Etikett: Kvinnlig författare

A Girl called Justice (Justice Jones, #1) av Elly Griffiths

Justice Jones har blivit hemskolad hela sitt liv, av sin mamma som var deckarförfattare. Nu har mamman gått bort och Justices pappa (som förstås är domare) skickar henne till internatskola.

Allt är nytt och ganska läskigt, och ännu läskigare blir det när Justice får nys om att en av kammarjungfrurna på skolan kanske blivit mördad. Hon sätter tänderna i att ta reda på vad som hände.

Samtidigt navigerar hon blondinerna som regerar i korridorerna, den hemska bruna skoluniformer, fönstren som får is på insidan när det blir vinter och den hemska maten. När en storm gör att skolan blir isolerad från omvärlden börjar det hända hemskheter på riktigt.

Det är en charmig skildring av en flickskola på 30-talet, men den är inte puttinuttig och mesig alls. Spännande och klurig även för en läsare som är minst tjugofem år äldre än målgruppen. Fint!

Boken kan man köpa här.

The Windsor Knot (Her Majesty the Queen investigates, #1) av S J Bennett

S J Bennett har hittills skrivit tre böcker i sin serie Her Majesty the Queen Investigates och som grav anglofil och smygrojalist samt Christie-fangirl var det ju ganska svårt att stå emot att prova på The Windsor Knot.

Drottning Elizabeth, som är 89 år när boken utspelar sig, har hållit en ”dine and sleep” på Windsor Castle med alla möjliga prominenta gäster och vaknar dagen efter, nöjd med kvällen. Den känslan skiftar fort när hon får reda på att den unge ryske pianisten som spelade på festen har hittats död i sitt rum med ett rep om halsen. Det är tydligt att det inte handlar om självmord, så polisen drar på stora växlar.

Medarbetarna på slottet blir förstås hastigt misstänka – men drottningen har ägnat en stor del av sitt liv på tronen med att lösa mysterier och nu har hon ett i sitt eget favoritslott att ta itu med. Som tur är är en av sekreterarna, Rozie, mer än villig att hjälpa till.

Jag tyckte att det var svårt att komma in i boken och det hela blir väldigt mycket mer invecklat än vad jag hade förväntat mig av denna typ av deckare. Det finns dock stråk av humor på hög nivå, såsom denna dialog mellan drottningen och prins Philip:

“Last thing you want is to be discovered in a royal palace with your goolies out.”
“Philip!”
“No, I mean it. No wonder everyone’s keeping it hush-hush. That, and protecting your fragile nerves.”
The Queen threw him a look. “They forget. I’ve lived through a world war, that Ferguson girl, and you in the navy.”

Inget mästerverk, det här, men hyfsat underhållande just tack vare humorn. Och Rozie och hennes chef Sir Simon, som båda är fina karaktärer. Om jag fortsätter med serien? Tveksamt faktiskt, då det finns så mycket annat i genren som lockar mig mer. Dock utspelar sig nästa bok mitt i Brexitomröstningarna och Trumpvalet, så det skulle ju kunna vara lite intressant som retrospektiv…

Boken kan man köpa här. Finns också på svenska (men jag tror verkligen att man tillgodogör sig berättelsen bättre på originalspråk, om man känner sig bekväm med det).

Daisy Darker av Alice Feeney

Daisy Darker har många gemensamma element med And then there were none. Även denna bok inleds med några rader från agenten, där det står ungefär ”Jag emottog detta manus från författaren och blev förvånad eftersom jag vet att hon är död sedan ett tag tillbaka”. Det sätter onekligen en viss stämning.

Sedan tar berättelsen fart, om när familjen Darker ska samlas för att fira farmor Darkers åttioårsdag. En spåkvinna har en gång berättat för henne att hennes åttionde födelsedag blir hennes sista, så nu ska alla vara med. Hennes son Frank, hans ex-fru Nancy, deras tre döttrar Rose, Lily och Daisy och Lilys dotter Trixie – samt Conor, som blev ett slags fosterson för farmodern men nu, liksom döttrarna, blivit vuxen.

