Spaghetti med bacon- och tacosås

Igår lagade jag den absolut enklaste middagen på länge – och det var hur gott som helst. Inte vackert, men gott! 
 
Därför delar jag med mig… 
 
Stek bacon i ugnen. Låt rinna av och hacka lite grovt. Koka spaghetti. Rör ner en burk tacosås, baconet och ett par matskedar crème fraiche. Och lite parmesan om det finns, jag använde sådan där i påse som närmast är pulvriserad. 
Svartpeppar på. Häll upp i djup tallrik. Ät och njut. Så himla enkelt! Tacosåsen är ju egentligen bara en kryddig tomatsås, och Coops har väldigt få tillsatser. 
 
Detta är dessutom en väldigt billig middag. Bacon 9:50, tacosås 10:-. Två portioner som hittat! 

Om att vända trött attityd

Imorse var första dagen sedan jag började jobba som jag bara inte Ville Gå Ur Sängen. Inte för att jag inte ville gå till jobbet per se – jag har nog inte tyckt att det är så roligt att gå till jobbet som jag gör nu på tio år – utan för att det var så mörkt och grått och blött och hett och kvalmigt och jag var så bisarrt trött fast jag gick och la mig jättetidigt. 
 
Men det blev en kalasbra dag i alla fall! Många tillbaks från semestern, inklusive min chef som jag inte jobbat med hittills, jag gjorde en massa intressanta saker och fick mycket beröm för det, så hela dagen var bara rolig! 
 
Så – de säger start the day as you mean to go on, vilket jag på sätt och vis är med på och så fort jag väl hade kommit upp och fått lite frukost i mig var ju allt frid och fröjd – men bara för att man inte har lust att gå upp betyder inte det att dagen kommer att bli kass 🙂 
 
Nu – middag och sedan är det nog inte jättelång tid tills det blir läggdags för min del 🙂 
 
À demain! 

Anne Frank – hur det kanske såg ut

Idag är det 70 år sedan Anne Frank, de andra i Gårdshuset och deras barmhärtiga samariter arresterades och fördes till fängelse och koncentrationsläger. 
 
Mental Floss har gjort en sammanställning av hur det kan ha sett ut, samt den enda existerande videon med Anne i. 
 
Idag ser vi ungefär samma nivå av tolerans som då: 
 
 
Om Pridefestivalen. Jadu Paula Bieler. 

VM i stark mat

 
Fast. När jag bodde i Whitechapel hade killarna en årlig tävling – ”the phaal challenge” som gick ut på att gå till ett särskilt ställe på Brick Lane där man fick blanda sina egna kryddor till sin curry, blanda åt varandra för att det skulle bli så starkt som möjligt och sedan filma reaktionerna vid ätandet.
 
De höll på med strategier i flera veckor innan, ris-bröd-curry-ratio und so weiter, vad man ska dricka till… Vinod fungerade som konsult, eftersom han är till hälften indier fick han inte lov att vara med på riktigt. Fast han är faktiskt ganska mesig. 
 
DET var roligt i efterhand. Ja, att se filmen alltså, inte nödvändigtvis att dela badrum med de tävlande 😉 
. 

2014: 137 – Skymningens barfotabarn av Anna Jansson

Jag har gillat alla Maria Wern-romaner jag har läst, och denna kan nog faktiskt vara bäst hittills. 
 
(Jag har bara läst fem tidigare, detta är nummer femton, så jag är ju inte någon auktoritet på området ;-)) 
 
Efter andra världskrigets slut kom Heinz Meyer till Gotland för att vårdas på Lärbro krigssjukhus, tillsammans med flera andra soldater, och 500 räddade koncentrationslägerfångar. Ingen vet vad de varit med om. Sköterskorna på sjukhusen får inte tala med dem. När han är 90 år gammal hittas han skjuten i Ronehamn. 
 
Maria Wern, som är mitt i bröllopsförberedelser, får i uppgift att utreda mordet – samtidigt som hon har fullt upp med händelser i familjen. Och det underliga som pågår på barnens kollo, där en flicka försvinner. 
 
Fick lite lätta Läckberg-vibbar när jag förstod att det skulle komma en bihistoria som utspelar sig under kriget, men det var annorlunda. (Inte för att jag egentligen har sådär supermycket emot Läckberg som ”alla andra” har.) Berättelserna om barn som har det svårt var förstås obehagliga, men inte alls så illa som det kan vara. 
 
Yes – det är hemskt spännande, det är välskrivet, karaktärerna är bra och jag gillar Maria Wern mer och mer ju mer jag lär känna henne. Jag kommer att fortsätta läsa Anna Janssons böcker, och har ju rätt många att ta igen också 🙂 Jag har läst dem i en salig röra, så jag tänker inte direkt bry mig om att försöka få tag på dem i ordning. 
 
Jag rekommenderar Skymningens barfotabarn med flygande kulörer!