När jag gick i småskolan brukade det stå till exempel ”Fiskpanetter, potatismos, råkost” på matsedeln.
Jag läste ”råkost” som ”råk-ost” och undrade länge vart den där himla osten var för jag såg då aldrig en skymt av den. Det tog säkert ett par år innan jag kopplade. Vi använde väl aldrig just det ordet hemma tänker jag…
Nejdå. Så illa är det inte.
Men för kanske 17 år sedan hittade jag en liten sångbok i fickformat på en loppis eller second hand-affär, jag minns faktiskt inte vart jag köpte den. Tyckte att den var praktisk, det är både noter och text till en massa praktiska sånger, allt i från Du gamla, du fria och Kungssången till Flickorna i Småland och Eskimåvisan.
Pappa skrattade så han höll på att välta när jag kom hem med den.
Hur skulle jag kunna veta att Ungsvenska är dagens MUF? Va? Haha. Nu tycker jag också att det är väldigt roligt. Den är tryckt 1944 (vilket är extra roligt, jag älskar gamla böcker), luktar fortfarande sådär… bok… och de härliga fläckarna på framsidan. Tänk, där har någon stackars liten moderatunge suttit runt lägerelden 1944 och druckit surrogatkakao och sjungit Jungman Jansson och Plocka vill jag skogsviol och Fritiof Anderssons Paradmarsch. Tänk att man kan känna sådan värme för en moderat.
😉
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Alltså. Detta är en lite rolig fråga i mitt fall, för jag kan praktiskt taget börja gråta åt allting – men jag gråter faktiskt rätt sällan nuförtiden. Kan inte minnas sist jag grät av smärta även om jag har haft obeskrivligt ont det senaste året, och jag kan ärligt säga att hur upprörd och ledsen och irriterad och arg och frustrerad jag än varit av arbetslöshet, AF och Alfakassans oduglighet och allt annat jävla bös så har jag inte gråtit åt det en enda gång. Annars brukar frustration och ilska vara ganska bra triggers.
Men när det väl gäller kan det vara alltifrån saker som nog kan få de flesta till tårar – tankar på att förlora de jag älskar, till exempel – till att jag blir plötsligt asrörd av något som är ”fint” på TV (vilket kan vara till exempel underbare Brian i Allt för Sverige), eller viss musik… eller något så fullständigt banalt som att jag blir rörd av en snäll kommentar på Facebook eller åsynen av ett foto som plötsligt kastar en massa minnen på mig. Glada eller sorgliga.
Senast idag började jag faktiskt lipa när jag gick igenom en påse med gamla blanka vykort och andra kort som farmor hade samlat på sig (fråga mig inte hur många kort hon hade tänkt skicka egentligen) men ett hade hon börjat skriva på och bara att se hennes lilla smådarriga handstil rörde mig till tårar. Likaså ett urklipp jag har på anslagstavlan som hon klippt ut till mig ur Hallands Nyheter för många, många år sedan – texten till Lilla Vackra Anna där hon har skrivit i samma lilla darriga handstil ”Anna från Farmor” överst i bleknad blyerts – är jag trött och lite ur balans så räcker det att se klippet för att jag ska bli tårögd.
Annars sprutar tårarna som bäst när jag gäspar och när jag är pollenallergisk.
Jo, och till bröllopsscenen i Love Actually. Fast där brukar jag börja böla redan i introscenen på flygplatsen, lugnar mig sedan en stund och sedan brakar helvetet lös när Emma Thompson lyssnar på Both sides now för sig själv i sovrummet och gråter. Oj oj oj. Stackars stackars Emma Thompson.
Nu låter det ju som om jag är jordens lipsill, men riktigt så illa är det inte. Jag skrattar så jag gråter betydligt oftare än jag gråter på riktigt. Till exempel i eftermiddags när jag läste våra gamla berättelser… eller vad sägs om stycket: ”Det hon gillade mest med X var hans manlighet, hans kyssar och hans öron. De var så sensuella och gulliga. Hon tillbringade timmar med att studera dem och njöt av det inte alls. Hon ville inget hellre än att komma därifrån. Så hon tog med sig X ut i luften och de levde lyckliga i alla sina dagar.”
Märks det att tre olika personer har haft nöjet att delta i den skrivprocessen kanske? 31 berättelser skrev jag ut idag, jag trodde att jag skulle få kramp i både händer och magmuskler.
För ungefär… knappa tjugo år sedan kanske var min kusin Emma med i en ungdoms-amatöruppsättning av Les Misérables på Backa Kulturhus (mittemot vår gamla högstadieskola). Det var SÅ bra och hon spelade in skivan ifrån Stockholmsuppsättningen av musikalen på kassett till mig och Fredde. Och vi lyssnade. Och sjöng! Särskilt duetten i Kom till mig, jag kan fortfarande texten – och idag hittade jag sagda kassettband i en av mina kartonger från mamma och pappa! Hurra!
