liksom tappat sugen redan halvvägs. Det är för mycket folk, det är för omständligt, det är helt enkelt ingenting för mig. Förutom floden och båtarna, då. Vill du läsa en bra deckare med husbåtar och Themsen kan du med fördel istället läsa En mörk och förvriden flod av Sharon Bolton, fjärde boken om min favorit Lacey Flint.

Lyssna inte på mig utan prova för all del själv – vill du köpa boken finns den t.ex här.

Polcirkeln (Stenträsktrilogin, #1) av Liza Marklund

Det var längesen jag läste något av Liza Marklund. Jag – som så många – var väldigt förtjust i de första böckerna om Annika Bengtzon, men sedan tappade jag bort henne lite på vägen – delvis efter hela Gömda-affären. Jag blev lite förvånad när jag hörde att hon var på gång med en ny deckartrilogi och blev väldigt sugen när många gav Polcirkeln goda omdömen väldigt snart efter utgivning. Sagt och gjort, jag läste också så fort jag hann och det är jag väldigt glad för för det är en riktigt bra bok.

I slutet av sjuttiotalet bildar fem unga tjejer en bokcirkel som del av skolans ”fritt valt arbete” – jag minns denna term från klassiska hästböcker och förstår att det handlar om ett slags tidigt Elevens val. De är ganska oväntade vänner, men fortsätter att bokcirkla när de splittras och börjar på gymnasiet. Sommaren 1980 skakas hela samhället Stenträsk i grundvalarna när en av flickorna försvinner spårlöst. Fyrtio år senare hittas hon mördad och de kvarvarande flickorna, numera kvinnorna, återvänder till hemorten.

Småstadsliv är alltid väldigt effektivt i spänningsromaner för mig – för som jag skrivit många gånger förut så kryper det i kroppen på mig bara jag tänker på att bo så klaustrofobiskt att ”alla känner alla” och alla vet framför allt vad alla gör. Hu! Marklund beskriver miljöer och stämningar otroligt bra – även hennes personporträtt är alldeles utmärkta. Relationerna är viktigare än deckargåtan tycks det mig, vilket inte gör något alls. Det blir ganska snart tydligt att mordet har med just relationer att göra (nå, så är det väl oftast), så det är verkligen på sin plats.

Jag börjar förstå mot slutet vad som troligtvis har hänt, och ibland gör ju det bara att upplösningen blir mer spännande – för jag vill inte bara få reda på vad som hänt, utan även om jag har rätt 😉 Boken höll mig i ett järngrepp och det händer inte så ofta. Ser fram emot mer Stenträsk framöver!

Boken kan man köpa t.ex här!

Smakebit på söndag, 17 oktober 2021 – Små katastrofer av Sarah Vaughan

Jag har hamnat i ett riktigt läsflow för första gången på evigheter under veckan som gått – vilket är jätteolägligt då jag borde hålla på med en massa grejer inför bebisens stundande nedkomst. Samtidigt säger alla åt en att vila som en galning det här sista, så… en hälsosam balans får det väl bli. Jag tänker mig att jag antingen kommer att ha massor av lästid framöver eller absolut ingen alls, så det är väl lika bra att passa på.

Beräknad förlossning är på fredag – om inget hänt då blir det igångsättning på lördag. Det är alltså inte många dagar kvar – och det var nog bra timing att läsa Små katastrofer av Sarah Vaughan nu hellre än senare, för jag hade nog aldrig fixat att läsa just sådant här senare (det handlar om barn som kanske far illa och barn som definitivt farit illa). Jag blev dock lite full i skratt när jag skulle välja ut en Smakebit faktiskt – kanske är den sedelärande för mig (även om min filosofi verkligen är just att man inte kan veta någonting om hur det blir) som blivande mor…

Tänk på något annat. Vid bordet intill håller den gravida kvinnan en monolog för sin partner. En välrepeterad förlossningsplan: en barnmorskeledd avdelning, ingen smärtlindring, vattenförlossning, inget Syntocinon för att skynda på utdrivningen av moderkakan efter att barnet är fött. Jess ger ifrån sig ett gläfsande litet skratt: snart ska hon väl äta upp moderkakan också. Kvinnan ser på henne igen, och Jess vill tala om för henne att hur mycket hon än tror att det är hon som bestämmer nu i slutskedet av graviditeten, så är det bara en illusion. Hon kommer att mista allt självbestämmande så fort barnet bestämmer sig för att komma ut…

Ur Små katastrofer av Sarah Vaughan, Albert Bonniers förlag: 2021

Göteborg visar sig från sin absolut bästa sida just nu. Otroligt vackra färger! Vår nya lägenhet ligger vid stora gräsmattor med massor av träd och grönska och det är verkligen ljuvligt fint.