Av olika skäl är det ingen vidare god stämning i den här familjen. Alla har (sannerligen) sina brister och besattheter, utom möjligtvis farmor och Trixie. Daisy lider särskilt av detta, eftersom hon praktiskt taget ignoreras av samtliga i familjen. Hon föddes med ett svårt hjärtfel och har redan dött flera gånger om.

Efter en ganska udda middag hittas farmodern död i köket, och en rimmande dikt där var och en i familjen får ett stycke hittas skriven i krita på spiselhällen. Där tar mördandet fart. Just det ja – det hela utspelar sig på en ö i Cornwall, som blir helt avstängd från fastlandet medan tidvattnet är inne. Farmor hittas död vid midnatt och det blir inte ebb förrän tidig morgon. De är alltså fast – liksom karaktärerna i Christies klassiker – utan möjlighet att ta sig någonstans.

Det är spännande, det tycker jag. Jag hade ett antal olika teorier under läsningens gång och en av dem stämde ganska bra men det var fortfarande spännande. Smart hopklurat av Feeney. Miljöerna är magnifika och jag får en längtan att resa till Cornwall igen. Extrapoäng för karaktäriseringen av farmor Darker, en excentrisk kvinna som ägnat livet åt att skriva och illustrera barnböcker och samlar på klockor.

Boken kan man köpa på engelska här, eller på svenska här.

Don’t wake up av Liz Lawler

Läkaren Alex Taylor avslutar sitt skift på Baths stora sjukhus för att gå iväg på middagsdejt med sin pojkvän. Kanske är det ikväll han kommer att fria? Nästa gång hon vaknar ligger hon naken och fastspänd i gynställning på ett operationsbord. Mannen som står över henne är inte läkare och valet han ger henne är otänkbart.

Nästa gång hon vaknar är på akuten. Hon är helt oskadd och det finns inga tecken på att något våld begåtts emot henne. Allt som finns är en bula i huvudet, och den generella uppfattningen är att hon fick en gren i huvudet på parkeringen när hon gick till bilen, tuppade av och har drömt alltihop. Samtliga operationssalar var i legitimt bruk när det hela hände.

Alex är helt säker på vad som hände, men ingen tror henne. Hon sjunker ner i vodkans tröstande famn, anklagas för att nästan ha dödat en patient och känner sig ensammast i världen. Fler kvinnor dyker upp, och Alex tror att de fallit offer för samma gärningsman. Det är förstås ingen som tror henne där heller.

Detta är en väldigt obehaglig men extremt spännande thriller – på sina ställen. Ibland blir det för långsökt och mot slutet tycker jag nog att det spårar ur lite väl. Men det hindrar inte att jag inte kunde sluta läsa.

Liz Lawler har skrivit fler thrillers i sjukhusmiljö och jag man absolut tänka mig att läsa någon till. Denna stod på ett påskekrim-bord på biblioteket och jag högg den mest i farten, kul att träffa på en för mig okänd författare den vägen.

Boken kan man köpa här – just nu kostar e-boken bara 28 kronor.

Sommaren av Elin Persson

När Leas pappa träffar Zofia får Lea en syster – Jelena. Hon är allt som inte Lea är – frispråkig och vild, uppkäftig och trotsig. De bildar en märklig allians där maktbalansen är osund och ofta riktigt obehaglig.

Jag vet verkligen inte vad mer jag ska säga här. Persson har ett fint språk och gestaltar mycket bra, men jag kunde inte fästa mig vid boken alls. Många hyllar i starka ordalag och kanske läste jag i fel sinnesstämning eller något, för jag kunde inte riktigt förstå storheten. Kanske känns det lite gjort? Ingenting överraskade mig direkt eller tog mig med storm, förutom möjligtvis känslan av obehag och av att vilja ta hand om Lea.