Har inte hunnit lyssna än, men hittade dem på YouTube! Här är Folkets Sång – en underbart vacker och stark sång.
Nu var kanske inte böcker direkt en bristvara i min lägenhet, men jag packade upp ett gäng idag, ett hundratal kanske. Lyckades få plats med dem i bokhyllorna vilket jag inte trodde skulle gå, så det var ju lyckat.
Har en sådan massa som jag köpt på loppis och i second hand-butiker… men jag kan inte göra mig av med böcker. Eller, jo, det kan jag visst, om jag ger bort dem, men jag skulle aldrig kunna slänga en bok om den inte var helt förstörd. Och förstås en hel del som jag fått i julklapp under åren också, men inte alltid kunnat ta med mig tillbaks till London. Vissa har jag inte ens hunnit läsa, det är nästan pinsamt!
Förra julen fick jag hur som helst bland annat Ninni Schulmans strålande roman Flickan med snö i håret, som jag hann läsa men har glömt vem mördaren var 😉 så jag tror att jag ska plocka upp och börja läsa om den ikväll innan sovdags. Rekommenderas! Längtar efter Pojken som slutade gråta härnäst.
Har en massa böcker som jag har tänkt läsa länge som väntar… jag brukar plocka ur en tio eller så, både nya och gamla, och ställa i nattduksbordet där de får vänta på sin tur, men ibland lyckas jag bara inte utan hittar något mer intressant och så glömmer jag av mina goda föresatser. Kanske jag kommer att få lite mer gjort nu när jag ska åka buss ett tag om dagen, när jag åkte tåg från Brockley till City så läste jag hur mycket som helst – och det oftast utan sittplats!
Men de som står i nattduksbordet nu ska jag ta itu med. Snart. Det är Hundra år av ensamhet och Kärlek i kolerans tid av Gabriel García Marquez, The Lion, The Witch and the Wardrobe (första Narniaboken) av C S Lewis, Life of Pi av Yann Martell, Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson (som alla antingen hatar eller älskar så jag måste ju testa!), Three men in a boat av Jerome K Jerome (som jag även hittade på loppis på svenska för ett tag sedan – folk, till exempel Bo Balderson himself, säger att det är en av världens roligaste böcker), och på tal om Balderson så har jag ju fortfarande Statsrådets Fall att bli klar med! Vansinne. Och sist men inte minst, Southwell’s av Jay Whitfield. Det är min kära väninna Vivis svärmor som skrivit och givit ut sin egen roman – Vivi gav mig en av böckerna för länge sedan och jag har inte kommit mig för. Now is the time! Hon bor ute i bushen i Wales med en massa grisar och får och grejer, det ska bli hemskt kul.
Nä, nu är klockan snart ett, jag skulle ju skärpa till mig! Strax!
Jajamensan, matlådor galore! Här har jag redan fryst in lövbiffarna och en min lilla chorizo stroganoff, så allt som allt blev det nio lådor. Och det var inte ens jobbigt. Tre med köttfärssås och fullkornspenne, fyra med fetaostbiffar, varav en med fullkornspenne och tre med stuvad spenat som jag öste i löjligt mycket vitlök och svartpeppar i. Gäller nu bara att hoppas att mina blivande kolleger inte är vampyrer… och att se till att ha tuggummi i skrivbordslådan… 😉
Är supermätt egentligen efter middag och lite överblivet godis, men jag är ändå sugen på att äta upp all spenaten nu på en gång genast pronto.
Det är verkligen helt otroligt hur allt har förändrats bara sedan i onsdags. Jag har ett sådant lugn inom mig, ett som jag nog inte har haft på flera år när jag tänker efter. I alla fall inte de senaste två, sisådär, men jag tror att det kan vara mer. Jag har liksom ljusa visioner om vad som komma skall, jag känner mig stark och redo och som mig själv igen. Jag har väl inte egentligen känt mig särskilt deppig, i alla fall inte mer än i korta perioder, men något har det uppenbarligen varit. Jag vet inte om det helt enkelt är så att jag behövde få ett riktigt positivt besked för att lätta alla jobbiga tankar, eller om det är så att den antidepressiva substansen (eller stämningsstabiliserande, då) i den sjuhelsikes medicinen har gjort något mot något. Egentligen ska den väl bara bita om man är bipolär, och det är jag inte, men ämnena kan ju inte bara *inte* fungera, de kan ju omöjligt själva mäta serotoninnivåer och annat? Äh, jag förstår mig inte på läkemedel, och särskilt inte sådana som har två helt skilda användningsområden i samma tablett.