Fler Smakebitar hittar du hos Astrid Terese!

Fruarna (The wives) av Tarryn Fisher

Vissa titlar dyker konstant upp i ”Utvalt för dig”-listor och liknande i diverse appar. Ibland faller jag för frestelsen – såsom denna gången, då jag tycker att omslaget är väldigt snyggt och premissen lät spännande: en kvinna som är gift med en man som har två andra fruar, vilket hon känner till, och som en dag gör ett fynd som ställer situationen helt på huvudet.

Jag kan liksom inte ens gå in på handlingen utan att ställa till det för den som vill läsa själv, och jag kan absolut inte berätta vad min favoritsak med boken är heller. Kul boktext! Det jag kan säga är att den inte levde upp till mina förväntningar, tyvärr, och att den s¨åhär fem veckor efter läsningen praktiskt taget helt och hållet lämnat mitt medvetande. Det blev lite väl mycket såpopera över det hela – ni vet när man till slut sitter och nästan skakar på huvudet i önskan att det snart ska ta slut.

För vissa är detta en perfekt psykologisk thriller – jag är tyvärr inte en av dem. Det blir för klyschigt och överdrivet.

Vill du prova själv – du ska förstås inte lita blint på mig – så finns boken att köpa här.

Jag måste sluta tänka på Patrik Lundgren av Josefin Sonck

Liksom väldigt många andra trodde jag att denna titel syftade på författaren Patrik Lundberg när den kom ut, ch tyckte att det var väldigt speciellt att skriva en roman om en kollega, så att säga. Nu är Patrik Lundgren en helt annan, uppdiktad person som jag är övertygad om är minst femtio gånger mindre sympatisk än Patrik Lundberg.

Klara jobbar inom media i Stockholm. Hon har ett halvbra jobb, är någonstans kring 30 och har en otroligt livlig fantasi. Hon är även fast besluten att ta tillbaka en massa stulen energi från Patrik Lundgren, den jobbige men karismatiske mediamannen.

Den livliga fantasin utgör en hel del av boken och man ska tydligen inte läsa den med gravidhjärna för jag tappade bort mig totalt bland ”sanning” och fantasier ibland. Det blir lätt rörigt. Dock uppskattade jag humorn och beskrivningarna ändå, så det spelar kanske ingen speciellt stor roll om man inte hänger med. Jag förstår att Sonck är standupkomiker till vardags och kan tänka mig att hon är alldeles utmärkt på scen. Fyndigt och rappt är det – en gammal kompis till mig beskrev boken som ”Egenmäktigt förfarandes ADHD-iga lillasyster” och ja, jag är villig att hänga med på den beskrivningen.

Boken kan man köpa t.ex här.

Come agin (Jack & Amy, #2) av Josie Lloyd och Emlyn Rees

För ett litet tag sedan läste jag om första boken om Jack och Amy av Emlyn Rees och Josie Lloyd, men var osäker på om jag läst bok #2 (vilket jag gärna ville göra innan bok #3, ja, ni vet hur jag är). et visade sig att det hade jag inte – men nu har jag det.

Det var en ganska rörig läsupplevelse måste jag säga. Jack och Amy ska gifta sig, med allt vad det innebär. Jacks gamla huskamrat Matt känner sig bortglömd och ensam men kommer att tänka på Amys bästa kompis Helen, som kanske kan tänkas vara intresserad? Deras andra kompis Stringer har fått uppdraget att sköta maten till bröllopet – en chans att äntligen bevisa sig. Han har kämpat med missbruk till följd av ett ganska speciellt komplex, och har inte alls tänkt förälska sig i Amy och Helens kompis Susie, men det går ju givetvis som det går.

Jack och Amy är kul – och Matt och Helen var kul i förra boken – men denna orkar jag liksom inte riktigt engagera mig i någon av karaktärerna eller vad som händer dem. Det är lite lagom förutsägbart, som man kan förvänta sig av denna sortens feelgood/chicklit, och stundvis rätt så roligt, men inget jag kommer att lägga särskilt på minnet. Jag gissar att bok #3 kommer att hjälpa mig minnas, hur som helst 🙂

Boken finns inte i lager just nu, men man kan förstås hålla span t.ex här om man vill.