Boken kan man köpa här.

Lögnaren i skafferiet (Nina Storm, #2) av Kristina Appelqvist

Kristina Appelqvist har varit en favorit hos mig i många år då jag verkligen älskar deckarna i högskolemiljö i Skövde och Varnhem med rektor Emma Lundgren och litteraturforskaren Helena Waller som huvudpersoner i varsin serie. Nina Storm kom in i mitt liv i Appelqvists förra bok, Klänning för korta kvinnor, och nu är hon tillbaka. I chock, för kulturministern är död. Och Nina och kulturministern har ett förflutet som inte får komma fram i ljuset.

På myndigheten för kulturstöd där Nina är kommunikationschef är det fortfarande hyfsat outhärdligt att jobba för generaldirektören Diana, som nu ställer till ännu mer problem för sina medarbetare. Tack och lov har Nina bra kollegor omkring sig.

När Nina bestämt sig för att upplåta prästgården hon ärvt i Västergötland till en skrivarkurs för den berömde deckarförfattaren Greger Sparre är faktiskt två av kollegorna deltagare, och ännu en rycker hastigt och lustigt in som husmor. Det är en brokig skara som ska lära sig skriva och Sparres metoder – åtminstone med en grupp – ter sig väldigt okonventionella.

Det pågår helt enormt mycket i denna bok, och hade det inte varit för att Appelqvist skriver så himla trevligt och humoristiskt hade jag tappat trådarna. Men det gör jag inte, för det är så underhållande och klurigt och smart. Dessutom är det härligt omväxlande med en deckare där ingen blir mördad!

Vill du kyssa en rebell? av Eva-Stina Byggmästar

En ljuvlig samling kärlekspoesi från finlandssvenska Byggmästar, som jag aldrig läst förut och kanske inte ens hört talas om. Mycket natur, mycket frukt och hav – jag får verkligen den där intensiva känslan i kroppen som jag förknippar med förälskelse och den märkliga känsla av extas och explosion som kan infinna sig när man börjar bli riktigt kär.

”Du är ett helt konserthus, även garderoben
med ett kvarglömt blodrött paraply –
även parkeringen, den nattsvarta asfalten
som mjuknar under glödhet högsommarsol”

Underbar läsning. Jag kommer att leta rätt på mer Byggmästar.

Boken kan man köpa här.

Well-schooled in murder (Kommissarie Lynley, #3) av Elizabeth George

Well schooled in murder är tredje boken i serien om Lynley och Havers, som nu är uppe i 20+. Elizabeth George är en av de stora deckarförfattarna och det är som det ska, för hon är mästerlig på ett ovanligt sätt – inte bara är gåtorna extremt intrikata och väl uttänkta, hennes språk är också otroligt bra – liksom karaktäriseringen. Thomas Lynley, lord och allt vad han är, och Barbara Havers, från minst sagt enkel bakgrund, är ett oväntat och till en början ovilligt radarpar. Det blir väldigt lyckat. Lyckad är även balansen mellan livet utanför polisarbetet. Det privata tar inte mycket plats rent textmässigt, men det som finns med är väldigt effektfullt.

I denna bok blir Lynley uppsökt av en gammal skolkamrat från Eton. Han är numera någon sorts husfar på en internatskola i Sussex och en ung elev har försvunnit. Eleverna är förstås hans ansvar och han är förkrossad och mycket stressad över vad som hänt. Till en början är det förstås inte ett fall för Scotland Yards mordrotel, men när pojken hittas död på en lantkyrkogård långt från skolan blir det en mordangelägenhet.

Det finns mycket att hämta på en internatskola vill jag lova. Fasaden är pampig, liksom allt annat som föräldrar kan tänkas få syn på, men insidan är sliten och skitig. En tydlig metafor för vad som pågår bakom slutna dörrar – pennalism, kriminalitet och oansvariga vuxna. Och skrymslen och vrår, förstås.