Men det spelar egentligen ingen roll hur det har gått till. Plötsligt orkar och vill jag mycket mer (när jag inte ligger däckad och kräks av medicinen då, då orkar och vill jag inget särskilt alls men det är väl kanske inte så konstigt), bara en sådan sak som att när jag är hemma går jag omkring och plockar och fixar hela tiden, städar lite här, torkar lite där, lagar lite mat här och stickar lite där – precis som jag är normalt men bara inte har fixat om jag inte varit tvungen på senaste tiden. Men lika väl kan jag sitta stilla, jag kan somna gott och sova hela natten och vakna utsövd, redo att gå upp och möta dagen istället för att bara vilja vända mig om och dra täcket över huvudet igen. Värken är praktiskt taget helt borta vilket naturligtvis hjälper också.
Jag kom på mig själv med att ha lyssnat på musik ordentligt för första gången på flera månader häromdagen, och till och med sjunga högt och glatt. Lyssnat på musik har jag naturligtvis gjort här och där men inte ”på riktigt” – och jag märkte när jag flyttade till Muswell Hill att jag hade slutat sjunga. Men nu jävlar.
Vanliga Anna är tillbaks och jag hoppas verkligen att hon stannar. Hon är nämligen mycket roligare än den som får yrselattacker var tredje minut och inbillar sig att hon ska få grand mal-anfall så fort hon går utanför dörren.
Välkommen hem!
Lådor klara och uppackade och fler lådor på gång – matlådor den här gången.
Gjorde fyllda lövbiffar med lök, pepparrot och en väldigt god sås till middag – det blev en portion med ris. Svängde även ihop en stroganoffvariant med chorizo, Felix chilisås och sambal oelek till ris till en låda. Har nu en gräddig tomatig köttfärssås på spisen som ska få dela rum med spaghetti (eller förmodligen fullkornspenne när jag tänker på saken, enklare att äta ur låda och värma jämnt utan att det kladdar ihop sig för mycket), och har gjort i ordning tolv fetaostbiffar som ska stekas om ett tag. Blir skönt att ha klara lådor i frysen till veckan.
Tyvärr har illamåendet av medicinen slagit till igen (bisarrt nog blir det bättre av matlukt och av att äta, fråga mig inte hur det går till) så jag får skippa festen ikväll. Tråkigt men sant. Jag kan inte gå på mingelfest med en toalett till 20+ gäster och vara livrädd för att bli dålig en gång i halvtimmen. Så det får vara så. Ingen fara på taket.
Imorgon kommer pappa och hjälper mig bära upp saker på vinden – det jag inte ska ha härnere men som jag ändå vill spara… min första ryggsäck, min gamla suddgummisamling, gamla leksaker… lite sånt där. Men jag har möblerat om i hyllorna och fått upp alla böcker, ställt upp notstället som prydnad med ett stort partitur som pappa hittade åt mig på loppis för ett tag sedan, och hängt upp ännu några små julsaker. Ska be att han tar med sig hammare och spik imorgon också då jag har hittat ett par saker som jag gärna skulle vilja hänga upp. Inramade och klara, så det var ju praktiskt.
Har på DVD-boxen av Mitt så kallade liv i bakgrunden när jag går och pysslar och lagar mat och känner mig allmänt lugn och tillfreds. Ska försöka komma i säng till midnatt i alla fall idag och räta ut det här mycket bristfälliga sovmönstret lite grann för min egen skull.
Jag gillar inte att packa och packa upp egentligen, men det är fruktansvärt roligt att gå igenom lådor som jag packade ihop för tio-tolv år sedan… har just hittat en tjock packe med stafettberättelser som vi skrev på gymnasiet (ska skriva rent dem och skicka till relevanta personer), massa foton, Luderboken (förklaring kommer), min första Bamsetidning, min första ”riktiga” konsertbiljett, gamla skolkataloger… vansinnigt roligt. Har även möblerat om i bokhyllan så jag får in lite fler böcker men snart finns det inte en tom yta i hela lägenheten! Tror att jag måste skaffa en 2×2 Expedithylla till, eller en smal hög hylla till andra väggen. Grejen är ju att allt jag har framme är sånt som jag absolut VILL ha framme. Visst, jag kan sträcka mig till att packa ner lite grann för att få upp lite julsaker i nästa vecka eller när det nu kan bli, men det är inget jag vill plocka undan – om något skulle jag vilja ha fler krukväxter i fönstren!
Nu väntar jag mig en skrattattack i ett par timmar åt allt som jag har hittat och ska gå igenom… oh yes.