Smakebit på söndag, 10 oktober 2021 – Dottie av Abdulrazak Gurnah

Två stora litteraturhändelser denna veckan – dels utdelningen av Årets Bok 2021 (rätt låtar vann absolut INTE, om du frågar mig, utom Emma Hamberg då), och dels tillkännagivandet av årets Nobelpristagare i litteratur förstås. Jag hade aldrig hört talas om Abdulrazak Gurnah, men blev väldigt sugen väldigt fort och hade turen att hinna låna en e-bok på biblioteket. Hur det gick till förstår jag inte, för jag var inte speciellt snabb på bollen alls. Men jag har börjat på Dottie, som jag valde helt slumpmässigt, och därifrån kommer veckans Smakebit.

Jag känner att jag bör tilläga att jag vanligtvis inte alls kastar mig över pristagarna då de ofta inte intresserar mig något nämnvärt – men detta lät så väldigt intressant. Jag har bara läst ett kapitel, ska sägas, men när första kapitlet ger mersmak bådar det ofta gott för läsningen.

Dottie was the elder by two years, although she and Sophie had been born close enough to each other to be christened in the same church, Our Lady of Miracles in Leeds. That was how he remembered it, although she was not certain. Sometimes she thought iit was Our Lady of Sorrows, but that sounded melodramatic, as if she was trying to make a case of herself, and she preferred the brighter name. There was an old unused well in the church-yard, she remembered that, and remembered the terror it filled her with as a child. She had carelessly glanced down into its giddy depths once, and even now, whenever she thought of it, she felt again the hand that had clutched her shoulder with a cry of warning. She could no longer hear the voice, and could not say if it was her mother or someone else. Be careful, don’t you know the hump-back lives down there? When the explanation came, it was always in a man’s voice, his voice.

Ur Dottie av Abdulrazak Gurnah, Bloomsbury: 2016

Annars tickar det på här. Jag gick in i vecka 39 igår och inom ett par veckor bör alltså vår dotter vara utanför magen, vilket är väldigt spännande. (Har det inte startat av sig själv 22/10 blir jag igångsatt 23/10, så kommer i alla fall att slippa gå över tiden något nämnvärt.) Flytten är klar, liksom besiktning och överlämning av min gamla lägenhet och jag har varit mammaledig (formellt på semester just veckan som gått, men) i en vecka. Energinivåerna är inte direkt på topp och jag blir väldigt lätt väldigt yr av att stå och gå länge, men det kan jag leva med. Halsbrännan och sömnbristen är mindre charmiga 😉

Fler Smakebitar finns att läsa hos Astrid Terese!

Den sista vintern (Kommissarie Winter, #10) av Åke Edwardson

Åke Edwardson är en av de främsta Göteborgsskildrarna för mig. Det är han och Viveca Lärn och numera även Johan Nilsson och Lydia Sandgren. Fram till nyss har böckerna om Kommissarie Winter bara funnits som ljudbok på Storytel och det är de alldeles för långa och besvärliga för (för mig) – men nu, för ett litet tag sedan, började de publiceras som e-böcker också. Score! För jag vill ju gärna ta mig igenom serien – och detta är då del tio.

Winter hör hemma i Vasastan – han bor på Vasaplatsen, och det är alltid lika trevligt om man lyckas tajma läsning eller lyssning med att åka där förbi. Handlingen i Den sista vintern är också förlagd till Vasastan.

En patrull kallas till en lägenhet där en man i svår chock möter dem – han har upptäckt att hans sambo ligger livlös i sängen bredvid honom. Han grips för mord, men nekar. En kort tid därefter händer exakt samma sak en liten bit bort – även där nekar mannen till brott. Polisen räknar med att de kommer att erkänna i sinom tid, men det verkar inte riktigt bli så. En ung kriminalassistent upptäcker något som inte riktigt stämmer i båda lägenheterna och blir indragen i händelserna.

Edwardsons böcker är inte riktigt som ”alla andra” deckare. De är mer psykologiska, skrivna utan krusiduller, meningarna är ofta korta och det finns ett slags introspektion som ger en annan dimension till särskilt polisernas karaktärer. Något som kan driva mig uppåt väggarna ibland är användandet av namn. Alltför ofta används både för- och efternamn på poliserna och det ÄR inte nödvändigt, jag förstår att Aneta är Aneta Djanali och att det inte plötsligt kommit ännu en Aneta till Skånegatans polisstation. Det känns lite som när man skrev uppsats och skulle komma upp i femtusen ord och därmed passade på att utöka med lite extra namn och kanske en nationalitet för att fylla ut. Nu förstår jag att det inte är Edwardsons avsikt, men ändå. Lite babbligt. (Udda nog finns faktiskt ännu en Erik i just denna bok.)