Det är en lång bok, med mycket folk och jag blev då och då lite trött på den för det kändes som om jag inte kom någonvart. Men så plötsligt – flera gånger under läsningens gång – hände något som tände gnistan igen. Någon gång i mitten tänkte jag att nej, jag orkar nog inte fortsätta med serien just nu – men när jag stängde den igår kväll insåg jag att det kommer jag visst det. Kanske inte på stubinen, men jag kan omöjligt lämna dem här.

Boken kan man köpa här.

Dödens snabba vingar (Maria Wern, #24) av Anna Jansson

Tjugofjärde boken i en serie – kan det verkligen fortsätta vara bra? Ja, i alla fall vad gäller Anna Jansson och Maria Wern. Jag tror att det handlar om att balansen mellan karaktärernas privatliv och polisarbete och mordgåtor har hållit sig på en bra nivå hela tiden. Det är lite som med Peter James och Roy Grace, och Elly Griffiths och Ruth Galloway – karaktärerna utvecklas i takt med seriens gång och det gillar jag.

Denna gång hittas en kvinna död i en gammal Amason i ett garage vid en stuga där en mycket bakfull mäklare ska hålla en visning. Kvinnan har varit försvunnen i ungefär ett halvår och av fyndplatsen att döma har kroppen nog befunnit sig där ungefär lika länge. Kvinnan var forskare på universitetet med inriktning på det urgamla avloppssystemet under Visby, där De dödas sal sägs finnas. Samma dag försvann även hennes faster spårlöst.

Hemmavid roddar Maria inte bara sin egen avgrundsdjupa sorg, utan även sina barn, sin pappa som bor i gäststugan och sin gamla bästa vän Karin, som är djupt nere i sin bipolaritet. Och i skuggorna rör sig en riktigt obehaglig figur.

Man får koppla bort det här med osannolikheten att Gotland skulle vara drabbat av så enormt många invecklade mord (Lex Fjällbacka) förstås. Särskilt om man tänker på att Mari Jungstedt parallellt har tagit död på ungefär lika många på ön. Men det gör jag så gärna för jag gillar verkligen att följa Wern och de andra. Man får sig en dos folktro och medeltidshistoria och aktuella ämnen tas upp på ett okrystat sätt. Snyggt utfört och spännande hela vägen. Lättläst och underhållande.

Boken kan man köpa här.

Au revoir Agneta (Agneta, #2) av Emma Hamberg

Agneta har landat i livet i Saint Carelle. I klostret, med Einar, med alla vänner, med korna och tjurarna som parar sig högljutt borta på åkern. Katterna och osten, vinerna och boulangeriet. En dröm hon inte visste att hon hade som har besannats, liksom.

Men säg den lycka som varar för alltid – en dag knackar det på porten till klostret och Agneta öppnar. Vilket ingen annan gjort under alla år, för man ska verkligen inte släppa in myndigheterna. Det visar sig att Einar inte har betalat elen till klostret på väldigt länge, och nu är han skyldig enorma summor. Själv orkar han inte bry sig om det. Han är gammal och sjuk och tänker att han lika gärna kan dö med klostret – men det vill inte Agneta höra talas om. Nu gäller det att samla trupperna och se till att samla ihop de där enorma summorna.

Detta är sista boken om Agneta, så vitt vi vet (men jag skulle gärna få veta vad som händer sen…) och det kanske är otroligt smart av Emma Hamberg att göra en Fawlty Towers (de gjorde bara 13 avsnitt) och avsluta på topp. Je m’appelle Agneta blev otroligt omtyckt, och vi är många som väntat mer eller mindre tålmodigt på nästa bok. Det kändes lite snöpligt när jag fattade att det blir ingen lång serie om Agneta och klostret, men det kändes faktiskt helt rätt när jag läst klart.

Älskade Agneta, Einar, Bonnibelle, Fabien och hela Saint Carelle – au revoir! Med hopp om kanske ett litet à bientôt, också.

Boken kan man köpa här.