Måste få ordning på sovande och ätande innan jag börjar jobba känner jag. Både för att hålla en någorlunda jämn energinivå, men även för min egen del, jag har längtat efter rutiner hur länge som helst. Så jag tänker typ… såhär.
Tråkigt, jag vet, men skriver jag det här är det troligare att jag tvingar mig själv att skärpa till mig för då får jag ju skämmas om jag sitter och skriver inlägg långt in på nätterna på vardagar och rapporterar att jag glömt äta frukost och lunch och istället äter glass till middag.
ETA: Bli bättre på att äta frukt och grönsaker!
Nu kör vi.
Totalt orelaterad bild men en sån där som blev väldigt bra fast jag förmodligen inte ens såg efter vad jag knäppte på. Promenad utmed kanalen i Bethnal Green våren 2005.
Oj, här har det visst varit läsarstorm på förmiddagen om jag ska tro Blogg.ses statistik (dock inte Flagcounterns, så förmodligen är det något fel på Blogg.se!) – om det nu är så så hjärtligt välkomna! 🙂
Är det kappsegling? Nä, det är lördag, och lördag betyder naturligtvis, som alltid, Melodikrysset.
Och det var lätt idag. Nästan lite för lätt. Jag var tveksam till en men när jag väl fick hjälp så visste jag ju förstås, klasskamraten till en och Lundensiskan inte alls. Det betyder lätt.
Började på V1, min favoritstart. Det är ju logiskt liksom. Här hade vi ännu en upprepning av en sång som hördes för inte alltför längesen, Idag kommer aldrig mer som jag faktiskt älskar. Sist var det Andreas Johnson som utgjorde svaret, idag var det Niklas STRÖMSTEDT. Nu tycker jag dock att jag har fått min rättmätiga dos av Niklas Strömstedt för en och samma helg.
Därpå L3, en av mina favoritmelodier av Lasse Dahlquist – MORFAR har berättat. Kommer ihåg första gången jag hörde den, det var allsång på Mellankajen i Hunnebo en varm sommarkväll, kanske 1994 eller 1995? Den är jättefin i alla fall. V4 sitter i ryggmärgen på mig för pappa nynnar alltsomoftast på ELVIRA Madigan, och den fanns även med i en av mina tvärflöjtsböcker. L1 gick pappa bet på, men när jag berättade vad det var i efterhand sa han ”Jaså var det SÅ lätt?!” – haha. Det var i alla fall Ds älskling Britney SPEARS som sjöng I wanna go. Jag tycker faktiskt att det är en helt okej poplåt.
V9 var jag inte hundra på men det fanns liksom bara ett alternativ… Kungliga SÖDERMANLANDs Regementes Marsch. Militärmarscher är rätt trevliga att lyssna på i rätt sinnesstämning tycker jag. L2 gällde RIVERDANCE (osäker på om det ska kursiveras? Showen, ja, absolut, men heter gruppen Riverdance också? Strunt samma. Vi säger att vi pratar om showen.). Musiken har jag inget emot men jag kan inte titta på Michael Flatley och hans vänner… det är precis som i Vänner när Chandler är rädd för honom för att hans lemmar verkar ha ett eget liv.
Sista före nyheterna var den jag var osäker på, men jag förstod ju att det handlade om ÖRA eller ÖGA. Maja pekade mig i rätt riktning, det var Ögon känsliga för grönt med bland andra Monica Zetterlund. Melodin kunde jag ju men jag hade faktiskt ingen aning om titeln. Substantivet skulle alltså in i ental, så ÖGA.
Sedan fick vi prov på Eldemans besatthet av TED Gärdestad, som sjöng Angela. En av mina favoriter med honom, den är så… hoppig. Nästa, dubbelfrågan V8 och L7 var lite förvirrande. En instrumental version av Streets of London spelades, och frågan löd ”Var utspelar sig melodin?”. Det skulle alltså vara I och ENGLAND – men det var inte särskilt tydligt. Jag och Dan misstänkte att han hade smuttat på glöggen före sändning.
L7 och V13 kunde jag egentligen inte för jag har varken sett eller hört titelmelodin till MIAMI VICE, men det var inte så svårt att gissa. L12 var en gammal dänga som jag hade förträngt ifrån Melodifestival 1992 – Långt härifrån av och med PY Bäckman. Inte min favoritperson.
Och så avslutades det hela på V11 med Den gamla spinnrocken, som för övrigt har en mycket vacker text. Vad kan man göra med ett sådant konstruerat redskap? Jojomensan, du gissade det, SPINNA förstås!
Nu blir det lunch innan jag förgås fullständigt. Puss!
Stories from the city, stories from the sea 