Spännande och smart är det, hur som helst, och jag kommer såklart att läsa färdigt serien. I augusti kom del 13 ut, åtta år efter del 12, så vem vet hur länge vi får hänga med Erik Winter? Denna slutar på en riktig cliffhanger ska sägas, men eftersom det blev fler böcker är det inte så spännande som det säkert var att läsa den som nyutkommen…!

Boken finns att köpa t.ex här.

Ghosts (Kvinnor som vi) av Dolly Alderton

Det hampade sig så att jag läste Dolly Aldertons debutroman på svenska, av den enkla anledningen att jag är betydligt bättre på e-bok än på ljudbok. Det gjorde nog ingenting, översättningen funkar och det flöt på bra, men jag kan verkligen inte förstå varför Norstedts beslutade sig för att byta bort den helt perfekta titeln Ghosts, som passar in på romanen på så många plan. Kvinnor som vi säger mig ingenting och såhär ett litet tag efter att jag läste den får jag verkligen inte ihop det heller.

Nina har ett schysst liv i London. Egen lägenhet, bra jobb som matskribent, kul kompisar och en fin relation till föräldrarna i västra förorterna. Men allt eftersom träffar vännerna kärleken, gifter sig och skaffar barn och flyttar utanför ringleden, men Nina är kvar, strax över trettio och redo att hitta en egen kärlek. I vår tid är det ju nätdejtingen man söker sig till, och hon hittar en riktigt bra man ganska fort – Max, lite bedagad på ett stiligt sätt – ett riktigt kap. Tror Nina i alla fall, tills han försvinner spårlöst. Vad fan hände? (En ghost i titeln.)

Hela romanen handlar egentligen om relationer av olika slag. Dels är det nätdejtandet, dels väninnorna Lola (den enda singeln som finns kvar) och Katherine (som obegripligt nog vill flytta utanför stan), dels föräldrarna som är så fantastiskt fint beskrivna – pappan som är på väg in i demensens dimmor (ghost #2) och mamman som inte alls vet hur hon ska hantera sin nya livssituation men försöker tackla den på alla möjliga sätt – till exempel genom att byta tilltalsnamn i sextioårsåldern.

Allt observeras på ett ganska subjektivt sätt av Nina, vilket jag gillar. Hon kan se nyktert på saker och ting och det blir liksom inte sentimentalt – inte ens de sorgliga delarna om pappans sjukdom. Alla känslor är tillåtna men ingenting tar över. Det handlar mycket om trygghet, i den omgivning man har och i sig själv, och om de olika typerna av kärlek som kan komplettera varandra men inte bör dominera enskilt.

Fantastiskt bra. Alderton är ett geni. Köp och läs!

Goodnight nobody av Jennifer Weiner

Härligt nog finns massor av Jennifer Weiners böcker på Storytel numera – både e-böcker och ljudböcker – så jag tänkte beta av dem i lite lagom tempo framöver. Jag gillar allt jag läst av henne och nu var det dags för något i en lite annorlunda genre -nämligen mord i förortsidyllen! Tankarna dras förstås till Wisteria Lane och Desperate Housewives och det är inte alls fel.

Kate Klein är hemmafru och trebarnsmor och börjar verkligen tröttna på att sitta fast i Connecticut, när mannen jobbar inne i New York och nästan aldrig är hemma. Hon passar inte in bland de perfekta mammorna på lekplatsen, hon tillbringar löjligt mycket tid med att köra till och från olika aktiviteter och spela barnspel – och hon har en närmare relation med sitt duschmunstycke än med sin make. Så att säga.

En dag ska dock något ovanligt ske – Kate har blivit hembjuden på lunch till en av de andra mammorna. Bara det är extraordinärt – men inte lika extraordinärt som att hon hittar värdinnan mördad i köket. Detta är det mest spännande som har hänt sedan en granne grävde hål i septiktanken och Kate kan inte låta bli att inleda en privat liten utredning vid sidan av polisens. Hennes bästa kompis Janie – som är den största behållningen med hela boken, en fantastiskt bra karaktär – och den gamla flamman Evan som plötsligt dyker upp – hjälper till, mellan 8:45 och 11:30 på vardagar förstås, när barnen är i förskolan.

Det är inte sådär jättespännande, det är det inte. Men det är puttrigt och trevligt och av och till hysteriskt kul. Weiners formuleringar gör mig aldrig besviken och jag gillar hur hennes kvinnliga karaktärer verkligen får lov att vara människor också – inte bara kvinnor, älskarinnor, fruar och mödrar.

Boken finns att köpa här.